- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Mekanik /
114

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1933 - Ivar Malmer: Tekniska högskolans flygtekniska laboratorium

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Fig. 10.



kan låsas vid ett ställbart stöd å det underliggande
golvet.

Sidovinkeln avläses å en skala på kullagerringen.
Nolläget för skalan har på förut angivet sätt bestämts
genom luftkraftsmätningar å en vertikalt anbragt
vingmodell i olika lägen.

Vägningssystemets princip framgår av fig. 10.
Modellen (på figuren en vingmodell) Upphänges i de tre
trådarna a1, a2 och b. Helst gives modellen härvid
ett sådant läge, att den vertikala tvärkraften blir
nedåtriktad. Tråden b är upphängd i en våg, som
tydligen väger en del av den vertikala tvärkraften
(upptrycket) å modellen och dessutom ger momentet kring
en tväraxel genom vingens främre infästningspunkter,
då momentarmen är bekant. Trådarna a1 och a2
äro via en mellanbalans h och de båda stängerna m1
och m2, med mellankoppling av ett par enarmade
vågbalanser av decimalsystem, upphängda i en våg R
(se fig. 11), vars stativ i sin ordning är upphängt i
en annan våg U (fig. 11). Om vågen R är arreterad,
ger vågen U den sammanlagda kraften i trådarna
av och a2. Sammanlagda kraften i trådarna a1, a2
och b ger sedan den vertikala tvärkraften
(upptrycket). Vågen U betecknas som upptrycksvågen. Om
vågen U arreteras och vågen R frikopplas, ger den
senare differensen mellan krafterna i m1 och m2 (eg.
tiondedelen därav). Med kännedom om avståndet
mellan m1 och m2 erhålles sålunda rullmomentet å
modellen. U betecknas därför som rullmomentsvågen.
Stativet för vågen R är parallellstyrt medelst tvenne
länkar, vilka sålunda vid vägning i vågen U upptaga
rullmomentet.

Den våg, som mäter kraften i b (tippmomentvågen)
är höj- och sänkbar medelst en vridbar parallellogramanordning.
Vid vridning av denna anordning
vrides sålunda även modellen i vertikalplanet.
Härigenom kan luftens infallsvinkel mot modellen
varieras. Infallsvinkeln avläses å en gradskala å ena
axeln för vågens vridningsanordning. Vridningen
sker med tillhjälp av en snäckväxel.

Luftmotståndet i modellens längdaxelriktnmg överföres
via de horisontella trådarna c1 och c2 (se fig 10)
och med tillhjälp av de båda mothållstrådarna d1 och
d2 vilkas nedre ändar äro fästa vid den förut
omnämnda fackverksramen (A), till nedåtriktade
dragkrafter i trådarna e1 och e2. Via mellanbalansen k
och stängerna n1 och n2 vägas dessa krafters summa
och differens i ett vågpar, identiskt likt vågarna U
och R. Dessa båda vågar giva alltså motstånd och
girmoment. Slutligen överför tråden g, vilken är
ledd över några på eggar lagrade bryttrissor, den
sidoriktade tvärkraften till en sidokraftsvåg. De med
vikter belastade trådarna f1 och f2 hava till uppgift
att hålla modellen i läge. De av modellvikt och
spännvikter åstadkomna belastningarna å vågarna
utvägas vid stillastående luft för samtliga de
infallsvinkelvärden, vid vilka mätningar i luftstrålen
utförts, varpå de rena luftkrafterna erhållas som
differenser.

De båda mellanbalanserna h och k äro medelst
horisontella trådar (vilka ej hindra små svängningar i
vertikal led) tjudrade vid fackverksramen för att icke
svänga under inverkan av luftströmningar utanför strålen.

Lagringspunkterna för trådarna a och e å
mellanbalanserna h och k äro förskjutbara i sidled, så ock
fästena för trådarna d och bryttrissorna för
spanntrådarna f. "Spårvidden" i trådsystemet kan sålunda
snabbt ändras och anpassas för olika spännvidder å
modellen. På vingmodeller fästas trådarna medelst
ett litet samlingsbeslag å små skruvar i vingarnas
ändar, på det att mfästningsanordningen så litet som
möjligt skall störa strömningen kring vingen. Det
vanliga torde eljest vara att fästa trådarna å tungor,
anbragta å vingens framkant. I detta fall behövs ej
någon föränderlighet hos "spårvidden".

Det är av vikt, att trådarna a, b och e äro vertikala
och trådarna c ävensom den till vingen anslutna delen
av sidokraftstråden g horisontella vid vägningar, på
det att vägningsresultaten ej skola påverkas av
obehöriga kraftkomponenter. Vid inställningar justeras
först medelst ställskruvar längderna av a och e, tills
de fyra skärningspunkterna med de båda trådarna c
ligga i samma horisontalplan (avgöres medelst
linjaler med vattenpass). Därpå justeras längderna av
trådarna d medelst ställskruvar, tills a1 och a2 äro
vertikala. Att detta är fallet avgöres medelst en å
fackverksramen monterad kikare med hårkors, vars
läge en gång för alla in justerats.

För de under vägningen uppkommande töjningarna
i trådarna kunna korrektioner anbringas. Trådarna

illustration placeholder

Fig. 11. Schematisk bild av våganordning.




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:27:24 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1933m/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free