Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1933 - Det nya väglagförslaget - Diskussion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 JAN. 1933
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
betande kommitté fått till uppgift att söka rätta till.
Då vore det bättre att direkt låta staten taga hand om
det hela. Dithän skulle man kanske en gång komma,
men tiden vore knappast ännu niogen härför, varför
man tills vidare borde söka bevara en lämplig form av
lokal självstyrelse.
Talaren ansåg, att de sakkunniga gått en förnuftig
väg. De hade behållit vägdistrikt av sådan storlek, att
det lokala självstyret ännu skulle ha möjlighet att visa
sina goda sidor. Men dessa vägdistrikt borde få hålla
sig till den enklare uppgiften, till de lokala vägarna,
under det den större uppgiften, riksväg nät et, borde för-
behållas den högre sakkunskapen i den centrala stats-
myndigheten. Det vore naturligtvis intet hinder att,
om behov därav skulle framträda, undan för undan
lägga betydelsefulla vägar till riksvägnätet.
Även en annan sak talade mot landstingsvägdistrikt,
nämligen det, att det skulle tillskapa ytterligare oreda
i vägingenjörsväsendets organisation. Det skulle bli
alltför många slag av vägorganisationer och vägingen-
jörer. Det skulle bli den centrala styrelsen med sin
ingenjörskår. Det skulle bli vägingenjörerna, och det
skulle till slut bli landstingsvägdistriktens ingenjörer.
I båda fallen hade man sedan entreprenörerna.
Hr Malm sympatiserade liksom herr Dahlberg med
den norska organisationen och ansåg, att den av de
sakkunniga föreslagna skulle kunna utvecklas till en
organisation, som skulle motsvara den norska, genom
att allt flera vägar droges in i riksvägnätet.
Professor H. N. Pallin ansåg, att den föreliggande
väglagsfrågan helst borde bedömas i samband med för-
slaget till omorganisation av väg- och vattenbyggnads-
styrelsen. Talaren anslöt sig i huvudsak till kommitté-
majoritetens förslag men ansåg den dubbelorganisation,
som skulle uppstå genom att vägingenjören och den
föreslagne arbetschefen skulle arbeta i samma distrikt,
olämplig. Dessa bägge befattningar borde, enligt hr
Pallins åsikt, kunna förenas i samma person.
En särskild organisation för riksvägarna ansåg tala-
ren, obehövlig.
Major Sven Bergelmer opponerade sig mot kommitté-
majoritetens förslag och anslöt sig helt till sakkunnige-
förslaget. Ett landstiiigsdistrikt skulle enligt talaren i
vissa fall bli alldeles för stort, och den av kommitté-
majoriteten nämnda skatteutjämningen skulle nog vara
nyttig, men borde då ske för hela riket. Talaren an-
såg, att kommittéförslaget i denna punkt icke innebure
några nämnvärda fördelar. Därest avdelningen skulle
ansluta sig till tanken på landstingsdistrikt, skulle
talaren nödgas reservera sig i denna punkt.
Direktör Lars Blume framhöll gentemot hr Malm,
att vägarna måste betraktas som trafikleder, som skola
betalas av den trafik, de betjäna. De vägar, som
huvudsakligen betjäna automobiltrafiken, borde enligt
talaren till 85 % betalas av denna, och av de återstående
15 % borde endast ca 5 % betalas av staten, medan
10 % skulle betalas av hästtrafiken. Talaren ansåg, att
dessa rena automobilvägar borde tagas om hand av ett
centralt verk i stil med järnvägs- eller vattenfallsstyrel-
sen. Talaren hävdade även, att en felaktighet i den
nuvarande automobilbeskattningen ligger däri, att be-
skattningen icke gjorts mera beroende av specifika
trycket i bilarnas ringar.
Civilingenjör Einar Nordendahl hävdade energiskt
de åsikter som kommit till synes i kommittémajorite-
tens förslag. Gentemot hr Malm framhöll talaren, att
man för överskådlig framtid måste räkna med, att varje
vid allmänna val i detta land framkommen församling
eller styrelse kommer att bli politiskt infekterad. Det
vore därför, ansåg talaren, och kommer i än högre grad
att så bliva, nödvändigt att ge alla dessa folkvalda
politiska styrelser stödet av goda tekniska krafter, som
kunde leda dem i rätt riktning.
De ödebygdsvägar, för vilka hr feolinder i så hög
grad ömmade, vore enligt hr Nordendahl i detta sam-
manhang en bagatell, som icke borde få inverka på in-
ställningen till vägfrågan i dess helhet.
De av flera opponenter mot kommittémajoritetens
förslag framhållna, lokala intressena hade det enligt
talaren gjorts allt för mycket väsen av, och den starka
hänsynen till små oväsentliga, lokala intressen hölle
på att snedvrida hela vägfrågan.
Beträffande riksvägarna ansåg hr Nordendahl, att
ordet "riksväg" blivit ett slagord, som icke hade sin mot-
svarighet i något reellt vägbehov. Han påpekade, att
kommittémajoriteten i sitt förslag icke använt ordet
"riksväg" utan i stället ordet "huvudväg". Majoritetens
definition på huvudväg vore en helt annan än de sak-
kunnigas på riksväg och bättre svarande mot verklig-
hetens behov. I detta sammanhang påpekade hr Nor-
dendahl, att i det tryckta kommittéförslaget en punkt
med kritik mot det av Väg- och vattenbyggnadsstyrel-
sen uppgjorda och av de sakkunniga refererade för-
slaget till riksvägnät bortfallit. Hade talaren obser-
verat denna punkts strykning, skulle han i denna punkt
hava reserverat sig.
Kapten Fred Hansen bad att till fullo få instämma i
hr Nordendahls yttrande.
Kapten Lars Spärr ansåg landstingsdistrikten olämp-
liga, dels av det skälet, att de skulle draga med
sig en personal- och arbetarestam, som under de delar
av året, då vägarbeten icke kunna bedrivas, skulle
sakna sysselsättning, och uttalade därför beträffande
distriktsindelningen sin anslutning till sakkunnigeför-
slaget.
Kapten Gunnar Traneus, representant för ’Skånska
ingenjörsklubben, bad med anledning av hr Plomans
farhågor för kostnaderna vid landstingsvägdistriktens
införande att få fråga denne, hur stor organisation han
ansåg, att det skulle behövas för att övervaka under-
hållet av ett länsvägdistrikt om 300 mil, som icke låge
kring våra största städer.
Sedan hr Ploman blivit svaret skyldig, förklarade hr
Traneus sig på grundval av egen erfarenhet vara säker
på, att ett sådant distrikt skulle kunna väl övervakas,
bokföras etc. av en arbetschef med en assistent, båda
ingenjörer, ett rit- och skrivbiträde samt en kamrer med
två skrivbiträden. Talaren ansåg, att hänsynen till det
lokala vägintresset snedvridit mångt och mycket i väg-
frågan i hög grad.
Gentemot hr Bolinder ville talaren framhålla, att
den vägmästarestam, vi för närvarande ha i landet, till
en del bestode av mindre skickliga personer och att
övervakandet av vägmästarnas arbete nödvändiggjorde
en personalchef, den av kommittémajoriteten föreslagna
arbetschefen. En arbetschef i varje län skulle, ansåg
talaren, genom att bereda de dugliga befordran och sor-
tera ut eller omplacera de mindre dugliga kunna för-
bättra en hel del inom den befälskår, som nu har de
flesta vägarbeten i landet om hand.
Beträffande maskin- och bilanskaffningen till väg-
distrikten ansåg talaren denna i många fall vara ekono-
miskt omotiverad, därför att vägdistrikten på många
håll skulle få sina transporter och andra arbeten mycket
billigare utförda, om de i stället för att själva utföra
dem lämnade bort dem på småentreprenader.
Civilingenjör Kurt Trägårdh ansåg, att bestämmel-
serna å förslagets sid. 20 angående begreppet byggnad
borde kompletteras. Talaren undrade, om t. e. ined be-
greppet byggnad även avsågs en kraftledning, och påpe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
