- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Mekanik /
29

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1933 - Hjalmar O. Dahl: Största tillåtna sughöjden vid turbiner och centrifugalpumpar - Ernst Molinder: Stals patenterade vattenståndsvåg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varför kavitationen då blir en inre företeelse, som ej
nödvändigtvis berör bandets innersida.

Konstruktörens uppgift blir väl i varje fall, att
söka utforma hjulet så, att uppkomsten av dylika
virvelskikt förhindras inom största möjliga
driftområde.

Sammanfattning. Först härledes ett generellt
uttryck för det lägsta å skovlarnas undersida rådande
trycket samt angives, huru man med ledning därav
måste ordna sin modellprovning för att få visshet
om att huvudturbinen kan arbeta med avsedd
fallhöjd och sughöjd, utan att kavitation inträder. En
del hittills funna och publicerade erfarenhetsvärden
anföras, varpå för specialfallet ren axiell strömning
en relativt enkel formel härledes, vilken formel dock
för olika fall kan behöva styrkas genom utförda
försök och erhållna erfarenheter. Slutligen påvisas att
genom olämpligt utförande av skovlarnas
inloppskant eller av omböjningen av vattnets radiella
inströmning till axiell kunna s. k. virvelskikt eller
virvelrum uppstå, vilka vid viss sughöjd även kunna
giva upphov till kavitationsfenomen.

STALS PATENTERADE VATTENSTÅNDSVÅG.

Av ingenjör Ernst Molinder.


De hitintills för ångpannor använda vattenståndsvisarna
kunna med avseende på konstruktion och
verkningssätt indelas i följande tre grupper:

1) Sådana i vilka vattenståndet avläses genom
glas a) antingen direkt på en vattenpelare, vilken
kommunicerar med vatten- och ångrum i pannan
eller b) indirekt på en vätskepelare av annan
specifik vikt än vattnet, och vars höjd ändras med
vattennivån i pannan.

2) Mekaniska vattenståndsvisare kännetecknade av
att vattenståndets ändringar påverka en rörlig fast
kropp, t. e. hävarm eller dylikt organ, vilken sedan
på ett eller annat sätt överför rörelsen till en visare.

Även denna grupp kan uppdelas i två underavdelningar :

a) Apparaten anordnas med ett intermediärt
mekaniskt organ, vanligen en flottör, som följer
vattenytans rörelse.

b) Det variabla vattenståndet påverkar en vattenpelare,
som genom sitt tryck sätter en membran i
funktion, vilken senare i sin tur överför rörelsen till
en visare.

3) Elektriska vattenståndsvisare, dvs. sådana i
vilka vattenytans rörelse genom elektrisk förmedling
inverkar på en visare. Dylika apparater ha hittills
fått mycket ringa användning och skola ej här
vidare omnämnas.

De under 1 a) nämnda vattenståndsvisarna äro de
vanligaste och säkerligen även de lämpligaste vid
låga tryck och små pannhöjder. Vid höga tryck
däremot frätas glasen mycket snabbt av ångan och
grumlas därigenom, så att renblåsning med få
timmars mellanrum måste företagas. Härigenom slites
ofta armaturen otät, och dessutom läcka i regel
glastätningarna. Glasen måste följaktligen ofta
sättas om eller utbytas, vilket förorsakar betydande
kostnader både i tid och nyanskaffning av glas.
Ävenledes måste glasställens armaturdelar ofta
förnyas. Eftersom ett dylikt glasställ måste sitta i
pannans vattenlinje, blir det vid en modern hög
panna i regel så dåligt synligt, att eldaren ofta ej
kan avgöra vattenståndets läge, helst som glasen
dessutom vanligen äro grumliga. För att skydda
glasen mot frätning ha pålägg av mica-skivor på
glasets vattensida försökts, men även dessa grumlas,
smutsas och läcka och lösas snart upp, och dessutom
kvarstår det stora avståndets olägenheter. För att
häva dessa svårigheter ha de i 1 b) nämnda
glasställen konstruerats. Dessa bestå principiellt av ett
U-rör, vilket neddrages till eldarens nivå och
medelst rörledningar förbindes med pannans ång- och
vattenrum. U-röret fylles med en vätska, som
vanligen är tyngre än vattnet. Ena skänkeln av de i
U-röret bildade vätskepelarna påverkas av det
variabla vattenståndet och den andra av ett konstant,
högre än vattenytan beläget vattenstånd. På denna
senare Skänkel sitter ett vanligt pannglas, genom
vilket den vattenytans rörelser följande
vätskegrenen blir synlig. Här måste dock ävenledes glas
användas. Ehuru detta ej utsättes för ångans
frätande inverkan, är det en svag och ömtålig del i
det viktiga organ som vattenståndsvisaren utgör.
Dessutom ha olägenheter yppat sig därutinnan, att
avläsningen försvåras till följd av nedsmutsning av
slam, som genom rörförbindningarna kommer från
pannan.

En annan ofta förekommande svårighet är den
besvärliga häftningen av vätska till glasväggen,
vilket försvårar eller omöjliggör avläsningen. En
annan olägenhet hos denna vattenståndsvisare är
den omständigheten, att ett eventuellt läckage nere
i glasstället kan giva upphov till fullständig
felvisning, emedan den i samband med stället
anordnade konstanta vattenpelaren alltid påfylles med
kondensat från en liten kondensor, när vattenivån
vill sjunka. Är läckaget tillräckligt stort, hinner ej
kondensorn att lämna den behövliga vattenmängden,
utan sagda vattenpelare sjunker, och visningen blir
falsk. Läckaget är så mycket mera förrädiskt, som
det utsipprande vattnet är kallt och ej varskor
genom ångning eller fräsning.

Den vanligaste formen av mekaniska visare är
förmodligen flottörkonstruktionen. En flottör följer
vattennivåns förändringar och meddelar mer eller
mindre direkt sin rörelse till en visaranordning.

Skall detta ske genom förmedling av en lagrad
axel eller dylikt, måste packningsboxar runt denna
anordnas för att bereda nödig tätning. Göres denna
tätning med vanlig packning, hämmas rörelsen av
den oundvikliga friktionen, och en stor eftersläpning
blir följden. Enligt en annan konstruktion sker
tätningen med gummimanschetter, vilka i
anliggningen mot axeln elastiskt följa dennas rörelser.
Här förebygges alltså friktionen, men i stället

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:27:24 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1933m/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free