Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 3 mars 1934 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 9 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 3 MARS
ÅRG. 64 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 1934
INNEHÅLL: Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén. - Notiser. - Tekniska föreningar. - Sammanträden.
DET UTRIKESPOLITISKA KVARTALET.
Av RÜTGER ESSEN.
Definitiv konjunkturförbättring. - Jämförelse med läget för ett årtionde sedan: produktionsstegringen medför ej stegring av det mellanfolkliga handelsutbytet. - Regeringarna kontrollera valutapolitiken. - Guldländerna, Förenta staterna och sterlingblocket. - Planhushållningen ett faktum. - Den allmänna politiska oron. - Tyskland: inre lugn, ekonomiska svårigheter, uppgörelse med Polen, upprustningsförhandlingarna. - Tyskland-Österrike, Dollfuss-diktaturen, austromarxismens besegrande. - Italiens österrikiska politik. - Anschluss eller Habsburg. - Affären Stavisky i Frankrike: opinionsstorm mot parlamentet. - Doumergue’s nationella samlingsregering. - Konung Alberts av Belgien död. - Växande spänning Japan-Ryssland i den Fjärran östern.
Stockholm den 24 februari 1934.
Man kan nu ej längre tvivla på att världskonjunkturernas kurva verkligen på ett varaktigt sätt svängt uppåt. Det är långt till en högkonjunktur, men tendensen är omisskännlig. Världsproduktionen är ånyo i stigande, arbetslösheten minskas, om än långsamt, och den allmänna "affärsaktiviteten" stegras i alla länder.
Detta världsläge skulle sålunda ungefärligen motsvara det som rådde för cirka tio år sedan, då återhämtningen efter den första efterkrigskrisen just kommit i gång i de flesta länder. Men en närmare undersökning av förhållandena ger snart vid handen att olikheterna äro större än likheterna. Det karakteristiska för den nuvarande situationen ligger framför allt däri, att återhämtningen väl gör sig gällande på produktionens område - med åtföljande minskning av arbetslösheten och stegring av konsumtionen (kausalsammanhanget må de olika politisk-ekonomiska skolorna tvista om) - men däremot i ytterst ringa mån eller icke alls framträder i en ökning av världshandelns volym eller överhuvud i livligare ekonomiska förbindelser de olika länderna emellan. Av detta varuutbyte direkt beroende näringsgrenar - såsom oceansjöfarten - äro sålunda alltjämt lamslagna. Även de internationella kreditförhållandena ha ringa rörelsefrihet och sakna stabilitet.
Det är med andra ord autarkitendensen som segrat. Detta innebär, att den nationella trygghetsprincipen medvetet eller omedvetet sättes före den rent ekonomiska principen om största möjliga behovstillfredsställelse med billigaste medel. Den äldre handelspolitiska grundprincipen - mest-gynnad-nationsklausulen - och den självreglerande internationella guldmyntfoten ha därmed satts ur spelet och ersatts dels av byteshandel enligt kontigenteringsuppgörelser, dels av olika nationella valutasystem, som medvetet användas som medel för uppnående av omedelbara fördelar i varuutbyte och betalningsbalans.
Man kan visserligen urskilja olika grupper av länder, som i dessa hänseenden förhålla sig något annorlunda. De båda extremerna utgöras härvidlag av "guldlandsblocket" och Förenta staterna. Mellan dessa står "sterlingblocket", till vilket de skandinaviska staterna närmast böra räknas.
Guldländerna, av vilka de främsta äro Frankrike, Belgien, Holland, Tyskland, Schweiz och Italien, bibehålla hittills sina valutors fixa förhållande till guldet. De vådor, som den fortsatta guldvärdestegringen medför för deras handelsbalans, söka de i främsta rummet möta genom en sträng tullskydds-politik, syftande till den inre marknadens reserverande för hemmaindustrien och importens minskande. Tyskland har dessutom genomfört ett valutakontrollsystem, som i verkligheten förvandlar dess guldmyntfot till en rent nominell sådan och möjliggör för regeringen att kontrollera större delen av det utländska varuutbytet genom att ransonera tillgången på deviser och härvid stänga så gott som alla möjligheter för fri prisbildning på valutamarknaden. I verkligheten betyder detta alltså ett importreglerings-system, som närmar sig ett statsmonopol på utrikeshandeln.
Förenta staternas ryktbara planhushållning under ledning av presidenten Roosevelt och hans "brain-trust" har hittills vad den yttre handelspolitiken och valutans handhavande beträffar, syftat till ett fortgående nedbringande av dollarns guldvärde, allt i avsikt att premiera exporten och framkalla en artificiell prisstegring. För denna politik har emellertid nu satts en viss gräns, sedan dollarn från februari fixerats till ett guldvärde av cirka 59 % av dess forna paritet och New Yorks Federal Reserve Bank förklarat sig hädanefter beredd att köpa och sälja guld till detta pris. Presidenten bibehåller emellertid alltjämt sin extraordinära befogenhet att vid behov ändra detta guldvärde uppåt eller nedåt. Det finnes sålunda ej någon absolut säkerhet för att dollar-devalueringspolitiken icke framdeles ånyo kan återupptagas. Även planer på att återställa den gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
