- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
79

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 9. 3 mars 1934 - Rütger Essén: Det utrikespolitiska kvartalet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

3 MARS 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 79

talet om att nazismen i Tyskland skulle uppskrämt Saar-befolkningen, veta alla likväl mer än väl att omröstningen kommer att ge en överväldigande majoritet för Tyskland. Ännu i fjol kunde Frankrike vunnit mycket genom att frivilligt överlämna Saar före förfallotiden till tyska riket. Nu är denna byteschans försutten.

Rörande den tyska regeringens syn på förhållandet till Österrike ha de mest motsatta meningar kommit till uttryck. Från vissa håll vill man göra gällande att här föreligger intet annat än ett grovt övervåld mot en främmande stat, en ren maktsträvan, syftande till att genom Österrikes anslutning till riket förverkliga tysk övermakt i Europa. Detta är dock en alltför enkel syn på saken. Sanningen torde vara den att en folkrörelse som nationalsocialismen helt enkelt ej kan hejdas av en politisk gräns, dragen mitt igenom en enhetlig sydtysk folkgrupp. Anschlusstanken har dessutom med all säkerhet alltid omfattats av en stor majoritet av Österrikes befolkning. Man kan sannolikt våga den paradoxen att om det nuvarande Österrike varit en verkligt suverän stat skulle det redan för åtskilliga år sedan upphört att vara det. Sedan de speciellt österrikiska statsuppgifterna genom fredsslutets bestämmelser i huvudsak upphört att finnas till, har anslutningstanken fått en i längden nästan oemotståndlig dragningskraft.

Att denna tanke under det sista året i Österrike i allmänhet tagit formen av en anslutning till nationalsocialismen lider intet tvivel. Hur stor denna anslutning är numerärt låter sig icke med visshet fastslå, då några val ej på länge ägt rum, men den allmänna meningen bland omdömesgilla personer i Österrike är den att denna anslutning numera säkert överstiger 50 % av befolkningen.

Att genomföra en statsrättslig anslutning är emellertid som bekant av utrikespolitiska skäl omöjligt. Vad de österrikiska nazisterna i praktiken eftersträva är därför tillsvidare endast en "likriktning", dvs. upprättandet av en folklig nazidiktatur i Wien som på det närmaste samverkar med regeringen i Berlin.

Utvecklingen i Österrike har emellertid som bekant ej förlöpt efter klara linjer. Utrikes- och inrikespolitiska linjer ha ständigt korsats, och resultatet har tillsvidare blivit den egendomliga hybrid, som benämnes Dollfuss-diktaturen.

Sedan mer än ett år har Dollfuss’ kanslersregering med förbundspresidenten Miklas’ stöd helt satt parlamentet ur spelet och utvecklat sig till en diktatur. Den har härvid närmast stött sig på det kristligt-sociala partiet och kommit i harnesk mot såväl socialdemokraterna (austromarxisterna) som nazisterna - vad de förra beträffar på grund av sin anti-marxistiska politik och vad de senare beträffar på grund av sitt motstånd mot anslutningstanken. Denna motsättning har sedan ett halvår eller mer till ytterlighet skärpts och ej lättats därav att de österrikiska marxisterna efter Hitler-segern i Tyskland blivit frenetiska motståndare till varje form av Anschluss.

Den bas, på vilken Dollfuss-diktaturen vilat, har därför visat sig synnerligen smal. De kristligt-sociala voro ivriga antimarxister och framför allt fiender till proletariatväldet i huvudstaden Wien. Men de förstodo ej de hårda polismetoderna mot nazismen och ha sannolikt förlorat minst hälften av sina väljare till detta parti.

Hemvärnsorganisationen var ursprungligen uppbyggd huvudsakligen på kristligt-social grund, som en motvikt mot de beväpnade arbetarvärnen i Wien. Under sista året ha emellertid även starka nazistsympatier insmugit sig i hemvärnstrupperna, och deras ledare, furst Starhemberg och vice-kanslern Fey, äro ej obetingat att påräkna för Dollfuss’ välde. De kunna när som helst göra upp med nazisterna.

I detta läge har Dollfuss sett sin enda utväg i en nära anslutning till Italien. Detta lands regering har härvid krävt en klart fascistisk kurs i Österrike, framför allt en slutuppgörelse med austromarxismen. Hemvärnen torde under det sista halvåret till stor del ha finansierats från Italien, och sedan i höstas kan man utan större överdrift beteckna Mussolini som Österrikes verklige herre.

Avväpningen av arbetarvärnen och avvecklingen av austromarxismens långvariga ekonomiska och sociala terrorism i Wien har nu ägt rum. Detta gick icke lika oblodigt som motsvarande operation i Tyskland för ett år sedan. Men åtgärden är nu verkställd. Socialdemokratien har förlorat ännu ett av sina fästen i Europa. Men detta är endast en första akt. Vad skall nu följa?

Lämnad åt sig själv kan Dollfuss-diktaturen sannolikt icke hålla sig länge mot den växande nazismen. Frågan gäller då närmast, vart den italienska politiken syftar. Här kan man tänka sig tvenne möjligheter. Antingen gör regeringen i Rom upp med regeringen i Berlin om de villkor, på vilka man skulle kunna acceptera nazisternas maktövertagande i Österrike. Eller får Österrike länkas fast vid en större europeisk uppgift. Detta kan endast bli en Donau-lösning och kräver Ungerns medverkan. Det skulle innebära ett återupptagande av den gamla österrikisk-ungerska monarkiens statstanke och sannolikt också förenas med en restauration av huset Habsburg i Budapest och Wien.

Ett tecken på att man möjligen ämnar fullfölja denna plan är en nyligen träffad politisk uppgörelse mellan Österrike, Ungern och Italien, som starkt påminner om en allians. Men svårigheterna för den Habsburgska lösningen äro dock mycket stora. Ungern, som i främsta rummet är en nationalstat, har varken entusiasm för eller allvarliga invändningar mot Habsburg-dynastien, men kräver för en anslutning en påtaglig vinst i form av gränsrevision. Nationalsocialismen i Österrike är vidare starkare än någonsin, och huset Habsburgs huvudman lär ej heller vilja taga för stora risker.

Ett avgörande i ena eller andra riktningen kan emellertid nu ej alltför länge låta vänta på sig.

Medan sålunda ännu en demokratisk-parlamentarisk författning i Centraleuropa ersatts av en diktatur, har samma parlamentariska styrelsesätt även utsatts för en allvarlig påfrestning i en av de stater, där det i allmänhet ansetts mest fastrotat, nämligen i Frankrike. Faran är här desto större, som den väsentligen kommer inifrån: det är korruptionen som här rubbat f olkf ortroendet ända till bristningsgränsen.

"Affären Stavisky" - den senaste av den tredje republikens många "affärer" - är fullt ut lika fantastisk som vår egen Kreuger-skandal. En flera gånger för bedrägerier dömd, naturaliserad rysk jude lyckas genom förbindelser i den parlamentariska och byråkratiska världen, försäkringsbolagen, domstols-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free