Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 12. Dec. 1933
- H. Gustavsson: Senaste anordning för ångreservhållning vid Värtaelektricitetsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
MEKANIK
HÄFTE 12 DEC. 1933
REDAKTÖR: H.F. NORDSTRÖM
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
INNEHÅLL: Senaste anordning för ångreservhållning vid Värtaelektricitetsverket, av civilingenjör H. Gustavsson.
– Några data om ångomformning vid Köpenhamns elektricitetsverk. – Föreningsmeddelanden. – Litteratur.
SENASTE ANORDNING FÖR ÅNGRESERVHÅLLNING
VID VÄRTAELEKTRICITETSVERKET.
Av civilingenjör H. Gustavsson.
På grund av den starka ökningen i förbrukning av
elektrisk energi i Stockholm under de senare åren
samt de skärpta fordringar, som ställts på
ångreservhållningen i samband med den pågående övergången
från likströms- till växelströmsdistribution och 25
till 50 perioder, ha vid Värtaelektricitetsverket stora
ändringar vidtagits i den förut befintliga ånganläggningen.
Första ombyggnaden, som utfördes under åren
1925 och 1926, omfattade den äldsta delen av
anläggningen vid verket, benämnd grupp I, då 3 st.
kolvångmaskiner samt 2 st. ångturbingeneratorer å
tillsammans 7 500 kW utbyttes mot 2 st. de
Laval-turbiner å tillsammans normalt 30 000 kW. Samtidigt
utbyttes de mot det gamla maskineriet svarande 10
st. ångpannorna för 13 atö mot 10 st. nya för 24 atö,
svarande mot effekten på de två nyinstallerade
ångturbingeneratorerna. Eldytan å de nya pannorna är
500 m2 och maximiavdunstningen 45 kg per m2 och
tim. Denna ombyggnad är förut beskriven i Teknisk
tidskrift Mekanik 1929, häfte 1 och 2.
Senare hava ombyggnaderna fortsatts i grupp II,
då denna grupps 2 st. Oerlikon-turbiner å vardera
6 000 kW ersatts med större aggregat för 50 p/s och
3 000 v/min. Den ena ersattes år 1930 med en
STAL-turbin på normalt 15 000 à 20 000 kW med en
överbelastningsförmåga, som under vissa förhållanden
uppgår till 30 000 kW, och den andra med en lika stor
de Laval-turbin år 1931. Båda ångturbinerna, som
konstruerades för ett ångtryck av 20 ata samt en
ångtemperatur av 375 till 400°C, skulle till att börja med
arbeta med ånga av 14 atö, för vilket tryck de i denna
grupp befintliga 8 st. 550 m2 pannorna voro utförda.
Under denna tid kunde den nämnda maximieffekten
naturligtvis icke påräknas.
Vid beställningen av dessa ångturbingeneratorer
lades synnerligen stor vikt vid att desamma dels skulle
kunna startas så hastigt som möjligt och dels skulle
kunna köras synkront, drivna elektriskt, och med så
liten ångförbrukning som möjligt. Avsikten med detta
var. att maskinerna vid överskott på vattenkraft
skulle kunna hållas i drift för momentanreserv för en
mycket ringa kostnad, samt att effektbehov utöver
erforderlig momentanreserv skulle kunna täckas så
hastigt som möjligt. I dessa avseenden kunna de
båda aggregaten anses vara likvärdiga.
Dessutom har en av de år 1925–1926 installerade
de Laval-ångturbingeneratorerna, nr 11. som är
utförd med 25 p/s generator, kompletterats med en 50
p/s generator för fulla turbineffekten. Aggregatet var
från början utfört och uppställt så, att denna
komplettering lätt kunde göras. Genom denna anordning
och med hjälp av de två periodomformare, som äro
uppställda i Värtaverket, erhållas goda möjligheter
att överföra effekt från det 25-periodiga till det
50-periodiga nätet eller tvärtom. Efter kompletteringen
utgör aggregat nr 11 även en mycket god
momentanreserv, då detsamma, om det hålles i drift
synkronkört, omedelbart kan avlämna energi till det ena eller
andra nätet eller båda.
Ombyggnaden i pannhuset i grupp II, dvs. utbyte
av de befintliga 8 st. 14 atö pannorna mot nya för 24
atö, var avsedd att ske i etapper och i mån av behov.
Till att börja med avsågs att så långt som möjligt
utnyttja den gamla 14 atö anläggningen och om
möjligt öka avdunstningen på de befintliga 14 atö
pannorna, som voro disponibla för det nya maskineriet,
och först när detta icke var tillfyllest, påbörja
ytterligare utbyte av pannor.
År 1930, när den nya STAL-turbinen togs i drift,
var tillgången av 14 atö ånga för knapp för den
stundande vintersäsongen, varför ångpannegrupp II,
bestående av de 8 st. 550 m2 B & W pannor för 14 atö,
kopplade på en gemensam, murad skorsten av 80 m
höjd, kompletterades med en sugfläktanläggning.
Sugfläktanläggningen, som levererades av
A.-b. Svenska fläktfabriken utgöres av 2 st.
elektromotordrivna rökgasfläktar. Fläktarna
uppställdes utomhus bredvid skorstenen och äro försedda
med var sin 185 hkr släpringad växelströmsmotor med
motstånd för hastighetsreglering. De äro så
dimensionerade, att de vid senare utbyte av pannor passa
för 2 st. nya pannor per fläkt med en sammanlagd
avdunstning av ca 100 ton ånga per timme. Å de
gamla pannorna vidtogs ingen annan förändring än
att varje panna försågs med ytterligare en säkerhetsventil.
Om de åtta gamla pannorna köras samtidigt på den
gemensamma skorstenen, erhålles ca 130 ton ånga
per timme med enbart skorstensdraget. Med hjälp
av sugfläktanläggningen kan avdunstningen höjas
till ca 200 ton per timme, svarande mot en
avdunstning av ca 45 kg per m2 eldyta och timme. Med
denna belastning kan man emellertid icke driva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:15:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933m/0135.html
