- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Mekanik /
62

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1933 - Carl Montelius: Imo-skruven - en ny motor- och pumpkonstruktion

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Fig. 3. Imo-skruvar.

illustration placeholder

Fig. 4. Horisontalsektion av Imo-pump.

illustration placeholder

Fig. 5. Tryckytor på Imo sidoskruv.

tätningslinjer icke sammanstöta utan att kanaler
finnas mellan gängytorna i axialplanet, fig. 2. Den
konstruktion man på detta sätt erhåller blir sålunda
snarare ett slags förbättrad propellerpump än en
pump av kolvtyp. För att läckningen vid höga tryck
ej skall bliva alltför stor får man inskränka sig till
en relativt ringa stigning på skruvarna, vilka å andra
sidan utföras med många gängor i serie, varigenom
trycket på varje gänga minskas. Skruvarna måste
i så fall driva varandra genom kugghjul.

Imo-skruvarna likna den sist beskrivna typen
däruti, att varje skruvs gängsida tätar emot, dvs. från
matematisk synpunkt genereras av ytterkanten av
den samarbetande skruvens gängsida. Skillnaden
ligger emellertid däruti, att de samarbetande
skruvarna göras olika, antingen med olika gängantal eller
med olika dimensioner. Äro skruvarna blott två,
såsom i fig. 3, utföras de med samma ytterdiameter,
den ena emellertid med blott en gänga, den andra
med två. Detta är utan vidare möjligt genom att
gängstigningen på den dubbelgängade skruven göres
dubbelt så stor som den enkelgängade skruvens. Denna
senares varvantal blir alltså dubbelt så stort som den
dubbelgängades. På grund av den olika
vinkelhastigheten blir i detta fall den enkelgängade
skruvens tvärsnitt av helt annan typ än om skruvarna
gjorts likartade, och ehuru tvärsnittet av den
enkelgängade skruven även i detta fall bestämmes genom
avrullning av den andra skruvens kant, så blir
gängsidan i detta fall konvex och icke konkav.
Resultatet är, att den del av kanten på den konkava,
dubbelgängade skruven, som tätar mot sidan av den
konvexa, enkelgängade och den del av kanten på den
senare, som tätar emot den förra, ligga inom samma
vinkelkvadrant. Med andra ord, de båda skruvarnas
inbördes tätningslinjer sammanstöta i samma punkt,
och en tätning är från matematisk synpunkt möjlig.

Det är emellertid icke nog med, att skruvformen
är den riktiga, även gängantalet måste bestämmas på
ett visst sätt. Om vi forma gängsidorna efter ovan
angivna princip, så sluta de tätt emot varandra, och
man kan betrakta de samarbetande skruvarna med
deras gängor som en egendomligt formad kolv, som
fyller borrningen i höljet. När en skruv vrides ett
varv, flyttas tätningsstället lika mycket som
gängstigningen. Längden på skruvarna och huset måste
göras minst så stor, att nästa gänga hinner
sluta sig, innan föregående öppnar. I detta läge
befinner sig alltså en viss volym innesluten mellan
de båda tätningsställena. Det är emellertid tydligt,
att om man väljer en olämplig proportion mellan
skruvarnas gängantal, så kunna vi visserligen få
skruvarna att täta mot varandra på de angivna ställena,
men det rum, som i ett visst ögonblick skulle
inneslutas mellan två tätningsställen, blir i verkligheten
ej slutet i sig självt utan öppnar sig i ena änden åt
den ena sidan, i andra änden åt den andra. Med
andra ord uttryckt, hur långa man än gör skruvarna,
kommer man då alltid att finna en kanal, som
slingrar sig runt om båda skruvarna. Detta fel
förebygges, om man vid blott två samarbetande skruvar ger
den ena skruven en gänga mer än den andra.
Lämpligen utföres den ena skruven enkelgängad, den
andra dubbelgängad såsom visats.

Det utförande, som numera normalt användes,
består emellertid icke av blott två samverkande
skruvar, utan det kännetecknas av, att två mindre
sidoskruvar placeras en på var sida om den större
drivskruven (fig. 4). Denna anordning är av olika
skäl väsentligt överlägsen den till synes enklare
typen med blott två samverkande skruvar. Förutom
det, att anordningen blir symmetrisk vid
treskruvsutförandet, så fordrar villkoret för erhållandet av
tätning i detta fall att alla skruvarna göras
tvågängade, vilket är fördelaktigt bl. a. därför, att
skruvarna utan vidare bliva dynamiskt balanserade.
Vidare måste drivskruven för att skruvformerna skola
vara sådana, att tätningsvillkoret uppfylles, vara så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:27:24 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1933m/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free