- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
176

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 18 1/2. 11 maj 1934 - Hj. August Lind: Textilindustrien i Östergötland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Östergötland äger sedan gammalt en betydande
textilindustri. Tillverkningsvärdet vid länets
textilfabriker uppgick för 1933 till ett värde av i runt tal
36 mill. kr. De till Norrköping förlagda
textilfabrikerna representera ett tillverkningsvärde av något
över 32 1/2 mill., medan återstoden kommer på länet
i övrigt. Östergötlands textilindustri är sålunda
synnerligen starkt koncentrerad till Norrköping.

Vad är då anledningen till att just Norrköping
blivit huvudsätet för länets textilindustri och vad är det
som gjort staden till ett bland landets mest
betydelsefulla textilcentrum? För att finna ett svar på denna
fråga måste vi först kasta en blick på
textilindustriens första uppkomst och utveckling.

Till livets nödtorft räknas, som bekant, kläder. På
ett primitivt stadium producerar, förädlar och
förbrukar familjen, i bemärkelse av hushåll, allt vad till
livets uppehälle och nödtorft hörer, - allt är
grundat på självhushåll. Så småningom växer en viss
arbetsfördelning fram inom hushållet. En är mera
skickad att utföra ett visst arbete än en annan. Om
nu den förre uteslutande ägnar sig åt detta arbete
uppkommer hantverket. Skulle så hushållet ej vara
tillräckligt stort att giva honom full sysselsättning
går han utom familjeorganisationen, han emottager
arbete även för utomstående. Under vissa
förutsättningar vidgas anspråken på hans prestationer, han
måste skaffa sig medhjälpare. För att bereda dessa
jämn sysselsättning inträder så nödvändigheten att
arbeta på längre sikt, att ej alltid räkna med
omedelbar avsättning för produkterna. Han bliver
förläggare eller ägare till en fabrik och driver industri.

Sådan har väl i stora drag utvecklingsgången
varit, från självhushåll genom hantverk till industri,
vilket givetvis icke utesluter att de båda förstnämnda
liksom även alla tre formerna under långa tider ägt
bestånd sida vid sida, innan den avgörande stora
förskjutningen mot industriell drift slutligen ägt rum.

Vilka voro då under hemarbetets och hantverkets
tid de tekniska förutsättningarna för en
textilindustris och i första hand för en ylleindustris uppkomst
och utveckling? Låt oss se huru en yllevävnad
framställdes under 1500-talet.

1500 talets ylleframställning.

Den från fåret klippta ullen tvättades och torkades,
varefter de hoptovade fibrerna plockades isär och
uppluckrades med fingrarna. Sedan ullen utkardats
medelst handkardor färgades den ofta redan på detta
stadium eller ock kunde detta ske först senare. Ullen
skulle så spinnas till garn. För detta ändamål drogs
den ut i mer eller mindre fina osnodda strängar, vilka
upplindades på en käpp. Strängens ända fästes så
vid en slända, en i båda ändarna avsmalnande pinne
å vars tjockaste del, något nedom dess mitt, en
rundad trä- eller metallskiva var fästad. Denna
tjänstgjorde som svänghjul när sländan försattes i
rotation vanligen fritt hängande i ullsträngen. På detta
sätt erhöll garnet den sammanhållande snodden.

Av garnet framställdes så vävnaden i vävstolar i
allt väsentligt föga olika våra dagars handvävstolar
sådana de ännu förekomma i hemslöjden. Den
sålunda framställda vävnaden kunde visserligen
användas i det skick den befann sig, när den kom från
vävstolen, men för beklädnadsändamål undergick den i
regel ytterligare behandling.

Denna efterbehandling bestod i första hand däruti
att vävnaden sammanfiltades. Detta var en
besvärlig procedur (valkning) som vanligen tillgick så
att det fuktade tyget nedlades i en tunna, varpå det
under längre tid kraftigt bearbetades med fötterna till
dess en lagom sammanfiltning och hopkrympning ägt
rum. Vid klädesberedning efterföljdes valkningen
ofta av piskning med käppar och kratsning med
järnkrats, varpå den upprättstående luggen efter
torkning jämnades med sax.

Så följde pressning med skruvstock, varpå klädet
var färdigt.

Se vi nu på dessa procedurer så var det väl i
första hand färgningen och tygets efterberedning som
torde hava vållat de största tekniska svårigheterna.
Vid färgningen var det särskilt tillredandet av
färgbadet, för vilket då endast växtfärger stod till
förfogande, som krävde erfarenhet och vana. Vad tygets
efterberedning beträffar började under 1500-talet det
mera konstmässigt beredda utländska klädet bliva
mera allmänt känt i vårt land, undanträngande den
enklare vadmalen, vilken dittills varit så gott som
den enda använda beklädnadsvaran. Härigenom
ställdes större krav på vävnadens appretering, och
man kan därför räkna med att just färgning och
appretering tidigast utvecklat sig till hantverk.

Bland appreturprocedurerna var utan tvivel
filtningen eller valkningen den mödosammaste, men den
var väl ock samtidigt den som lättast kunde
mekaniseras. Det arbete, som valkaren genom
stampningen utförde, skilde sig ju ej väsentligt från den
av vattenhjulet drivna hammarens arbete mot städet.
Tanken att använda vattenkraft för drift av en
hammar- eller kumvalk måste hava legat snubblande nära.
Valkaren blev därför den förste textilarbetaren, som
tog vattenkraften till hjälp, och han sökte sig därför
till vattendrag, där dylik kraft stod tillbuds.

Norrköpings tidigare industrier.

På den plats, där Motala ström med forsar och fall
bryter sig väg mot havet, låg Norrköping, ännu vid
1500-talets mitt ett samhälle av föga betydelse, vars
enda industri (om man får kalla det så) då utgjordes
av några vattenkvarnar. Vid denna tidpunkt
började emellertid järnfyndigheterna i landskapets norra
delar att på allvar utnyttjas. Härvid kom
Norrköping att tjäna såsom utskeppningshamn, och därmed
börjar stadens utveckling. Att denna utveckling
sedermera under 1600-talets första hälft kom att
försiggå med oanad snabbhet blev beroende på särskilda
omständigheter.

Under en av sina resor till vårt land kom
holländaren Louis De Geer - Gustav Adolfs bankir - att
besöka Norrköping och dess omnejd. Resultatet blev
att han av kronan arrenderade Finspongs bruk samt
kort därpå eller år 1627 några holmar i strömmen vid
Norrköping. Till denna stad förlade han kort därpå
sitt svenska huvudkontor och gjorde den därmed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free