Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 20 jan. 1934 - Ingenjörernas avlöning, av E. Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INGENJÖRSELEVERNAS AVLÖNING.
Sedan ordnandet av de blivande ingenjörernas praktikfråga i och med tillkomsten av Svenska industriens praktiknämnd tagit fastare former, ha åtskilliga därmed sammanhängande detaljfrågor börjat avhandlas. En sådan fråga är huruvida ingenjörselev skall erhålla lön eller bidrag till sitt uppehälle samt storleken av sådan förmån.
En hel del industrimän hävda, att lön till ingenjörselev icke bör förekomma. Den praktiserande är ju anställd för att erhålla utbildning och sådan måste i allmänhet betalas. En elev, som anställes utan att äga tidigare erfarenhet, orsakar också en hel del besvär och kostnader, om han verkligen skall beredas tillfälle att få inhämta praktiska kunskaper. Strängt taget borde alltså ingenjörseleven erlägga lärpenningar, men man räknar med, att han senare skall kunna göra någon nytta för sig. I vissa fall sättes han på ackordsarbete med betydligt lägre ackordspriser än som annars tillämpas för att därigenom "göra rätt för sig".
En annan kategori av industrimän mena, att elevlöner visserligen kunna försvaras under normala tider, men att de böra indragas så snart permitteringar av arbetare måste tillgripas. Det vore oriktigt, att de egna arbetarna skulle gå utan inkomst när samtidigt andra personer anställdes och erhölle lön.
Slutligen finnes en tredje kategori, som anser, att eleverna under alla förhållanden böra erhålla någon lön. Särskilt ur disciplinär och psykologisk synpunkt vore utbetalandet av lön, om än obetydlig, av stor betydelse. Man har svårt att kräva av en person, som går utan lön, att han med tillräcklig noggrannhet skall iakttaga fastställd arbetstid. Detsamma gäller om arbetets utförande. Ett obetalt arbete förlorar lätt sitt intresse och eleven ertappas allt oftare på jakt efter intressantare uppgifter. Dessutom kommer lönens uteblivande lätt att leda till håglöshet. På avlöningsdagen få alla de övriga sin belöning för veckans möda, endast eleven blir utan.
Men även ur rent ekonomisk synpunkt anser denna kategori det vara motiverat att betala ingenjörseleven lön. Praktisk utbildning är en nödvändig förutsättning för att ingenjören sedermera skall kunna fylla de krav, som ställas på honom. En del större industriföretag med stort behov av ingenjörer finna det därför förenligt med egna intressen att anordna utbildningskurser, vid vilka eleverna så gott som undantagslöst erhålla större eller mindre lön. För andra industrier måste utbildningen av ingenjörselever vara en gemensam uppgift, vid vilken uppoffringarna icke lika direkt komma det egna företaget till godo. Dock står det ju varje företag fritt att söka förvärva de mest kvalificerade eleverna. Det bör därför, menar man, vara en hederssak för varje företag, som behöver ingenjörer, att också offra något för dessas utbildning. I ett industriföretags budget spela elevlönerna en försvinnande roll. Många exempel finnas på stora begåvningar, som tack vare någon inkomst under ferierna lyckats draga sig fram till examen och sedermera blivit mänskligheten till ovärderlig nytta. I vårt land utbetalas exempelvis statens räntefria studielån endast för den effektiva studietiden, och man förutsätter, att den studerande själv kan förvärva sitt uppehälle under ferierna.
Om arbetslöshet råder, menar man, har detta mindre betydelse i förevarande sammanhang. Ingenjörseleven ersätter icke den permitterade arbetaren, och den förres lön skall strängt taget icke påföras lönekontot utan betraktas som en investering för framtiden. Lågkonjunkturer hava hittills alltid följts av bättre tider med stark efterfrågan särskilt på teknisk arbetskraft. Det kan därför icke vara lämpligt att försvåra utbildningen av sådan arbetskraft utan man bör i stället rusta sig för vad som skall komma.
Ingenjörseleverna själva ha givetvis alltid strävat efter att erhålla så hög lön som möjligt. De bäst betalda platserna ha haft en strykande åtgång, där de studerande själva fått välja, under det att obetalda platser ratats. Denna tendens förefaller egendomligt nog att hava varit starkast vid de högre utbildningsanstalterna. Man kunde ju annars väntat sig, dels att en större procent av de studerande där på grund av förmögenhetsställning skulle fäst mindre avseende vid elevlön, dels att praktikens art och kvalitet där borde fått gå framför lönens höjd. En sådan klappjakt efter välbetalda elevplatser, om man icke är i verkligt behov därav, förefaller mindre sympatisk.
Då det gäller ett objektivt bedömande av elevlönens berättigande, måste man först göra klart för sig vad den praktiska utbildningen avser. Kort uttryckt torde man kunna säga, att den avser uppfostran, studier och övning. Ingenjörseleven skall uppfostras i en ny miljö; han skall lära sig ordning, flit och disciplin. Vidare skall han studera företagets organisation och tillverkning med därtill hörande detaljproblem samt icke minst arbetarnas förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
