Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 10. Okt. 1933
- Dag du Rietz: Om blåsverkan vid elektrisk ljusbågssvetsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OM BLÅSVERKAN VID ELEKTRISK LJUSBÅGSSVETSNING.
Av Dag du Rietz.
Ett fenomen, som är väl känt av alla svetsare, och
som vid svetsning ofta förorsakar avsevärda
svårigheter, äro de magnetiska störningarna, den s. k.
blåsverkan. Fenomenet är emellertid i litteraturen
mycket knapphändigt behandlat, och åsikterna om
Fig. 1. |
Fig. 2. |
Fig. 3. |
Fig. 4. |
orsakerna till denna blåsverkan samt medlen för
undvikande av densamma äro olika hos olika
författare.
I regel angives, att det alltid blåser från den punkt,
där ledningen från svetsningsaggregatet, "jordledningen",
är fastgjord å arbetsstycket. R. W. Holt,
som utförligast behandlat fenomenet, anger som
huvudorsak till blås verkan, att ljusbågen attraheras
till arbetsstyckets "magnetiska centrum".
I det följande kommer att redogöras för några
enkla experiment, utförda för att utröna hur och
när blåsverkan uppträder.
1) På en 5 mm plåt fastsvetsades en elektrod
enligt fig. 1. Till denna anslöts jordledningen,
varefter en ljusbåge bildades och fördes i närheten av
punkten A. Man kunde då iakttaga, hur det överallt
blåste rätt från A, starkare ju närmare man förde
ljusbågen; se fig. 2. Polariteten byttes men
resultatet blev även då detsamma.
Förklaringen till blåsverkan är synbarligen i detta
fall, att den fasta elektroden och den med vilken
ljusbågen bildas, utgörande två parallella
strömbanor med olika riktning, måste repellera varandra.
Om jordledningen däremot anslutes på plattans
undersida erhållas två parallella strömbanor med
samma riktning och som således komma att
attrahera varandra. Ljusbågen bör i detta fall blåsa mot
punkten A. För att verifiera detta utfördes
experiment 2).
2) Liknande anordning som vid 1), dock att
jordledningen anbragtes på undersidan. Resultat enligt
fig. 3.
3) En rektangulär plåt lades på ett plåtbord, till
vilket jordledningen anslutits. Kontakten mellan
plåten och bordet torde ha varit förhållandevis god.
Ljusbågen fördes i olika riktningar över plåten,
varvid det visade sig, att det närmast kanterna blåste
inåt plattan. Kring mitten av plattan förefanns
ingen blåsverkan.
4) Ljusbågen fördes över övre flänsen på en I-balk.
Jordledningen anslöts på två sätt, A och B i fig. 4.
I båda fallen samma verkan: vid kanterna blås verkan
inåt mitten av flänsen.
5) Två rektangulära plåtar av storleken 100 X 150
mm sammansvetsades. Samma försök utfördes med
jordledningen ansluten på olika sätt; se fig. 5. I
samtliga fall kunde följande iakttagas. Då svetsningen
börjades vid A, blåste i riktning mot B.
Allteftersom svetsningen fortgick avtog blåsverkan för att i
en punkt C, väsentligt närmare A än B, helt
försvinna. Därefter blåste i riktning mot A} först svagt,
sedan allt starkare, ända till svetsen fullbordats; se
fig. 6. Läget av punkten C varierade något för
olika lägen av jordledningsskenan.
6) Två plåtar som ovan. Svetsningen börjades i
A samt fortsattes tills punkten C passerats, dvs. tills
blåsriktningen kastat om (I). Därefter svetsades
från B till ej fullt mitten av fogen (II). Svetsningen
fortsattes nu från den punkt där den först avbrutits
och fullbordades (III). Härunder blåste hela tiden
mot B, alltså i motsatt riktning mot då intervallet
I avbröts; se fig. 7.
7) Ett invändigt hörn: Blås verkan från hörnet var
så stark att svetsningen med blanka elektroder där
bjöd på mycket stora svårigheter; se fig. 8.
8) Vinkelsvets enligt fig. 9: Vid ändarna av
svetsen stark blåsverkan inåt mitten.
9) Ett flertal underuppsvetsningar utfördes.
Härvid visade det sig, att vid blanka elektroder även
svag blås verkan helt omöjliggjorde läggande av
strängar.
Vid försöken ha i regel blanka elektroder använts.
I en del fall ha därjämte kolelektrod och
tjockbelagda elektroder kommit till användning. Härvid
framgick tydligt det allmänt kända förhållandet, att
man vid svetsning med belagda elektroder är
 |
Fig. 5.
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:15:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933m/0120.html
