- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
23

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 3. 20 jan. 1934 - Tekniska föreningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det första föredraget hölls av professor The Svedberg och innefattade en redogörelse för dennes berömda forskningsarbete på ultracentrifugeringsområdet. En sammanfattning av redogörelsen återfinnes på annan plats i detta häfte.

I sitt tack till professor Svedberg bad ordföranden honom vara övertygad därom, att de närvarande till fullo uppskattade värdet av föredraget samt uttryckte sin förhoppning om att tekniken skulle kunna tillgodogöra sig de resultat, vartill vetenskapen hunnit. - I diskussionen betonades ytterligare den oerhörda vikten av intimt samarbete mellan vetenskap och teknik och att vetenskapen kunde gagna tekniken endast om den finge det ekonomiska stöd, utan vilket intet vetenskapligt arbete av större värde torde kunna utföras.

Det andra ämnet för dagen löd: "Några randanteckningar till det uppländska järnets historia."

Inledningsvis påvisade föredragshållaren, bergsingenjör Th. Quennerstedt, järnets viktiga roll i vårt näringsliv, på vilken bl. a. professor Heckscher fäst uppmärksamheten i sin bok: Ekonomi och historia, Montelius’ kronologi betr. järnålderns inträde i vårt land hade blivit föremål för kritik av yngre arkeologer, som med hänsyn till järnfyndens knapphet vilja flytta fram denna från 600 till cirka 150 år före Kr.

Lekmannen, som studerar de arkeologiska uppgifterna för järnåldern, måste förvånas över de rikliga bronsfynden och bristen på järnföremål ända in i romersk järnålder, ja, in i folkvandringstid (400-800 e. Kr.). Men från 5. till 7. årh. finnes i Uppland de vackra järnfynden från Valsgärde, Ultuna och Vendel, vilka enligt Montelius äro de vackraste, som påträffats norr om Alperna. Då man därtill vet, att järnåldersfolket förstod att härda sina vapen, gäller det att lösa den historiska gåtan, varifrån uppsvearna fingo sina vapen och verktyg.

Upplands järnålder torde ha blivit fördröjd genom landskapets sena tillblivelse; det är ju Sveriges yngsta landskap, som sent omsider under en tidrymd av ca femtusen år höjt sig 60-80 m ur Litorinahavets djup. Stenåldersboplatserna visa på omkring 35 m lägre nivå för tiden 2000 f. Kr.; och Kung Björns hög på Håga, väster om Uppsala, från cirka 1 000 år f. Kr. låg på en halvö i bronsåldershavet, som då låg 14 m över nuvarande havsyta. Ännu vid vikingatidens slut, alltså 4-500 år efter Vendelfyndens tillkomst, låg havsstranden omkring 4 m högre än nu.

Någon myrmalm in situ har vid den undersökning, som utfördes år 1925 av jägmästare Karlén på Jernkontorets bekostnad ej blivit påträffad, men väl några fynd av slagg och hemforslad myrmalm samt en och annan ugnsrest, huvudsakligen i Harbo, östervåla och Nora socknar. Dessa fynd äro dock få i jämförelse med dem i t. e. Småland, Värmland och Dalarna och svårbestämda till sin ålder. Endast i ett fall har riksantikvarien Bernhard Sahlin lyckats bestämma ett slaggfynd i en grav till 5:e årh. e. Kr. Den allmänna och noggranna fornminnesinventering, som genom riksantikvarien nyligen blivit gjord, har ej heller påvisat några rester av järntillverkning till skillnad från exempelvis Dalarna och Gästrikland.

Klimatförsämring, missväxt och farsoter ha också med säkerhet verkat inskränkande på Upplands äldsta järnsmide. Först sedan bergsbruket kom i gång kunde järntillverkningen nå en större omfattning, men även detta har skett ganska sent. Före 1460 är ingen hytta med säkerhet känd, och de sedan så berömda Dannemoragruvorna omtalas ej förrän i ett gåvobrev till ärkebiskop Jakob Ulfsson av år 1481, men då som ett "Silfberg". Först år 1532, utfärdade Gustaf Vasa privilegium på "Dannemora berg", och det dröjde ända till 1600-talet innan järntillverkningen kom i full gång. Därefter växte den snabbt genom byggandet av ett stort antal bruk och genom de inkallade vallonernas, insats, ända till 1689, då den till följd av Carl XI: s skärpta reduktion avstannade till långt in på 1700-talet.

Missväxtåren, som fördystrade Carl XI: s sista levnad och en del av Carl XII:s tid, krigen och pesten 1710 verkade förvisso förlamande även på järntillverkningen. Sedan kom åter en järnets storhetstid, och i mitten på 1700-talet utgjorde järnexporten 73 % av landets hela exportvärde, vari Uppland intog en högst betydande del.

Bland de personer, som verksammast bidragit till främjande av uppländsk järntillverkning, omnämndes, förutom Sten Sture d. ä., Gustaf Vasa och hans närmaste efterträdare på tronen, flera av de skickliga tyskar och holländare, som inflyttat till landet och genom sin insats gjort vårt land utomordentliga tjänster, däribland Markus Klingenstein, Vervier, Roschet och framför allt Louis De Geer och bröderna De Besche. På en karta i skalan 1 : 50 000 hade föredragshållaren utmärkt alla äldre fynd av tillverkning, alla mera kända gruvor, järnbruk och manufaktursmiden, varav tydligt framgick, hur rikt på järngruvor och bruk Uppland verkligen varit, dock nästan alla förlagda i dess norra hälft och endast ett och annat obetydligt verk söder om en tänkt linje dragen 2 mil norr om Uppsala.

Vallonernas insats för det uppländska järnets världsrykte betonades och som ett lysande exempel på särskilt framstående representanter för uppländsk brukskultur tecknade föredragshållaren några drag ur excellensen Carl De Geers liv och insats under 1800-talets förra hälft.

Sammanfattningsvis påvisades: 1) att förutsättningarna för gammalt myrjärnssmide varit små, 2) att landskapets sena tillblivelse sannolikt fördröjt utvecklingen, 3) att inga äldre spår av järntillverkningen än från 500 e. Kr. blivit kända, men att från detta och närmast följande århundraden prov på högsta smideskonst påträffats samt, 4) att uppländskt bergsbruk ej varit känt från äldre tid än 1460 (vid Schebo bruk).

Likaså framhölls, att den uppländska jerntillverkningen burit herremansprägel och att här bergsmän i ordets hävdvunna, lagfästa mening saknats. Därför torde den brukskultur, vars värde Carl Sahlin förut påvisat, i Uppland snarare spelat en större roll än i någon annan landsdel. Därför var också den gamla järnindustriens undergång, ehuru fullt naturlig, att anse som en stor förlust i socialt hänseende; ej underligt då, att även den kvarblivna bruksbefolkningen med vemod och saknad såg tillbaka på de gamla brukens flydda, gyllene ålder.

Härmed var dagens allvarligare del avslutad, och deltagarna samlades till gemensam middag på Grand hotell med åtföljande synnerligen lyckat underhållningsprogram, vid vilket bl. a. några gäster och egna medlemmar, särskilt ur vägbyggarnas led, bidrogo med ett dråpligt revolutionstribunal med musikalisk introduktion och avslutning.

T. Q.

Jämtlands läns tekniska förening
höll den 25 nov. 1933 ordinarie sammanträde å Grand hotell i Östersund.

Vid företaget styrelseval omvaldes till ordf. distr.-chefen A. Valentin, v. ordf. överlantm. F. C. R. Langéen, sekr. ing. F. Borggren, skattm. ing. G. Wiberg och klubbm. ing. F. Waldenström samt till övriga ledamöter dir. A. Prydz och R. Strand. Till styr.-suppl. omvaldes ing. B. Pierre och distr.-lantm. F. Suwe samt nyvaldes väging. A. Uhnoo. Till ledamöter i valnämnden omvaldes disp. E. Winström och ing. N. Lundh samt till suppl. för dessa disp. I. A. Wiksten och ing. F. Egg-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free