- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
59

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 7. 17 febr. 1934 - J. Körner: Allmän elektroteknik vid tekniska högskolan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

17 FEBR. 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 59

Syftet med kursen är i främsta rummet att bibringa eleverna i de olika facken sådan elektroteknisk kunskap, som kan vara av nytta i deras kommande praktiska verksamhet. Det ligger i sakens natur, att såväl av denna orsak som på grund av den begränsade tiden en starkare teoretisk betoning av ämnet är varken motiverad eller möjlig.

Det är ett erkänt förhållande, att med den fortgående industriella utvecklingen elektriciteten kommit att spela en allt viktigare roll inom olika områden, evad det rört sig om dess användning som drivkraft eller för signal-, manövrerings- och mätningsändamål samt termiska och kemiska processer. Detta har medfört en väsentlig ökning av ämnesområdet och härmed ett visst behov av differentiering på de olika facken. Den mera allmänt lagda undervisningsplan, som i tämligen oförändrat skick under många år följts, och som måhända varit motiverad av vid begynnelsen rådande förhållanden, kan icke numera anses tillfyllest. Den elektrotekniska kursen bör väsentligen utgöra ett komplement till de respektive fackens teknologi, med vilken den är mer eller mindre, intimt förbunden. Detta förhållande synes redan tidigare på vissa håll hava blivit uppenbart, t. e. inom bergskolan, där en för facket ifråga avpassad kurs i "bergselektroteknik" länge ansetts önskvärd. Mekanik och skeppsbyggnadskonst sammanföras traditionellt liksom kemi och bergsvetenskap. Med avseende på behovet av elektroteknisk undervisning äro dessa fackskolor dock artskilda. Medan mekanisternas intresse är särskilt mångskiftande, ehuru huvudsakligen drivkraftbetonat, är skeppsbyggarnas väsentligen inriktat på fartygsanläggningar med deras helt speciella installationsteknik samt manöver- och signalsystem, vartill på senare år kommit den elektriska fartygsdriften. Kemisterna hava med bergsmännen en gemensam linje i den allmänna teorien för elektriska ugnar samt hithörande elektriska anläggningar, men i övrigt divergera behoven starkt; mot bergsmännens intresse för elektriska anordningar inom gruvor och järnverk står för kemisterna framför allt pappers- och cellulosaindustriens drivkraftproblem, varvid den moderna pappersmaskinens elektriska system erbjuder särintresse.

Det är uppenbart, att arbetsfältet är synnerligen omfattande. Frågan framställer sig då, i vilken utsträckning det är möjligt att tillgodose en viss intressedifferentiering. Med hänsyn till elevernas starkt belagda arbetstid är det självfallet nödvändigt framgå med stor försiktighet. Det är därför uteslutet att räkna med en ökning av den gemensamma kursen till sådant omfång, att varje fack skulle kunna inom dess ram som avslutning erhålla ett skäligt mått av sådan undervisning, som för detsamma utgör ett speciellt behov. Det vore också meningslöst att påtvinga eleverna i ett visst fack den specialundervisning, som endast intresserar något av tre eller fyra andra fack.

Den enda möjligheten ligger i att mer eller mindre fullständigt differentiera föreläsningarna för de olika facken under en viss del av kursens senare skede.

Förf., som sedan tre år tillbaka omhänderhaft denna kurs, har redan från begynnelsen haft uppmärksamheten riktad på spörsmålet i fråga. Jag har haft en bestämd känsla av att en ändring i den bestående ordningen är obetingat nödvändig, Om den elektrotekniska kursen för de olika facken skall bliva av den verkliga praktiska nytta, som man har rätt att fordra. Det gäller ej här, såsom vid de respektive fackens huvudämnen, att studierna väsentligen fortsättas under den kommande ingenjörsverksamheten; det är därför av betydelse, att eleverna redan på högskolan få en tillfredsställande på praktiska mål inriktad orientering i ämnet. Med stöd av erfarenheterna från de gångna åren samt diskussioner inom de olika fackkollegierna har jag efter hand letts in på en lösning, som synes inom ramen för tidplanens resurser vara ägnad att tillgodose behovet. Huvuddragen av denna lösning angivas nedan.

Den nuvarande kursen fördelas på tre terminer i stället för två, varvid undervisningen under de båda första blir för alla fack gemensam och obligatorisk. Till andra terminen skulle, som hittills, höra laborationsövningar. Dessa två terminer representera den allmänt grundläggande delen av kursen, avsedd att omfatta elektricitetslära, mätteknik, maskiner och lampor samt elementen av kraftproduktion och -överföring, kraftkostnader och taxor. En viss komprimering av innehållet blir nödvändig för genomförande av en sådan ordning. Med en mera direkt anslutning till den elektriska delen av den allmänna fysikkursen samt omläggning av vissa detaljer i undervisningen är förändringen möjlig. Den medför förutom tillgodoseende av det närmast avsedda ändamålet den fördel, att den sålunda renodlade grundläggande kursen även lämpar sig såsom obligatorisk för avdelningen väg- och vattenbyggnadskonst, vars elektrotekniska undervisning varit aktuell sedan några år tillbaka. Under tredje terminen, som är avsedd att bliva frivillig för väg- och vattenbyggnad, men obligatorisk för alla övriga fack, genomföres differentiering på så sätt, att kemi samt väg- och vattenbyggnad få sina helt skilda föreläsningskurser, medan mekanik, skeppsbyggnad samt bergsvetenskap först få en gemensam kurs i motorteknik (drivkraftlära), varefter differentiering sker på allmän industriell elektroteknik, marinelektroteknik och bergselektroteknik.

Den totala ökningen av elevernas föreläsningstimmar skulle bliva mycket obetydlig: för mekanik, skeppsbyggnad och bergsvetenskap 5-7 timmar, för kemi åtminstone t. v. ingen ökning.

Det är måhända på sin plats påpeka, hurusom den undervisning rörande elektrotermiska och elektrokemiska apparater och anläggningar, som förutsatts ingå i kurserna för bergsvetenskap och kemi, endast avser den rent elektrotekniska sidan av resp. områden som komplettering till de metallurgiska och kemiska processernas behandling av resp. facklärare. Då utvecklingen på särskilt det vidsträckta elektrotermiska området numera fortskridit så långt, att man kan tala om en allmän elektricitetslära för detta gebit, synes den enklaste och mest tidsbesparande metoden för dennas utnyttjande vara att införliva den med den elektrotekniska undervisningen. Det är givet, att den i varje fall icke kan ägnas särdeles mycket tid, men ett mer begränsat antal väl inpassade föreläsningar i de differentierade elektroteknikkurserna torde kunna bliva av väsentligt värde, då de komma i stort sett samtidigt med motsvarande huvudundervisning inom resp. fack

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free