- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Mekanik /
81

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1933 - Einar Kullberg: Slipskivor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SLIPSKIVOR.

Av ingenjör Einar Kullber, Eskilstuna.


Slipning är ett urgammalt hantverk anvisat av
naturen själv, där spår av Slipning och polering, på
grund av naturkrafternas inverkan genom stenars
och klippors gnidning mot varandra förekomma i
stor utsträckning. Å de äldsta kända redskapen,
såsom stenyxor och andra föremål, som tillverkats av
våra förfäder, har vid framställningen slipningsförfarandet
varit mycket anlitat. Härför torde
sandstenen tidigt ha kommit till användning. Denna
består huvudsakligast av korn av kristallinisk kvarts
– SiO2 – bunden i kvartsigt, kalkigt eller lerigt
bindemedel. Bindemedlet bestämmer väsentligen
sandstenens hårdhet, varvid den kvartsiga är
hårdast och den leriga är mjukast. En mörk, grå färg
brukar angiva att bindemedlet är lerigt. Rödbrun
färg härrör från järnoxid eller järnoxidhydrat, som
är fint fördelad mellan kvartskornen.

Det var tidigt känt att mineral med större
hårdhet än kvarts finnas, men att dessa ej förekomma i
naturen lämpligt bundna för att kunna användas till
slipningsändamål, såsom fallet är med kvartskornen
i sandstenen. I mitten av 1800-talet började man
experimentera med framställning av konstgjorda
slipstenar, varvid som slipmaterial användes
aluminiumoxid – Al2O3 – dvs. de i naturen fritt
förekommande mineralen korund och smärgel, vilken
senare är en grå, ogenomskinlig varietet av korund
med smärgelkornen i allmänhet inbäddade i
järnoxid – Fe2O3 –. Såsom bindemedel användas
lättlösta material, vilka i kallt tillstånd bliva sega och
hårda, t. ex. schellack och linfröolja. Omkring år
1875 började man – huvudsakligast i U. S. A. –
som bindemedel använda lera (aluminiumsilikat; i
sin renaste form benämnd kaolin – AlSi3O8) av
samma slag som brukas för krukmakeri och
framställning av lergods. Likaledes brändes den färdiga
slipskivan på samma sätt som lergods.

Emellertid förefinnes med de naturliga slipmedlen
den olägenheten att ingen jämnhet i slipskivornas
skärförmåga erhålles. Korund eller smärgel från en
fyndort har icke samma skärande- och hållfasthetsegenskaper,
som samma material från en annan; icke
ens material från samma fyndort lämnar likformigt
material. På 1890-talet[1] började man fördenskull
experimentera med konstgjorda slipmedel i syfte att
erhålla minst lika stor hårdhet som de naturliga
slipmedlen, men med pålitlig jämnhet. Vid denna tid
hade den elektriska ugnen uppnått en sådan
utveckling att den kunde utnyttjas ekonomiskt och härav
begagnade man sig under experimenten. Detta
förfaringssätt har sedermera utvecklats ytterligare och
numera framställas alla konstgjorda slipmedel i
elektrisk ugn.

Det visade sig snart att kiselkarbid uppfyllde de
fordringar, som uppställts beträffande slipförmåga
och lätt framställbarhet. Kol och kisel förenas direkt
med varandra om en blandning av kol och
kvartssand upphettas till mycket hög temperatur – över
2 000°0. Den uppkomna föreningen har sammansättningen
SiC och kristalliserar i tavelformiga kristaller.

Nästa steg i utvecklingen var framställning av
korund och smärgel på konstgjord väg. Som
råmaterial härför användes bauxit – Al(OH)3 – varur
slipmaterialet (kristallinisk aluminiumoxid) utvinnes
genom upphettning till över 2 000°C. Bauxit är ett
omvandlingsstadium av syenit och förekommer bl. a.
i riklig mängd omkring en stad Les Beaux i
Frankrike ävensom omkring staden Bauxite i Arkansas,
U. S. A. Den liknar granit, men skiljer sig
väsentligt från denna, liksom från de flesta andra bergarter,
därigenom att den icke innehåller kvarts.

De slipmaterial, som för närvarande så gott som
uteslutande användas, äro konstgjord aluminiumoxid
och kiselkarbid, av vilka kiselkarbid är hårdast men
samtidigt sprödast. Praktiken har visat att båda ha
sitt användningsområde (fig. 1).[2] Kiselkarbidskivor
användas för Slipning av material med låg
draghållfasthet, såsom tackjärn, brons, aluminium, gummi
och sten. Aluminiumoxidskivor användas för
Slipning av material med hög draghållfasthet, såsom
stål, härdat material o. dyl. Då de senare materialen
ofta icke kunna bearbetas på annat sätt än genom
Slipning, ha slipskivor av aluminiumoxid för
närvarande det ojämförligt största användningsområdet.

I den jämförelseskala, som förr användes för
bestämmande av den relativa hårdheten å olika
mineral har korund givits hårdhetstalet 9, såsom
framgår av tabellen:
1 Talk,
2 Gips,
3 Kalkspat,
4 Flusspat,
5 Apatit,
6 Fältspat,
7 Kvarts,
8 Topas,
9 Korund,
10 Diamant.

Tabellen måste anses missvisande så till vida att
avståndet mellan 9 och 10 är betydligt större än

illustration placeholder

Fig. 1. Effekt av slipskivor, tillverkade av olika slipmaterial å material

med olika draghållfasthet.




[1] I Sverige upptogs tillverkning av slipskivor första
gången omkring år 1905 vid nuvarande a.-b. Svenska Naxos,
Lomma. Senare ha flera svenska fabriker upptagit
tillverkning av slipskivor, bl. a. Aktiebolaget slipmaterial,
Västervik, som började år 1913.
[2] Enligt Norton Co.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:27:24 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1933m/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free