- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
78

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 9. 3 mars 1934 - Rütger Essén: Det utrikespolitiska kvartalet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bimetallismen med silver som värdebasis parallellt med guldet äro aktuella. För den oberäkneliga amerikanska valutapolitiken står en på väldiga guldtillgångar stödd "dollarstabiliseringsfond"’ till förfogande. Handlingsfriheten är här ganska obunden.

Sterlingblockets länder med England i spetsen ha gått en medelväg. Valutorna ha fått långsamt sjunka i värderelation till guldet, men man har hela tiden strävat efter fasta varuvärdeförhållanden och jämvikt mellan valutans inre och yttre värde. Någon dumping-politik med valutan som medel har sålunda icke förts. Vad England beträffar har man emellertid sedan den "nationella regeringens" tillkomst 1931 och Ottawa-konferensen 1932 framför allt arbetat på den nya imperiepolitikens grundval, dvs. sökt förbättra den engelska industriens läge och avsättningsmöjligheter genom särskilda kontingenterings- och preferensuppgörelser med olika riksdelar – en politik, som hittills också verkligen resulterat i en avsevärd förbättring av den engelska industriens sysselsättning och avsättning.

Under alla omständigheter och i alla länder har hela denna utveckling lett till att en väsentlig del av kontrollen över det ekonomiska livet kommit att vila på regeringarna. Detta är en bestämd skillnad mot förhållandet för tio år sedan. "Planhushållningen" – även om den ingalunda överallt är planmässig – är så till vida en verklighet. Ofta är detta i högre grad följden av ett tvångsläge än av avsiktlig strävan. Verkligheten förändras dock icke därav. Det är nu överallt ett faktum att det ekonomiska livets karaktär och inriktning på ett tidigare okänt sätt blivit beroende av regeringarnas politik.

Måhända sammanhänger detta även med det förhållandet att den allmänna politiska oron i världen nu är mycket starkare markerad än för tio år sedan. Då väntade man sig i allmänhet en avspänning och långsamt uppsving. Nu förutses överallt politiska regimförändringar, där sådana icke redan ägt rum, och de olika ländernas press hetsar ofta mot varandra på ett oroväckande sätt. Ofta har visserligen faran överdrivits, i synnerhet från de håll, där man gärna utgår ifrån att auktoritära styrelsesätt i och för sig skulle innebära en fara för freden. Ofta torde motsatsen vara fallet. Men tendensen till panik är ett betänkligt tidstecken.

Vad Europa beträffar har den allmänna uppmärksamheten under de senaste månaderna icke i samma utsträckning som under fjolåret varit inriktat på att följa händelseutvecklingen i Tyskland. Blodiga tilldragelser i Paris och Wien ha väckt insikt om att de europeiska regeringssystemens kris gör sig gällande i alla länder, och att de äldre demokratiska författningarna sannerligen icke erbjuda en under alla omständigheter tillförlitlig garanti för samhällslugnet. Förändringar, även hastiga och våldsamma förändringar, kunna väntas på många håll. Samtidigt koncentrerar sig den diplomatiska spänningen i Europa allt tydligare mot sydost.

I Tyskland har Hitler-regimen kunnat fira sin första årsdag i ostörd besittning av samhällsmakten och i stort sett åtnjutande folkets obetingade tillit. Den långvariga processen om riksdagshusbranden, mera uppmärksammad i utlandet än i Tyskland, hade vid jultiden avslutats genom en salomonisk dom, varigenom endast den odisputable gärningsmannen van der Lubbe dömdes till döden – och senare avrättades – under det övriga anklagade frikändes i brist på bevisning. Det moraliska besittningstagandet av Tyskland synes naziväldet ha genomfört lika grundligt som de politiska. Det är för närvarande endast på det kyrkliga området, som öppna svårigheter i detta hänseende möta. Den protestantiska kyrkan är sålunda splittrad mellan de av rasidealet besjälade "tyska kristna" och den mera universella religionens tjänare. Den katolska kyrkan står avvaktande. Men dessa förhållanden, hur allvarliga de än kunna bliva i framtiden, beteckna ej någon omedelbar fara. Den italienska fascistregimen har i ett ännu svårare utgångsläge vetat finna en framkomlig väg. Den tyska regimens ömtåliga punkter äro ekonomien och utrikespolitiken.

I ekonomiskt hänseende har det allmänna läget i Tyskland, som ovan framhållits, otvivelaktigt förbättrats. Arbetslösheten har väsentligt avtagit, även om den ännu är stor. Däremot har man ej lyckats behålla exportöverskottet, i trots av en kraftig inskränkning av importen, och fullgörandet av rikets yttre betalningsförpliktelser har också, som bekant, i hög grad åsidosatts. I icke ringa mån beror detta på nödtvång, och lånepolitikens avskrivning betyder dessutom på längden en sanering av de internationella kreditförhållandena, men den ganska hänsynslösa politiken mot Tysklands utländska fordringsägare innehåller dock en hel del faromoment.

Den egentliga tyska utrikespolitiken inriktar sig på fullföljandet av ett par speciella mål med åsidosättande tillsvidare av andra. Man har sålunda ställt den polska frågan på framtiden och även lyckats skapa ett rätt drägligt förhållande till Polen. Detta har uppnåtts genom direkta förhandlingar – något som tagits rätt illa upp i Paris. Det närmaste resultatet blev avslutandet under senare hälften av januari av ett ömsesidigt non-agressionsfördrag på tio års tid mellan Tyskland och Polen. Ett gott förhållande till Polen synes i Berlin för närvarande desto viktigare som det gäller att hindra en rysk-polsk förståelse med tysk isolering som syfte.

För övrigt fortgå alltjämt förhandlingarna om Tysklands krav på likaberättigande i rustninghänseende. De komma sannolikt att bli ganska långvariga – möjligen så långvariga, att de icke hinna avslutas, innan frågan är ur världen, dvs. innan Tyskland på egen hand skaffat sig denna likställighet. "Principiellt" medgavs likställigheten redan i december 1932. Vad det nu gäller är dess praktiska genomförande. Genève är ej längre platsen för dessa förhandlingar. Nu talas det direkt stormaktskabinetten emellan. Mc Donald och Sir John Simon äro liksom Mussolini beredda till medgivanden – om icke för annat så för att dock till sist få ett avtal till stånd. I Paris vägrar man emellertid ännu enstämmigt varje godtagande av tysk upprustning. Samtidigt veta dock alla mer än väl att denna tyska upprustning i praktiken icke kan hindras.

Denna strutspolitik – vars motiv i främsta rummet äro av innerpolitisk, dvs. parlamentarisk natur – går även igen i Saarfrågan. I Saar-området skall enligt Versailles-traktaten efter den 10 januari 1935 en folkomröstning äga rum för att avgöra om Saar skall gå till Tyskland, till Frankrike eller fortfarande stå under Nationernas förbunds förvaltning. Trots

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free