- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
207

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 19. 12 maj 1934 - M. Wallenberg j:r: Industriens finansiering

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

12 MAJ 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 207

skuld, i vilken företaget häftar till banken, löst av sig själv.

En bank arbetar med insättarnas medel, och dessa medel äro i allmänhet bundna på mycket kort tid. En del står på checkräkning, där de kunna lyftas utan uppsägning, en del står på depositions- eller kapitalräkning, där de kunna lyftas efter upp till 4 månaders uppsägning. Teoretiskt bör därför en bank alltid förfara på sådant sätt, att banken kan fullgöra alla sina förbindelser, även om alla insättarna skulle säga upp sina pengar, vilket ju lyckligtvis inte händer så ofta. Med en utlåning baserad på självlikviderande korta transaktioner är detta krav uppfyllt. Detta är anledningen till att sådana transaktioner benämnas bankmässiga.

En annan form för rörelsemedlens finansiering med förläggarekapital företeende vissa likheter med växeldiskonteringen ha vi i rembourserna. Jag tänker icke här närmare ingå på deras teknik utan skall inskränka mig till att angiva hur de i princip verka. Genom en rembours kan exempelvis ett norrländskt cellulosaföretag så snart det presenterar skeppningsdokumenten i en svensk bank få kontant likvid för ett parti massa som sålts utomlands. Köparen behöver däremot icke betala varan, förrän den har kommit fram. Det kan även hända, att han enligt det avtal han ingått med sin bank får anstånd med betalningen kanske i tre månader efter varans ankomst. Detta ger honom i så fall möjligen tid att, innan den inköpta varan skall betalas, förädla densamma och sälja den färdiga produkten.

Ett annat exempel på att förläggarekapital hjälper till att finansiera rörelsemedlen, kunna vi finna inom den träförädlande industrien. Ett svenskt företag inom denna bransch måste under vintern och våren antingen göra sina uppköp av timmer och massaved eller företaga sina egna drivningar i skogarna. Den erhållna råvaran förädlas först längre fram under året och företaget erhåller självklart ej pengar för den förädlade produkten, förrän denna är såld och skeppningsfärdig. Om nu företaget i fråga icke har så god kassaställning, att det självt kan finansiera uppköpet av timmer och ved resp. drivningen i de egna skogarna, måste det vända sig till en förläggare, som vanligen är en bank, för att erhålla en kredit för ändamålet. Företaget löser denna kredit mot skeppningssäsongens slut, när det får in valutor för de skeppade varorna.

Det fall som nu senast nämnts är emellertid ej endast ett exempel på en självlikviderande eller med andra ord bankmässig kredit utan också på ett säsongmässigt uppstående kapitalbehov. Ett sådant förekommer inom många branscher. E?t par närliggande exempel äro bokförlagen, som måste lägga upp böckerna för försäljning under den goda boksäsongen vid jultiden, skofabrikerna, vilkas kapitalbehov stiger före höst- och vårsäsongerna, och sockerbolagen, som ha sitt största kapitalbehov under den s. k. kampanjen.

De nu nämnda exemplen på finansiering av rörelsemedel med förläggarekapital ha alla haft det gemensamt att förläggaren i normala fall varit en bank. Detta är emellertid ej alltid fallet. I Aseagruppens sammandragsbalans förekommer bland förläggarekapitalet en post benämnd - förskott från kunder. Dessa förskott härröra i detta fall delvis från svenska staten. Det är som bekant så, att Asea levererar en stor del av materielen för statens järnvägars elektrifiering. Det gäller här en leverans, som sträcker sig över flera år, och Asea får då förskott från statens järnvägar, med vilka tillverkningskostnaderna för leveransen delvis finansieras. Där förekommer vidare en post benämnd - skulder till leverantörer. Dessa ha uppkommit därigenom, att bolaget köpt material på kredit mot senare betalning. I detta fall kunna vi utgå från att kredittiden är kort, men i andra fall kan ett företag på detta sätt bearbeta och förädla materielen, kanske också hinna sälja den färdiga produkten, innan materielen behöva betalas.

I båda dessa fall kan man ofta härleda förläggarekapitalet till en bank. Beställaren av produkter från företaget har vanligen ordnat med en förlagskredit hos en bank för att kunna verkställa förskottsbetalningarna, och leverantörens fordran är likaledes i regel direkt eller indirekt finansierad av en bank.

När det gäller industriens finansiering ha de engelska bankerna i allmänhet hållit sig till de nyss beskrivna typerna av självlikviderande krediter. Man kan säga, att det är två led, som bankerna därvid finansiera, nämligen tillverkningsprocessen och distributionsprocessen. Denna de ensrelska bankernas begränsning av kreditgivningen till i huvudsak de löpande relationerna mellan köpare och säljare har alltid ansetts vara efterföljansvärd. På senare tid ha de emellertid fått uppbära klander för att de ej i tillräcklig grad skänkt industrien sitt stöd. Här i Sverige ha bankerna som bekant gått betydligt längre i det att de ofta deltagit även i finansieringen av anläggningsmedlen. Härför ha våra banker fått uppbära klander. Det förefaller som om man härav kunde draga den slutsatsen att det är svårt för ett lands bankväsen att undgå kritik.

Anläggningsmedlens finansiering.

När man kommer över till finansieringen av anläggningsmedlen blir vikten av den inledningsvis nämnda förutsättningen, att företaget måste åtnjuta förtroende, ännu mer påtaglig. Som jag förut nämnt innebär detta att ett företag åtnjuter förtroende, icke blott att det har en god ställning och en räntabel rörelse och att de allmänna förutsättningarna för företagets utveckling med hänsyn till tillverkningskostnader och avsättningsmöjligheter äro gynnsamma, utan framförallt, att företaget står under god ledning, dvs. har en duglig chef. Han bör icke blott vara kunnig, driftig och fyndig, så att han kan övervinna de svårigheter som uppkomma, han måste också ha sinne för huvudsak och bisak, kunna räkna i kronor och ören samt icke minst - därför nämner jag det sist - ha förmågan att välja de rätta medhjälparna. Det skall med andra ord vara en man, som kan disponera klokt och riktigt.

För finansieringen av anläggningsmedel med förläggarekapital är obligationslån, förlagslån och banklån de viktigaste formerna. Av dessa intar förlagslånet en särställning. Det brukar stå i förlagslånekontrakten, att förlagslåneinnehavaren har rätt att åtnjuta betalning ur företagets tillgångar, sedan alla andra skulder äro guldna. Förlagslånet står alltså på gränsen, kan man säga, till ett preferensaktiekapital. Det säger sig självt att endast företag, som ha en god konsoliderad ställning, som driva en sund

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free