- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
180

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 18 1/2. 11 maj 1934 - Hj. August Lind: Textilindustrien i Östergötland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

180 TEKNISK TIDSKRIFT 11 MAJ 1934

rierande längd, finhet och övriga egenskaper. Den ull som kommer till användning i Norrköping är huvudsakligen av medelfin och finare kvalité. Det är emellertid ej blott ullens längd och finhet som är bestämmande för dess kvalité och värde, en mångfald andra faktorer såsom styrka, elasticitet, likformighet, krusighet, renhet, filtningsförmåga och färg tillkomma. Vissa av egenskaperna såsom fiberlängd, fiberdiameter, styrka och elasticitet kunna väl fastställas genom på statistisk väg funna värden, medan däremot andra måste lämnas åt ullkännarens genom studier och vana tränade omdöme.

Huvudmassan av ullen importeras, men även svensk ull har vid vissa fabriker fått en ganska vidsträckt användning, huvudsakligen till filtar och sporttyger. Den importerade ullen stammar huvudsakligen från Sydamerika, Australien, Sydafrika och England.

Ullen kan spinnas till garn enligt tvenne olika metoder, den ena ger kamgarn, den andra kardullsgarn eller streichgarn. Dessa båda garnsorter förete betydande olikheter.

Spånad av kamgarn.
Vid framställandet av kamgarn strävar man att åstadkomma ett kompakt och slätt garn. Ullfibrerna böra därför i största görliga mån ordnas parallellt i garnets längdriktning, och garnets yta vara så fri som möjligt från utstående fibrer. Det typiska kardullsgarnet bör däremot vara mera poröst, fibrerna ligga kors och tvärs, och ytan bör vara "ullig" av utstående fibrer.

Kamgarnet kan spinnas på olika sätt, men den allmänna gången av spinningen är i stort sett följande. Sedan den efter finhet sorterade ullen genom maskintvättning befriats från ullfett och andra föroreningar samt därpå torkats överstrilas den lätt med en oljeemulsion för att bliva mera smidig. Den uppluckras därefter i ullöppnaren, varvid ulltapparna sönderdelas och en förberedande blandning äger rum. Samtidigt avlägsnas även sand och jord, som kan finnas kvar inbäddad i ulltapparna. Ullen går därefter till kardmaskinen, vars uppgift är att ytterligare sönderdela ulltapparna och frigöra de enskilda fibrerna, att rensa dessa från kvarvarande föroreningar, att blanda fibrerna så likformigt som i denna maskin är möjligt, samt att avlämna den kardade ullen i form av ett kardband med något så när parallelliserade fibrer.

De från flera kardmaskiner kommande banden sammanföras därpå till ett enda dylikt av betydande grovlek. Detta skall småningom under arbetets gång förvandlas till förgarn. De efterföljande processerna hava sålunda främst till uppgift att småningom reducera bandets omfång, att göra det mera likformigt samt att fullfölja den i kardmaskinen påbörjade parallelliseringen. Allt detta måste ske gradvis genom en flera gånger upprepad "dubblering" och sträckningar av bandet i längdriktningen. Detta försiggår i sträckmaskinerna.

Principiellt sett tillgår "dubblering" och sträckning så att ett flertal band sammanföras och införas mellan ett par valsar, som frammata det sammansatta bandet till ett andra valspar, sträckvalsarna, belägna på lämpligt avstånd från det förstnämnda. Enär sträckvalsarna rotera med större hastighet än inmatningsvalsarna, sker härvid en utsträckning av det sammansatta bandet samtidigt som dettas fibrer blandas och pafallelliseras.

Under det sträckningen försiggår drages bandet genom ett nålfält, bestående av ett antal nålkammar, vars spetsar genomtränga bandet. Dessa nålkammar röra sig därvid i samma riktning som bandet men med mindre hastighet än detta. Härvid erbjuda de ett milt motstånd, som underlättar sträckningen och bidrager till att inrikta fibrerna parallellt. Sedan detta upprepats ett visst antal gånger följer kamningen.

Kamningen avser att avlägsna alla fibrer som understiga en viss längd, att bortskaffa ännu kvarvarande vegetabiliska föroreningar såsom stickor, strö osv. samt att avlämna den renkammade ullen i form av en sammanhängande sträng, som därefter benämnes tops.

Allt detta sker i kammaskmen, vars arbetssätt i korthet är följande. Ett antal ullband sammanföras och frammatas stötvis mellan ett par käftar, vilka därpå sluta sig och kvarhålla det frammatade, sammansatta ullbandet på sådant sätt att detta sticker lagom långt utanför käftarna. Medan ullbandet på detta sätt kvarhålles, genomstrykes dess fria ände av ett nålsegment på en underliggande, roterande kamvals. Nålarna utkamma därvid de kortare fibrerna, medan de längre allt fortfarande kvarhållas av käftarna. Nålsegmentet efterföljes av ett slätt segment på kamvalsen samtidigt som käftarna öppna sig. Ullen medföljer det släta segmentet, gripes avavdragningsorganen samt drages av dessa genom en nålkam, vilken genomkammar den del av ullsträngen som tidigare befann sig mellan käftarna, varvid kvarvarande kortare fibrer, som tidigare hållits av dessa, bortskaffas. Det sålunda renkammade stycket av bandet sammanlägges nu med det förut utkammade samt föres stötvis vidare genom ett trattformigt munstycke, ur vilket den sålunda nybildade ullsträngen eller topsen framkommer. De utkammade kortare fibrerna benämnas noils och avlägsnas från kamsegmentet av en hastigt roterande borstvals. Denna hålles i sin tur ren av en s. k. hackarkam, från vilken noilsen i form av ett flor nedfaller i en under maskinen befintlig låda.

Efter kamningen följer förnyad dubblering och sträckning, varefter topsen någon tid lagras i fuktig lokal. Därpå följer ytterligare dubblering och sträckning, till dess topssträngen småningom uppnått sådan finhet och jämnhet att den i form av förgarn kan avlämnas till spinneriet.

Spinningen.
Spinningen avser att sträcka förgarnet till slutgiltig finlek samt att bibringa garnet den sammanhållande snodden. Av spinnmaskiner för kamgarn finnas tvenne huvudslag, periodiska och kontinuerliga. Av dessa har den sistnämnda, på grund av större produktionskapacitet och enklare skötsel, allt mer kommit till användning. Dess arbetssätt är i korthet följande. Förgarnet passerar ett sträckverk, bestående av ett par sträck- och ett par matarvalsar belägna på lämpligt avstånd från varandra. Mellan dessa befinna sig ett antal blind- eller stödvalsar. Sträckningen sker genom lämplig skillnad i rotationshastighet mellan matar- och sträckvalsarna. Det från sträckverket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free