Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 12 maj 1934 - Industriens finansiering, av M. Wallenberg j:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
208 TEKNISK TIDSKRIFT 12 MAJ 1934
och räntabel rörelse och som ha drivit den över en längre period, ha någon utsikt att upptaga ett förlagslån eller emittera preferensaktier. Går företaget dåligt, löpa förlagsbevisägaren och preferensaktieägaren risken att förlora sin insats i företaget, och går det bra, medför detta ej annan fördel för dem än att de erhålla sin i avtalet till viss procentsats fastställda ränta eller utdelning.
Medan sålunda förlagslånet har den sämsta rätten bland ett företags skulder, ha de två andra formerna, obligationslån och banklån, såtillvida förmånsrätt bland skulderna som de vanligen äro försedda med särskild säkerhet. I Sverige är så alltid fallet. Denna säkerhet utgöres i allmänhet av fastighetsinteckningar och förlagsinteckningar, de senare gällande i varor och fordringar samt vissa maskiner och inventarier. Den säkerhet, som en inteckning bjuder, är emellertid mycket växlande. Jag behöver icke särskilt framhålla, att den är avhängig av inteckningens förmånsrätt. Däremot skall jag något uppehålla mig vid hur den påverkas av karaktären hos den intecknade egendomen. Av den svenska industriens obligationslån äro de lån, vilka som säkerhet ha skogsinteckningar, liggande inom ett rimligt värde per hektar, under i övrigt lika förhållanden av en lägre räntetyp än de lån, som endast äro säkerställda genom inteckningar i industrianläggningar. Anledningen härtill är, att skogen, även om den ej skötes väl, alltid ger en viss avkastning genom den naturliga tillväxten. Man har alltså här ett fall, där säkerhetens värde inom vissa gränser kan bedömas oberoende av vederbörande företags skötsel. [1]
Delvis samma sak belyses av ett annat exempel hämtat från verkstadsindustrien. Asea har en fastighet här i Stockholm. Värdet av en inteckning i denna fastighet är beroende av läget på fastighetsmarknaden i Stockholm, men däremot ej av räntabiliteten hos Aseas industriella rörelse. Genom ett av dotterbolagen äger Asea vidare bostadsfastigheter i Finspång. Dessa bebos av tjänstemän och arbetare vid Svenska turbinfabriks aktiebolaget Ljungström. Om man gör det tankeexperimentet, att detta företag icke skulle kunna drivas räntabelt utan måste nedlägga sin verksamhet, ha bostadsfastigheterna strängt taget icke något annat värde än tomtvärdet, ty det är icke säkert, att en ny räntabel industri skulle kunna uppammas i Finspång. Om detta icke sker, blir bolagets arbetare och tjänstemän tvungna att flytta därifrån. Bo de kvar, har ju källan till deras utkomst försvunnit, och de kunna då knappast förväntas bli i stånd att betala de hyror som äro nödvändiga för att fastigheterna skola vara räntabla. Värdet av en inteckning i dessa bostadsfastigheter är sålunda avhängigt av avkastningsförmågan hos den industri till vilken de äro knutna.
Vissa slag av inteckningar erbjuda alltså i likhet med de diskonterade växlarna, vilka tidigare berörts, en säkerhet vars värde är oberoende av företagets skötsel och räntabilitet. Det normala är emellertid, att den säkerhet, som ett företag bjuder sina förlagsgivare, till sitt värde är beroende av att rörelsen är räntabel och att företaget skötes väl. Jag behöver icke särskilt förklara, att värdet av en industrifastighet, som hyser en rörelse, som icke lämnar någon avkastning, eller värdet av en maskinpark, för vilken man ej kan finna en lönande sysselsättning, icke ligger långt från tomtvärdet respektive skrotvärdet. För kreditgivaren, som satsat förläggarekapitalet, är det därför i alla normala fall oundgängligen nödvändigt att granska och följa företagets skötsel och räntabilitet.
Jag skall här anföra ett exempel ur verkligheten på hur ett företags anläggningsmedel finansierats med förläggarekapital. Kopparbergs och Hofors sågverks aktiebolag beslöt år 1922 att bygga en sulfatfabrik vid Norrsundet. Bolaget hade icke egna medel för nybyggnadens finansiering utan vände sig till Stockholms Enskilda Bank för att erhålla en bankkredit. Banken genomgick tillsammans med bolagets ledning grundligt alla kalkyler för denna nybyggnad, gjorde marknadsbedömningar etc. Det var en av de första sulfatfabrikerna, om icke den allra första, som byggdes i Sverige efter kriget, medan sulfatpriserna ännu voro höga. Efter noggrann prövning beviljade banken denna kredit. Det avgörande var härvid, att banken hyste förtroende för bolagets ledning och för ledningens kalkyler samt vidare att den, förutsatt att kalkylerna i praktiken visade sig riktiga, räknade med att bolaget senare skulle kunna lägga upp ett obligationslån för att därmed återbetala krediten till banken. Krediten skulle på detta sätt bli bankmässig. En bank måste nämligen, som redan är nämnt, alltid tänka på hur den skall kunna få tillbaka de utlånade medlen. I verkligheten visade det sig sedan, att anläggningskostnaden blev 2,5 % lägre än som beräknats, och att produktionskostnaderna, om man utgick från de i kalkylen förutsatta priserna på massaved osv., blevo 10 % lägre än de kalkylerade. Det förtroende som banken hyst för ledningen hade alltså varit berättigat.
Vad som här sagts om räntabilitetens allt överskuggande betydelse för anskaffningen av förläggarekapital, gäller naturligtvis i ännu högre grad, när det blir fråga om företagarekapitalet. Företagsledningen måste för att kunna skaffa nytt företagarekapital på ett tillfredsställande sätt kunna besvara frågan: Hurudan är räntabiliteten och hurudan blir dess utveckling?
Olägenheter av en svag finansiell ställning.
Jag nämnde inledningsvis, att det finns två allmänna regler för sammanhanget mellan kapitalanskaffningen och kapitalanvändningen, nämligen att företagarekapitalet bör vara så tilltaget, att det täcker anläggningsmedlen och någon del av rörelsemedlen, samt att företagets likviditet bör vara god. Jag skall nu i korthet angiva anledningarna till att dessa regler uppställts, vilket jag tänker göra genom att framhålla en del av de olägenheter, en svag finansiell ställning medför för ett företag.
Har ett företag en svag finansiell ställning, dvs. är dess företagarekapital litet i förhållande till dess förläggarekapital och är vidare detta senare icke konsoliderat, kommer företagets ledning och för övrigt alla, som äga samband med företaget såväl inom som utom detta, att få en känsla av osäkerhet och otrygghet. Det kan ju lätt inträffa, att företaget blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
