- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Skeppsbyggnadskonst /
42

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1933 - Allan Zander: Eldfara och brandskydd i fartyg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

42
TEKNISK TIDSKRIFT
17 JUNI 1933
sjöss. Förutom vid lastning och lossning föreligger den egentliga risken, då arbeten skola företagas i tomma tankar, där explosiva gasblandningar kunna uppstå. Därför måste alltid tankarna utångas, och gasprov tagas, innan något arbete igångsattes i tankarna. Stora olyckor hava som bekant inträffat genom att man syndat häremot. Svårigheten är att, trots försiktighet, smärre oljemängder kunna kvarstå på dolda ställen, som t. e. bakom rostflagor, i rörledningar o. d. Då tankarna äro fulla och fartyget till sjöss, är risken ringa.
Vad som sagts om ångning etc. gäller givetvis alla tankar, även i vanliga fartyg, där eldfarliga oljor föras.
Inredningar för passagerare och besättning. Eldsvådor i inredningar kunna ju förekomma i alla fartyg. Men det är särskilt i passagerarfartygen, som denna brandfara blir av utomordentlig betydelse.
Det är givet, att de stora komplex av hytter och sällskapsrum i allt luxuösare utstyrsel, som förekomma i våra dagars större passagerarfartyg, måste medföra en stor brandrisk. De relativt tunna träskotten, tak och sidopanel, allt fullständigt uttorkat och målat med mer eller mindre eldfarliga färger, möbler och tapetsering, gardiner och mattor etc., utgör ju en koncentration av ytterligt brännbart material. För att dölja rörledningar, ventilationstrummor och elektriska ledningar under däck lägges hel takpanel under balkarna, och stöttor, vagare och andra stålkonstruktioner inklädas i trummor, bildande ett vittutgrenat system av luftkanaler. Härigenom och genom hyttgångar, vestibuler, trappor och hisstrummor etc. åstadkommes allt det luftdrag, som erfordras för en hastig spridning av en utbruten eld.
Lufttrummorna i det numer allmänt använda termotanksystemet äro säkerligen värda all uppmärksamhet ur denna synpunkt. Det är icke alltid möjligt att avstänga detta system under uppehåll i hamn, och därför ligger det nära till hands, att lufttrummorna på insidan bliva belagda med en del finfördelat stoft, kanske koldamm, och dylikt, som kan antändas på ett ställe, där brand uppstått, och på grund av draget hastigt sprida elden till andra avdelningar.
Förutom i horisontell riktning kan en på ett ställe uppkommen brand också lätt spridas till över- och underliggande rum genom upphettning av däcken, och härigenom ökas avsevärt svårigheten att begränsa elden.
Orsakerna till brand. Orsakerna till eldsvådorna i de stora passagerarfartygen hava, som jag förut nämnt, oftast förblivit ouppklarade. I fallen "Georges Phillippar" och "L’Atlantique" liksom vid en del tidigare eldsvådor har man misstänkt, att elden blivit anlagd, men detta har, så vitt jag vet, ej blivit bevisat. I fråga om branden i "Georges Phillippar" har jag sett uppgivas, att man på den sista resan redan före branden observerat gnistbildning vid strömbrytare och kontakter, och en del passagerare lära ha iakttagit, att ljuset i hytterna blinkat, då man lutat sig mot panelen. Är detta riktigt, kan man nog misstänka, att kortslutning varit skuld till olyckan. I fallet "P. C. Hooft" inträffade branden efter cyan-väterökning. Detta försvårade i hög grad släckningen, genom att man icke kunde intränga i de angripna avdelningarna.
Byggnad och reparation. Risken för brand i ett passagerarfartyg under byggnad eller reparation, då arbeten på en gång pågå på många ställen i fartyget, är givetvis stor. Ofta sker arbetet under stor brådska och med en mångfald olika yrkesmän arbetande på en gång, såsom plåtslagare, snickare, målare, tapetserare, elektriker etc. Särskilt bränning och svetsning, som numera användes i så stor utsträckning, innebär givetvis en stor brandrisk. Jag erinrar i detta sammanhang om de stora eldsvådorna i "Europa" och "Bermuda", den ena under byggnad och den andra under reparation, vilka haverier kostade assuradörerna mellan 30- och 35 000 000 kronor.
Svårigheterna att bekämpa en brand i ett fartyg måste med naturnödvändighet som regel vara större än vid en eldsvåda i land. Då fartyget befinner sig till sjöss, har man inga andra eldsläckningsanordningar att tillgripa än de, som befinna sig ombord, och av vilka kanske en del befinna sig inom det av elden angripna området. Man kan vidare ofta icke angripa elden utifrån utan måste tränga inpå densamma genom trånga gångar och dylikt, uppfyllda av kvävande rök, där det är hart när omöjligt att upptäcka den verkliga eldhärden.
Man bör därför, oavsett vilka eldsläckningsanord-ningar, som kunna bliva uppfunna, i första rummet inrikta sin uppmärksamhet på sådana anordningar, som kunna förekomma uppkomsten av brand eller åtminstone en så hastig spridning av densamma, att den blir omöjlig att bekämpa. Härvid är särskilt att tänka på användandet av sådant material, som icke är lättantändligt, och som åtminstone till en viss tid kan motstå hetta, ävensom det allmänna arrange-mentet av inredningen. Det arbetas för närvarande mycket på framställning av brandsäkert material för fartygsändamål, och redan nu finnes en hel del sådant att tillgå.
Skott och dylikt. För användning i skott och panel finnes sålunda flera olika slag av plywood, belagd på en eller båda sidor med galvaniserad plåt, aluminium, koppar eller asbest, vilka skola vara mycket motståndskraftiga mot eld.
Metoder finnas även att genom impregnering göra såväl trävirke av grövre dimensioner som plywood och liknande eldfast, såsom den s. k. "Oxylene"-metoden, som torde vara den mest kända. Träet behandlas med vissa kemikalier, som pressas in i detsamma och där kristalliseras. Så behandlat trä kan naturligtvis förkolnas vid längre stark upphettning men brinner icke och leder icke värmen. Im-pregneringen lär icke medföra några sådana förändringar hos träet, som försvåra bearbetningen eller överhuvudtaget minska dess användbarhet. Det kan målas och poleras som vanligt. Viktökningen lär vara 2 å 3 %. Praktiskt taget allt trä, utom däck, som insattes i engelska flottans fartyg numera, lär behandlas på detta sätt.
Målning. En annan ur eldfaresynpunkten viktig detalj är målningen. De vanliga öl j e- och lackfärgerna, men särskilt cellulosalackerna, öka i hög grad brandfaran. Man har numera emellertid lyckats framställa flera slag av eldfasta färger.
Med en av dessa färger, "Porcella", hava omfattande prov utförts i England med utmärkt resultat. Den kan icke brinna och synes vara ytterst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:14 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1933s/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free