Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1933 - H. Gustavsson: Senaste anordning för ångreservhållning vid Värtaelektricitetsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pannorna någon längre tid med hänsyn till murverkets
hållbarhet, men för de kortvariga belastningsspetsar,
som förekomma vid Värtaverket, kan denna billiga
metod att med en gammal pannanläggning erhålla
avsevärt mera ånga användas.
Samtidigt med dessa ombyggnader utformades
riktlinjer för ändringen av ånganläggningen i grupp II
till 24 atö, så att en tillförlitlig, enkel och billig
momentanreserv erhölles. Före införandet av den
50-periodiga växelströmsdistributionen fanns nämligen
vid Värtan ej i samma grad behov av momentanreserv,
då den första belastningsstöten vid frånfall av
vattenkraft täcktes av likströmsbatterier i understationerna.
Tack vare de stora framsteg, som gjorts inom det
ångtekniska området, sedan första ombyggnaden
utfördes åren 1925–1926, har man nu större
möjligheter att inrätta sig för de ökade krav, som ställas på
Värtaverket, särskilt beträffande anspråken på den
variabla driften och på momentanreserven.
Härför kräves utom ångpannor, som lätt kunna
forceras från praktiskt taget ingen belastning och till
full ångavgivning på kortast möjliga tid, och som
dessutom, utan att taga skada, kunna eldas upp från
kallt tillstånd till fullt tryck på minsta möjliga tid,
även ackumulator, om reserven skall vara momentan.
I detta fall kräves, att ångreserven utan att vara
i drift för energialstring och utan föregående varning
skall kunna upptaga en plötslig belastning på ca
15 000 kW, såsom förhållandet nu är sommartid vid
normal vattenmängd, sedan Lanforsverket kommit
igång, och troligen kommer att förbli en avsevärd
tid framåt, sedan Krångedekraften snart blir disponibel.
För att minska på ackumulatorstorleken gäller
det att åstadkomma snabbast möjliga uppeldning av
pannor med så betydande ångproduktionsförmåga,
som kräves för 15 000 kW effekt. Pannorna skola
sålunda vara konstruerade för snabbt upptagande av
hög ånggenerering från såväl kallt tillstånd som från
varmhållet, men dessutom skola de vara billiga i
utförande och billiga i inbyggnad, dvs. kräva ingen
eller ringa ändring av befintligt pannhus.
Vid val av ångackumulatorsystem hade man att
välja på flera olika kombinationer. Liktrycksackumulatorn
kunde dock ej komma ifråga i detta fall, då
den arbetar med konstant tryck och så att
matarvatten av varierande temperatur inmatas i de
pannor, som äro i drift, varigenom ångavgivningen
endast kan varieras inom rätt snäva gränser.
Hopkopplingen av Ruthsackumulatorer med speciell
turbin för införandet av lågtrycksånga, såsom vid
Charlottenburgsanläggningen, vore en god lösning,
som dock ställde sig rätt så dyrbar med hänsyn till
behovet av särskild turbin och grova ledningar.
Verket utnyttjade därför det förhållandet, att ej
mindre än 4 st. ångturbingeneratorer voro utförda
för såväl 24 som 14 atö. Ackumulatorerna
kopplades därför ihop med pannorna för det högsta
trycket. Vid plötslig belastningsökning får då trycket
sjunka i både ackumulatorer och pannor, varvid
effektstegringen genereras i de normala driftturbinerna,
av vilka någon alltid drives synkront med vattenkraften
under de tider, då behov av momentanreserv förefinnes.
Sommartid, när ingen energi normalt behöver
genereras med ånga och överskottsenergi föreligger
från vattenkraften, genereras den ånga, som
erfordras för varmhållning av ackumulatorer,
ångledningar, ångpannor och för synkronkörning av
ångturbinen med av elektrisk överskottsenergi
alstrad ånga, och momentanreserven kräver sålunda
härvid icke något bränsle. Efter hand som
vattenkraften ej räcker, kompletteras energibehovet med
eldning i pannorna, och vissa dagar av året är hela
ånganläggningen utnyttjad för generering av den
energi, som ej kan lämnas av vattenkraftverken.
Under vintern täckes vissa dagar mera än 50 % av
maximieffektbehovet, som under åren 1931–1932
uppgick till 84 000 kW, medelst ångeffekt, och har
tidigare vid inträffad iskravning ångeffekten
uppgått till inemot 90 % av för året erforderlig
maximieffekt.
De pannor, som ligga i första reserv, dvs. pannor
ångvärmda till nära drifttryck, ligga inkopplade
med dränerad överhettare och dränerad e rörledningar
på den synkronkörda maskinen, som alltså erhåller
behövlig ångmängd från den elektriska pannan via
de varmhållna pannorna och de normala rörledningarna.
Vid fel å vattenkraften skola ackumulatorerna
tillsammans med de inkopplade pannornas
vatteninnehåll förmå hålla den fordrade momentana
ångeffekten under de minuter, som behövas för att erhålla
full fyr i de pannor, som ligga i första reserv.
Ombyggnaden har nu fortskridit så långt, att
flertalet i programmet ingående delar äro levererade
och avprovade, och utförandet av dem och
resultaten av proven torde hava ett mera allmänt intresse.
Ackumulatorerna.
År 1932 levererades den första ackumulatorn, nr l,
av A.-b. Ruthsaccumulator, fig. 1, med ca
100 m3 vatteninnehåll i laddat tillstånd och
inkopplades till befintlig stamångledning för 24 atö mellan
pannorna och turbinerna. Denna anordning, som
innebär en förstoring av pannornas vatteninnehåll,
så anordnad, att detta tillskott i vatteninnehåll icke
är bundet vid en viss panna utan kan arbeta
tillsammans med vilken panna som helst för därför
avsett tryck, har oss veterligt icke förut kommit till
användning vid något ångkraftverk. Det torde även
vara första gången en ångackumulatoranläggning
utföres för ett så högt tryck som 24 atö. Vid
 |
Fig. 1. Ångackumulator nr 1. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
