Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 18 ½. 11 maj 1934 - Textilindustrien i Östergötland, av Hj. August Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11 MAJ 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 177
till centrum för sitt rastlösa arbete. Här anlades nu i rask följd mässingsbruk, spiksmedja, harneskinakeri, repslagarebana och ett vantmakeri. Detta obetydliga vantmakeri representerade emellertid den industri som under kommande århundraden skulle trycka sin prägel på samhället och bliva ryggraden i dess utveckling.
Vantmakerier funnos redan på andra platser såsom i Kalmar och Jönköping. Gustav Vasa hade låtit inkalla en vantmakare - "en karl ther clede giöra skulle" - och för att vantmakarna ej skulle sakna lämplig ull hade han givit slottsfogden i Kalmar uppdrag att från Tyskland införskaffa "ett till tu hundrade rumpefår". Detta konung Göstas intresse för ylletillverkningen dikterades väl i första hand av hans önskan att frigöra landet från onödig import. Samma skäl förelåg väl även senare men under 1600-talet tillkom ett ytterligare och synnerligen kraftigt dylikt, nämligen att förse armén med lämplig beklädnad. Tidigare utgjordes krigarens dräkt av den gamla "bondehabiten", till vilken den hemvävda vadmalen användes. Allt eftersom krigen blevo mera långvariga och kommo att föras långt från hemorten, samt kraven på arméns mera ändamålsenliga och likformiga beklädnad ökades, måste nya vägar sökas för att framskaffa lämplig vävnad i tillräckliga kvantiteter. Den vävnadsmanufaktur man sökte framskapa var därför i första hand avsedd att tjäna intendenturens syften. Så bjöd Gustav Adolf "att knechtarne skulle skaffas tienlige kläder och sådanne som en krigsman anstode". De då befintliga oansenliga vantmakerierna kunde ej fylla det stegrade behovet. Vid denna tid förelåg sålunda en stark efterfrågan, det första villkoret för en livskraftig industris uppkomst.
Genom de stora, från Norrköping utgående, De Geerska kronoleveranserna av övriga krigsförnödenheter hade de styrandes blickar redan blivit riktade på det snabbt uppväxande samhället vid Motala ström. Där fanns råvaror, efter den tidens förhållande goda kommunikationer, strömmen gav vattenkraft, Louis De Geer rörelsekapital, och med de i hundratal invandrande vallonerna följde en livgivande fläkt av nya idéer och företagsamhet. Allt bidrog att på kort tid göra staden till ett mäktigt industricentrum. Vid sidan av metallindustrien som länge behöll en dominerande ställning framväxte också kort före och omkring 1600-talets mitt en efter den tidens mått ganska betydande textiltillverkning, vilken icke endast omfattade yllevaror utan även väverier för segelduk och buldan.
Mot 1600-talets slut tyckes en viss avmattning hava inträtt och efter en kortvarig uppryckning under 1700-talets första år drabbades staden hårt av 1711 års pest samt fullständig ödeläggelse vid ryssarnas härjningar år 1719.
Under frihetstiden gick stadens liksom det övriga landets textilindustri mot ett nytt uppsving. Det protektionistiska - merkantilistiska systemet, som då konsekvent tillämpades gjorde textilindustrien framför andra till de maktägandes skötebarn. "Svensk man i svensk dräkt" blev tidens lösen och dess verkningar kunna ock spåras i Norrköpings näringsliv. Gynnad genom importförbud på vävnader samt understöd i olika former blev det textilindustrien, som snabbast återuppblomstrade efter förstörelsen, så att den redan år 1739 kunde fylla 30 % av arméns behov av yllevaror.
Bland de åtgärder som vid denna tid vidtogos var även upprättandet av schäferier. För Norrköpings vidkommande uppläts Djurön strax utanför staden för ett dylikt schäferi. En annan välment men som det snart visade sig föga lycklig åtgärd var upprättandet av ett "spinnhus" i Norrköping, där "sådana personer av man- och kvinnkönet som visat okynne, lättja eller liderlighet" skulle hållas till spånadsarbete i avsikt att underlätta framskaffandet av garn för väveriernas behov. Spånadsarbetet råkade emellertid härigenom i vanrykte, varför åtgärden i stället för att vara till hjälp tvärtom bidrog att göra väveriernas garnbrist permanent ända till den tidpunkt, i början av 1800-talet, då införandet av mekaniska spinnerimaskiner åstadkom ändrade förhållanden.
År 1764 hade den mekaniska spinnmaskinen (the spinning Jenny) uppfunnits i England, och 1799 inspekterade hall- och manufakturrättens ledamöter de första maskinerna av detta slag i Norrköping. En ny epok började också i stadens textilindustri. Väveriernas garnhunger var emellertid så stor att någon överproduktion av garn aldrig uppstod, ehuru nya spinnerier medförande mångdubblad garnproduktion slag i slag igångsattes. Hallrättens berättelse för 1806 upptager fyra dylika spinnerier i fullt arbete. Till följd av den snabbt framskridande mekaniseringen gick tillverkningsvärdet vid stadens textilföretag hastigt i höjden, och åren 1820-1850 fördubblades tillverkningen ungefär vart 10:de år.
Inom bomullsindustrien hade år 1799 ett mekaniskt bomullsspinneri anlagts på Smedjeholmen, vilket emellertid av någon anledning först senare togs i bruk. Omkring seklets mitt grundades emellertid flera bomullsfabriker, varvid mekaniska vävstolar kommo till användning. Tack vare den nya lagen om aktiebolag kunde dessa redan från början organiseras såsom storföretag.
Under århundradets senare decennier fortgick utvecklingen i betydligt långsammare tempo, medan samtidigt antalet arbetsställen inom ylleindustrien hastigt sjönk, till följd av den industriella driftens koncentration. Denna tendens har sedan alltjämt rått och bland annat tagit sig uttryck i den stora sammanslutning inom yllebranschen som ägde rum år 1913, då Aktiebolaget förenade yllefabrikerna bildades genom sammanslagning av R. Wahren, D. Brücks och Bergsbro aktiebolag.
Efter denna redogörelse för textilindustriens uppkomst och utveckling i Norrköping kasta vi nu en blick på den nuvarande textilindustrien, dess viktigaste råvaror och arbetsmetoder.
Ylletillverkningen.
Ylleindustriens råvara, ullen, kan vara av mycket olikartad beskaffenhet främst beroende på från vilken fårras den erhållits. Mellan de båda ytterlighetsfallen, den ädla merinorasens högfina ull med en fiberlängd av några få centimeter och en fiberdiameter av ned till 0,0125 mm samt exempelvis det skotska bergfårets långa och grova ull av upp till 50 cm längd och 0,05 mm diameter, förefinnes ett betydande antal olika fårraser och korsningar, som giva ull av va-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
