- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
113

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 13. 31 mars 1934 - Den yrkesmässiga biltrafikens organisation och reglering - Den yrkesmässiga motortrafikens utveckling m. m. i Finland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TEKNISK TIDSKRIFT
HAFT. 13 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 31 MARS
ÅRG. 64 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 1934

INNEHÅLL: Den yrkesmässiga biltrafikens organisation och reglering, av professor Arvo Lönnroth och byråchefen Sven Norrman. - Arbetsanalys och tidsstudier. - Notiser. - Tekniska föreningar. - Sammanträden.

DEN YRKESMÄSSIGA BILTRAFIKENS ORGANISATION OCH REGLERING.

Den brännande frågan om den yrkesmässiga biltrafikens organisation och reglering avhandlades vid teknologföreningens ord. allm. sammanträde den 21 febr. d. å. Som inledare hade föreningen lyckats förvärva professor Arvo Lönnroth Helsingfors, som i anslutning till en av honom på kommunikationsministeriets i Finland uppdrag verkställd utredning redogjorde för "Den yrkesmässiga motortrafikens utveckling i Finland dess konkurrens med järnvägarna jämte förslag till dess organisation". I anslutning härtill framlade byråchefen Sven Norrman "Några synpunkter på frågan om en reglering av den yrkesmässiga biltrafiken i Sverige", varefter en livlig diskussion utspann sig. Inledningsanförandena återgivas i allt väsentligt i det följande ävensom en kort sammanfattning av diskussionen.

DEN YRKESMÄSSIGA MOTORTRAFIKENS UTVECKLING M. M. I FINLAND.

Den yrkesmässiga motortrafiken kan, framhöll professor Lönnroth, uppdelas i tvenne huvudgrupper, nämligen: yrkesmässig trafik med motorfordon å viss ort samt yrkesmässig trafik med motorfordon mellan skilda orter.

Det är det senare slaget, som i de flesta länder visat sig vara svårt att organisera.

Motortrafiken mellan skilda orter.
För personbefordran komma i Finland såväl små vanliga personvagnar som omnibussar i fråga. När detta slag av trafik i större skala tog fart - det var år 1922 - användes vanliga personbilar. Sådana användas ännu på många sträckor och kallas av befolkningen "kurirer". Passagerarantalet är litet, högst 6 personer, men den tillåtna hastigheten är större än för bussarna.

Ehuru den första omnibussen redan år 1920 kom till Finland, så började busstrafiken i landet först år 1923. Ända till år 1928 fortgick busstrafiken - då såväl som för närvarande omfattande omkring 1 300 bussar - utan någon gemensam organisation. Turerna voro ofta mycket osäkra, utan bestämda avgångs- och ankomsttider. Tidtabellerna voro icke kungjorda och ofta lämnade koncessionsinnehavaren efter några veckors försök sin linje. Turistföreningen i Finland tog först hand om publiceringen av linjernas utsträckning och tidtabeller. Föreningen fick likväl stora svårigheter med detta sitt frivilligt påtagna gratisarbete, främst på grund av bussarnas oregelbunda och osäkra turer. En vild konkurrens rådde mellan bussägarna. Allt var ett fullständigt kaos, vilket så småningom också började bekymra statsmyndigheterna.

För att få reda i denna förvirring organiserade sig en stor del av bussägarna, såsom antytts, år 1928. Den då bildade organisationen "Linjebiltrafikanternas förbund" inrättade platsavdelningar i de flesta städer och större trafikcentra. Förbundets uppgift är: att sträva till en fast bas för landets omnibusslinjetrafik, att med till buds stående medel och statens hjälp bevaka trafiksäkerheten samt förhindra illojal konkurrens mellan medlemmarna inbördes och från annat håll, att arbeta för regelbundna turer och likformiga taxor för bussar på samma ort, samt att i övrigt bevaka medlemmarnas intressen och giva medlemmarna råd i fackfrågor.

Linjeomnibussarna betjänade i början endast de mest trafikerade vägarna. Busslinjerna kommo sålunda främst att löpa de trafikådror som från städerna leda ut genom de tätast befolkade trakterna, men även längs vägen från större byar och samhällen till närmaste järnvägsstation.

Järnvägarna tillfördes på så sätt rätt mycken trafik. Snart utsträcktes linjerna allt längre ut på landsbygden, och många linjer, som tidigare slutade vid någon järnvägsstation, förlängdes ända till närmaste stad. Städerna blevo centra för linjeomnibusstrafiken, och numera kan landet med avseende å denna trafik uppdelas i tydligt avgränsade områden, vart och ett med sin centralpunkt. Linjeomnibusstrafiken har i Finland framför allt utvecklat sig till lokaltrafik. Mellan de nämnda trafikcentra förefinnes dock även s. k. fjärrtrafiklinjer. Antalet vagnar i fjärrtrafik är allt fortfarande förhållandevis litet, och vagnarna förmedla i stor utsträckning blott lokaltrafik, ehuru de gå från ett trafikcentrum till ett annat.

Omnibussarna ägas i Finland tillsvidare för det mesta av små-företagare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free