Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1933 - Karl Sundberg: Elektriska och andra geofysikaliska metoders användning inom väg- och vattenbyggnadsfacket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
TEKNISK TIDSKRIFT
23 DEC. 1933
A l luv!u m
4-00’ f 800’ 12(
^å&mi»w$*®yytiwA>
Tfctskuriror
[Borrningar
’_«sa&>/se* ^f\- -^-
* "H
<Xi
Ticlskurvor
Grandvattenyta
Fig. 6 A. Seismisk bestämning av jorddjup.
Fig. 6 B. Seismisk bestämning av djup till grundvatten.
fortplantningshastighet är v = -. För tillräckligt små
värden å L erhålles på så sätt fortplantningshastig-
heten Vt hos det närmast ytan liggande materialet.
Förekommer på visst djup d ett material med större
hastighet VIh erhåller tidskurvan en brytningspunkt
på visst avstånd från explosionspunkten, "f ig. 5.
Detta beror därpå, att i punkter bortom brytnings-
punkten de bergartsvibrationer framkomma hastigast,
som under viss vinkel passera mediet I, därpå följa
mediet II och ånyo genomgå mediet I under lutnings-
vinkeln a. Punkter mellan explosionspunkten och
tidskurvans brytningspunkt nås däremot givetvis
snabbast av de vibrationer, som framgå utefter
markytan. Det kan bevisas, att
Vi
cos a = T_-, varav följer
V n
för konstanta värden å Vt och Vn. Genom att av-
sätta avståndet konst. l± nedåt från skottlossnings-
punkten erhålles sålunda direkt det sökta djupet.
Fig. 6 visar resultatet av tvenne undersökningar,
den ena avseende jorddjupsbestämningar och utförd
i Australien, den andra utförd i San Joaquin-dalen
i Kalifornien för att bestämma djupet till grund-
vattenytan (3).
De seismiska metoderna ha ej fått tillnärmelsevis
så stor praktisk användning för grund- och vatten-
undersökningar som de elektriska, beroende på de
senare metodernas prisbillighet jämfört med de seis-
miska. I vissa fall är det emellertid nödvändigt
tillgripa seismisk undersökning för att få resultat,
exempelvis om jordbetäckningen utgöres av ett fler-
tal sand- och lerlager med starkt växlande elektrisk
ledningsförmåga.
Elektriska metoder.
Den elektriska ledningsförmågan hos en jord- eller
bergart bestämmes av vattenhalten och det inne-
slutna vattnets elektriska ledningsförmåga, vilken
ökar med mängden lösta salter. Ju tätare en berg-
art är och ju renare det inneslutna vattnet, desto
mindre är sålunda den elektriska ledningsförmågan
(4). Gamla eruptivbergarter och kristallina skiffrar,
t. e. alla våra urbergstyper, äro täta (porvolym
< l %), varjämte det i bergartsporerna inneslutna
vattnet är mycket rent på grund av att bergarts-
mineralen äro synnerligen svårlösliga. Resultatet
är, att de nämnda bergarterna i regel visa synner-
ligen högt spec. ledningsmotstånd, av storhetsordning
106 ohm per cm-kub. Ofta förekomma emellertid
vattenförande eller lerfyllda sprickor i dylika berg-
arter, exempelvis uppkomna genom förkastningar,
och stundom kunna hela bergartszoner vara starkt
sönderbrutna och vattenförande, varvid det elek-
triska ledningsmotståndet sjunker avsevärt, ofta till
10 000 ohm per cm-kub eller ännu lägre. Det är där-
för möjligt lokalisera dylika sprickor, resp. sönder-
brutna bergartszoner genom elektriska mätningar,
vilket ju ofta kan vara av stort värde vid grund-
undersökningar.
Sedimentära bergarter, såsom kalkstenar, dolo-
miter och sandstenar äro i allmänhet relativt porösa
med porvolymer av storleksordningen 5-20 %.
Därjämte är det i porerna inneslutna vattnet ofta
salthaltigt, enär bergartsmineralen äro tämligen
vattenlösliga, speciellt i trakter med tropiskt eller
subtropiskt klimat. Följden är, att de nämnda berg-
arterna i allmänhet ha ett relativt lågt ledningsmot-
stånd av storhetsordningen 10000 ohm per cm-kub
eller lägre. Det är därför i regel en tämligen enkel
elektrisk uppgift att kartera kontakten mellan en
ung sedimentbergart och äldre bergarter. Dylik
kartering kan vara betydelsfull vid grundunder-
sökningar, enär den äldre bergarten i de flesta fall
är fastare och sålunda utgör en bättre grund att
bygga på. Förkastningar, sprickor och sönderbrutna
bergartszoner kunna i allmänhet lokaliseras även
inom sedimentbergarter. Vad de yngsta - kvar-
tära - geologiska avlagringarnas elektriska egen-
skaper beträffar, är den elektriska ledningsförmågan
på grund av materialets stora porositet och vatten-
halt i allmänhet relativt god, av storleksordningen
10000 ohm till 1000 ohm per cm-kub. Jorddjups-
bestämningar kunna därför i allmänhet utföras, i
varje fall inom urbergsområden, där ju den under-
liggande bergarten har högt ledningsmotstånd och
sålunda tillräckligt stor kontrast förefinnes mellan
den kvartära jordbetäckningens och det fasta bergets
elektriska ledningsmotstånd, vilket är förutsätt-
ningen för att en elektrisk bestämning av jorddjupet
skall kunna utföras. I vissa fall kunna dock kom-
plikationer inträffa, exempelvis om jordbetäckningen
utgöres av torra sandåsar e. d., vilkas spec. led-
ningsmotstånd stundom kan vara lika högt som det
underliggande fasta bergets. Ett annat fall, som för-
orsakar svårigheter och t. o. m. helt kan omöjlig-
göra jorddjupsbestämningar på elektrisk väg, in-
träffar, då jordbetäckningen utgöres av växlande
lager av sand och lera. En lera är nämligen nästan
alltid starkt vattenhaltig, och på grund av att
porerna äro så små, blir dels beröringsytan mellan
lerans mineralkorn och vattnet mycket stor och för-
hindras dels vattnets cirkulation. Båda dessa om-
ständigheter bidraga till att stora mängder mineral-
substans gå i lösning, vilket förklarar iakttagelsen,
att leror nästan undantagsvis äro goda elektriska ’
ledare i förhållande till sandigt material. En stark
växellagring mellan sand och lera betyder därför i
allmänhet starka variationer i den elektriska led-
ningsförmågan, måhända av samma storhetsordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
