- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
4

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 1. 6 jan. 1934 - Filip Oberger: U. S. A. det stora frågetecknet i konjunkturutvecklingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Det gångna året framstår, trots att vi sedan
världskrigets utbrott äro vana vid en snabb och kraftig
böljegång i det historiska skeendet, såsom
utomordentligt händelserikt och betydelsefullt för den
politiska och ekonomiska utvecklingen i världen under
kommande tider. Staternas livsformer och det
ekonomiska system, på vilket vårt materiella liv är byggt,
befinna sig i en hittills oanad utsträckning i
stöpsleven. Det försök till uppbyggande av en
överstatlig organisation, som världskriget och dess
konsekvenser ledde till och som tog sig form i Nationernas
förbund och i konferenser under dess auspicier eller
arrangerade i dess anda för lösande av de stora
mellanfolkliga och gemensamma ekonomiska och
politiska problemen, har av allt att döma nu
definitivt lidit skeppsbrott. Allt för stora, mäktiga och
politiskt betydelsefulla folk ha ställt sig utanför
folkgemenskapen i N. F:s form, för att de fredliga
syften, denna organisation avsåg att tjäna, skulle
kunna förverkligas. Dess ideal äro icke längre
allmänt erkända. Förutsättningarna för internationellt
samarbete äro avsevärt mindre än tidigare, sedan
den demokratiska andan icke längre förhärskar inom
staternas liv i den stora utsträckning som tidigare.
De olika staterna och deras ledare tala i mångt och
mycket icke längre samma språk.
Londonkonferensens och avrustningskonferensens misslyckanden
utgöra vittnesbörd om den nya mentalitet, som
föredrager att ställa de olika staternas intressen mera
oförmedlat och med större friktion mot varandra.
Samtidigt har de nationella gränsernas betydelse
växt icke blott politiskt utan även och i ännu högre
grad ekonomiskt. Varje stats och lands hushållning
danas alltmer till en sluten, i högsta möjliga grad
självförsörjande enhet. Det mellanfolkliga
varuutbytet har genom tullar, kvotering, importförbud
och valutarestriktioner reducerats ytterligare. De
fördelar av högre levnadsstandard, som ett friare
varuutbyte mellan staterna i längden medför, ha
bytts mot momentana mera omedelbart påtagbara
fördelar i form av ökad sysselsättning av landets
arbetskraft o. dyl. Då den egna marknadens bevarande
för den egna produktionen regelmässigt icke skänker
tillräckligt med arbetstillfällen för att lätta läget på
respektive arbetsmarknader och vända
konjunkturutvecklingen i gynnsammare riktning, ha staterna
sett sig nödsakade att ingripa allt djupare för att
bereda arbetstillfällen. Läget har i alla länder
framtvingat åtgärder, som starkt ta sikte på en
omedelbar förbättring medan deras betydelse på
längre sikt på grund av ögonblickets allvar skjutes
i bakgrunden. Många av dessa åtgärder stå i direkt
strid mot det rådande ekonomiska systemet och
komma detta att - på längre sikt - fungera
otillfredsställande. Sannolikheten talar för att detta
djupa statsingripande kommer att i de flesta länder
bana vägen för en även i fortsättningen mera
"planbetonad" folkhushållning med statlig kontroll av
näringslivets viktigare punkter. Knappast torde man
dock på andra håll våga sig på så långtgående
åtgärder som de Rooseveltska i U. S. A., vilka hota
att i hög grad upphäva själva automatismen i det
rådande systemet.

Även om den allt starkare ekonomiska isoleringen
mellan alla länder med nödvändighet reducerar de
olika ländernas betydelse för varandra i
konjunkturavseende och konjunkturutvecklingen i Europa
jämförd med den i U. S. A. antyder, att förhållandena i
U. S. A. icke med säkerhet ha samma stora betydelse
för en konjunkturförbättring på denna sida av
Atlanten, som man tidigare varit benägen att anta,
så kunna vi dock icke vänta någon starkare
förbättring, om icke den ekonomiska utvecklingen i U. S. A.
går i gynnsam riktning. Utvecklingen där under
det gångna året är därför alltjämt av allra största
intresse.

Efter nära nog fyra års oavbruten försämring av
den ekonomiska situationen under den Hooverska
regimen tedde sig läget vid 1933 års ingång om
möjligt ovissare än någonsin. Det Hooverska
Bragelöftet vid tillträdet av ämbetet att "avskaffa
fattigdomen" var allt annat än infriat. Vid Roosevelts
övertagande av presidentposten den 4 mars var de
arbetslösas antal enligt uppgift i de mest
tillförlitliga källorna 15 à 16 mill. Den officiella
produktionsindexen - Federal Reserve Bulletine - visade för
januari och februari låga och fallande siffror.
Hoover hade misslyckats i sin i den amerikanska
opinionens ögon viktigaste uppgift, den att skapa
prosperity. Presidentvalet den 8 november fällde
Hoover och förde den liberale Roosevelt till makten.
Denna utgång väckte stora förhoppningar hos den
amerikanska allmänheten om ljusare tider och hos
de europeiska gäldenärstaterna dessutom om en
slutlig och liberal reglering av krigsskulderna. Denna
tidrymd, som ligger mellan presidentvalet och den
nye presidentens tillträdande av sin post den 4 mars,
utmärkte sig av naturliga skäl av ringa aktivitet
såväl in- som utrikespolitiskt från den amerikanska
regeringens sida och dessutom av orakelmässiga
uttalanden från den nye presidenten. På
krigsskuldsfrågan fick Europa snart svar men ett som grusade
alla ljusa europeiska förhoppningar. Huruvida
Roosevelt skall lyckas med sin ekonomiska plan kan
givetvis ej ännu avgöras, så mycket mer som endast
det slutliga målet synes klart, medan han är beredd
att pröva nya medel om de tidigare svika.

Roosevelt ställdes omedelbart vid tillträdet av sitt
ämbete inför det svåra problemet att komma till
rätta med den svåraste bankkris, som någonsin härjat
amerikanskt bankväsende. De amerikanska
industriföretagen kännetecknades under högkonjunkturen
normalt av en stark likviditetsställning, men den
långvariga lågkonjunkturen hade givetvis medfört
utomordentliga påfrestningar i kassaavseende.
Svårast och långvarigast hade dock krisen varit inom
jordbruksdistrikten, som ju normalt äro hårdare
skuldbelastade än industrien. Farmarbankerna
redovisade vid 1932 års ingång huvudparten av sina
tillgångar i fastfrusna lantbrukskrediter. De tidigare
åtgärder, som företagits från statlig sida för att
bringa mera kredit i marknaden, hade väsentligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free