Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 3 febr. 1934 - Notiser - Järnhanteringen i Sverige 1933 - Konvention till skydd av den industriella äganderätten - Förslag till ny väglag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid icke inträtt. För järnhanteringen oundgängliga råvaror ha däremot stigit i pris. Den ovannämnda importökningen för valstråd torde kunna sättas i samband med att av denna anledning konkurrenskraften i fråga om lägre kvaliteter minskats för de svenska bruken.
Konvention till skydd av den industriella äganderätten. Sverige, som år 1885 biträdde den internationella Pariskonventionen av 1883 för skydd av den internationella äganderätten, har ännu ej anslutit sig till den vid Haagkonferensen 1925 reviderade konventionstexten (Haagkonventionen). I proposition (nr 4) till årets riksdag har k. m:t begärt riksdagens godkännande av konventionen i fråga och i samband därmed föreslagit dels ändring i vissa delar av patentförordningen, av lagen om skydd för vissa mönster och modeller och av lagen om skydd för varumärken, dels antagande av en ny lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar, varigenom Sveriges biträdande av Haagkonventionen möjliggöres.
I § 7 av patentförordningen har föreslagits intagande av bestämmelse om utsträckning av respittiden för inbetalning av utfärdningsavgiften med ytterligare två månader utöver de två som medgivas i gällande förordning. Denna ändring är ej betingad av Haagkonventionen utan har förestavats av billighetsskäl. Den extra respiten medför, om den begagnas, en förhöjning av utfärdningsavgiften med 25 kr.
För att bringa patentförordningen i överensstämmelse med Haagkonventionen har under § 11 föreslagits, att respiten för inbetalning av årsavgifterna för patent skall utsträckas från nuvarande tre till sex månader. I avsikt att förebygga missbruk av den sålunda förlängda respiten har föreskrivits, att avgiften skall höjas med en femtedel, om den erlägges inom de tre första månaderna av patentåret och med ytterligare en femtedel, dock minst 25 kr., om den erlägges inom därpå följande tid av tre månader. Något återupplivningsinstitut är däremot ej ifrågasatt.
Vidare föreslås sådan ändring i § 15 av patentförordningen, att ingen som helst åtgärd i anledning av bristande utövning (ej heller meddelande av s. k. tvångslicens) får förekomma, om patenthavaren visar giltigt skäl för sin underlåtenhet.
Slutligen innehåller § 16 i förslaget en bestämmelse med innebörd, att patenterad uppfinning utan hinder av patentet må å fartyg eller annat transportmedel, som utan att vara hemmahörande i riket vid regelmässig trafik eller eljest dit tillfälligt inkommer, utövas för transportmedlets behov.
Lagen om ändring av patentförordningen föreslås skola träda i kraft den dag konungen bestämmer men skall icke tillämpas i fråga om avgift, för vilken jämlikt äldre föreskrifter betalningstiden dessförinnan utgått.
I lagen om skydd för vissa mönster och modeller föreslås beträffande § 20 sådan ändring, att prioritetsrätten beträffande mönster utsträckes från fyra till sex månader.
I lagen om skydd för varumärken föreslås beträffande § 4 förbud för registrering av varumärke, om däri utan vederbörligt tillstånd intagits statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor av samma eller liknande slag som de, vilka rätten till varumärket skall komma att omfatta, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande pä svenska staten giver märket en officiell karaktär, svenskt kommunalt vapen eller ock beteckning, som lätt kan förväxlas med de nu omförmälda.
Det föreslås ytterligare, att varumärke ej må registreras, om det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för annans räkning registrerat eller behörigen anmält till registrering, eller med dylikt märke företer sådan likhet, att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar, märkena i sin helhet lätt kunna förväxlas; samt om det är helt och hållet likt eller lätt kan förväxlas med märke, som redan är här i riket för annan inarbetat såsom i handeln gällande varukännetecken. Sistnämnda bestämmelse innebär ett avsteg från det i Sverige sedan 1884 tillämpade rena registreringssystemet.
Vidare föreslås, att bestämmelse om respittid om tre månader införes i fråga om förnyelse av varumärkesregistrering. Användandet av respiten skall vara förenat med en tilläggsavgift av 20 kr. Slutligen har prioritetstiden utsträckts från fyra till sex månader.
I lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar föreslås förbud i allmänhet, sålunda ej blott mot kolliderande varumärkesregistreringar, för användande av varumärken, innehållande nyssnämnda statliga beteckningar eller sådana, som ur heraldisk synpunkt äro därmed förväxlingsbara.
Förslag till ny väglag. Den nu gällande väglagen av 1891 har vid flera tillfällen varit föremål för omprövning av sakkunniga. Sålunda tillkallades för detta ändamål år 1911 särskilda sakkunniga, den s. k. vägkommissionen, som åren 1916-1917 framlade förslag till ny väglagstiftning. Kommissionens förslag överarbetades sedermera av de s. k. 1920 års vägsakkunniga, vilkas år 1921 framlagda betänkande med förslag lades till grund för proposition vid 1922 års riksdag. Propositionen blev dock ej antagen. Nya sakkunniga, de s. k. 1929 års vägsakkunniga, framlade i augusti 1932 betänkande med förslag till lag om allmänna vägar och lag om vägdistrikt, och sedan yttranden däröver inkommit, har på grundval av sakkunnigförslaget inom kommunikationsdepartementet utarbetats förslag till lag om allmänna vägar samt lag om vägdistrikt, vilka i proposition (nr 21) förelagts årets riksdag. I det följande refereras kommunikationsministerns huvudsynpunkter på dithörande frågor, sådana dessa framgå av den allmänna motiveringen för förslagen.
Vägdistriktens omfattning. I denna för väghållningsbesvärets rättvisa fördelning och för åstadkommande av en rationell och ekonomisk väghållning synnerligen betydelsefulla fråga ha som bekant olika meningar gjort sig gällande. Ingen av sakkunnigberedningarna har emellertid förordat det från olika håll framförda förslaget om de allmänna vägarnas förstatligande, ehuru en sådan åtgärd skulle medföra en fullständig utjämning av väghållningskostnaderna, Ej heller i regeringens nu framlagda förslag har ett förstatligande av vägarna ifrågasatts, enär det ansetts, att de med systemet vunna fördelarna komme att uppvägas av åtskilliga olägenheter.
1929 års vägsakkunniga hade föreslagit, att vägdistriktsindelningen skulle ankomma på k. m:t, samt förordat en indelning i distrikt, betydligt större än flertalet av de nuvarande men mindre än landstingsområdena. En reservant bland de sakkunniga hade dock i huvudsaklig överensstämmelse med 1922 års förslag förordat distrikt, sammanfallande med landstingsområdena. Bland de hörda myndigheterna hava åsikterna i denna fråga varit mycket delade, även om enighet för övrigt rått därom, att de nuvarande vägdistrikten äro alltför små.
Till förmån för en indelning efter landstingsområden har anförts, att skatteutjämningen vid detta system blir effektivare eller åtminstone enklare, än om distrikten givas mindre omfattning, samt att planerandet av nya vägföretag och underhållet av vägarna blir mera enhetligt och Överskådligt. Vid sammanslagningen av de nuvarande distrikten till landstingsdistrikt torde även frågan om övertagandet av de gamla distriktens ekonomiska förbindelser kunna lösas mera friktionsfritt än vid en mindre långt gående sammanslagning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
