Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen / 196 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 18 ½. 11 maj 1934 - Åtvidaberg — ett gammalt industrisamhälle, av Henrik R. Torselius

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

196 TEKNISK TIDSKRIFT 11 MAJ 1934

Åtvidabergs industrier.

ÅTVIDABERG - ETT GAMMALT INDUSTRISAMHÄLLE.

Man går väl inte gärna med på att industri i detta ords moderna bemärkelse fanns redan under medeltiden. Men det är i alla fall obestridligt, att den rationella bearbetningen av naturtillgångar mångenstädes organiskt vuxit fram ur längstsvunna tiders under enkla former och med primitiva metoder bedrivna tillvaratagande av naturens tillgångar. Där väldiga fabriker nu kasta ut sina produkter i marknaden kan man ofta nog följa en utvecklingslinje, som förlorar sig i tider, om vilka vi känna föga.

Så är det i Åtvidaberg, det livskraftiga och framåtgående industrisamhället på gränsen mellan Östergötland och Småland. Traktens malmtillgångar voro tidigt kända och bearbetade, och man vet att Åtvids bergslag fanns redan under medeltiden. Man har papper på saken från anno 1347, och privilegiebrev utfärdades på 1400-talet av Erik av Pommern och Karl Knutsson. Gruvdriften upphörde till följd av digerdöden men återupptogs senare, och i mitten av 1700-talet hade Åtvids bergslag sin glansperiod. Vid kopparverket i Åtvidaberg smältes malmen, och platsen

En kraftig ekstam.

blev så småningom under baronerna Adelswärds ledning medelpunkten för det ekonomiska livet i södra Östergötland och norra Småland. Men kopparpriset sjönk och malmtillgången sinade, och i början av detta århundrade upphörde verksamheten vid såväl gruvorna som kopparverket.

Det fanns en gammal god arbetarstam i trakten, och dåvarande innehavaren av baroniet Adelswärd, frih. Th. Adelswärd, insåg att något måste göras för att bereda den sysselsättning. Närmast till hands låg att söka finna användning för traktens rikedom på löv-, särskilt ekskog. Åtvidabergs snickerifabrik blev det embryo, varur det vittomspännande företaget a.-b. Åtvidabergs industrier sedan vuxit fram. Man koncentrerade sig redan från början på tillverkning av kontorsmöbler och anskaffade härför amerikanska specialmaskiner. Särskilt lade man an på en hög och jämn kvalitet, och utvecklingen gick i raskt tempo. Exporten växte snabbt, och i Ryssland anlades stora sammansättningsverkstäder. Det fanns år, då hälften av de stora maskinhallarnas produktion gick dit. När marknaden på Ryssland av kända skäl stoppades, gällde det att finna användning för hallarnas nu oproportionerligt stora utrymmen. Problemet löstes genom upptagandet av standardtillverkning av butiksinredningar. Vidare började fabriken tillverka trädelar för andra företags serieproduktion. Som exempel härpå kan nämnas Elektrolux’ kylskåp, Volvobilarnas karosseristommar, radiolådor samt pretentiöst träemballage.

Det som genast slår den fackkunnige besökaren är den överallt skönjbara tendensen till ekonomisering med det inkommande virket, och i en kanske något paradoxal motsättning härtill står det obönhörliga vrakandet av allt som inte är fullgott för fabrikationen. Man finner inte en kvist i det virke, som ingår i möblerna, men tack vare god planläggning redan vid försågningen ocn utnyttjandet av för kvalitetsproduktion vrakat material för andra ändamål är förlustprocenten mycket rimlig. För barrträförsågningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>