Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 19 maj 1934 - Industriens finansiering, av M. Wallenberg j:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
19 MAJ 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 217
och olika inventarier osv. Vidare skall det finnas uppgifter om de eventuella nybyggnader, underhållsarbeten och reparationer, som behövas. Dessa uppgifter skola gå in till ledningen för företaget, och på ledningen ankommer det sedan att välja mellan de olika behov som avdelningarna rapporterat, och att bestämma i vilken ordning och utsträckning de skola tillgodoses. Härigenom undviker man vad som annars ofta förekommer, nämligen att man mot slutet av året ställes inför utgifter, ofta till betydande belopp, vilka ej förutsetts i början av året. Genom att med klok förtänksamhet och med rätta dispositioner basera årsprogrammet på i god tid införskaffade specialbudgeter med ordentliga kostnadsförslag, kan man undvika sådana överraskningar och minska risken för att den finansiella ställningen skall bli utsatt för oväntade påfrestningar.
Finansieringen av nygrundade företag.
Hittills har jag sysslat med de principer och allmänna grunder, som gälla för finansieringen av redan existerande företag. Jag skall nu med några ord beröra frågan om kapitalanskaffningen när ett nytt företag skall igångsättas. Som allmänt omdöme kan sägas att de redan anförda allmänna principerna då gälla i ännu högre grad. Man måste så långt det är möjligt övertyga sig om att kalkylerna äro riktiga, så att man verkligen med någon säkerhet kan räkna på att få en god räntabilitet, och vidare tillse att ledaren blir den rätte och bäste tänkbara. Min far, vars namn kanske mer än någon annans varit knutet till industriens utveckling i Sverige, brukar säga, att det ej finns ett företag som är så gott, att icke en dålig ledning kan fördärva det, och han går ändå längre och säger, att det knappast finns ett företag som är så dåligt, att icke en god ledning kan sätta det på fötter. Det är alltid på mannen i ledningen som ett företags framgång beror. Om denna sanning gäller redan existerande företag, måste den i än högre grad gälla nystartade företag. Jag skall anföra ett exempel ur min fars erfarenhet.
Ett konsortium, i vilket H. T. Cedergren och han voro medlemmar, erhöll koncession på Moskwas telefonnät år 1900. H. T. Cedergren hade med sina medhjälpare gjort upp kalkyler över kostnaderna för detta telefonnät. När dessa kalkyler sedan jämfördes med de verkliga kostnaderna, uppgick skillnaden endast till 1/2 %. Gick man igenom de olika specifikationerna - fastighet, telefonstation, primärkablar, sekundärkablar, spridningskablar etc. - post för post skilde sig den beräknade kostnaden från den verkliga med endast en eller annan procent. För en man som H. T. Cedergren var det möjligt att anskaffa det företagarekapital som krävs för att starta ett nytt företag. Hans kalkyler voro riktiga, och de företag han ledde voro välskötta.
Det anförda exemplet belyser emellertid också den redan framhållna nödvändigheten och nyttan av att företagarekapitalet lämnar vinst, då i annat fall ingen skulle vara villig att ikläda sig den alltid förefintliga företagarerisken. Under många år gick det nämnda företaget bra och lämnade goda utdelningar, men vid revolutionen konfiskerades all bolagets egendom och det satsade kapitalet gick förlorat. Detta utgör ett konkret exempel på att företagarekapitalet är utsatt ej endast för tekniska och ekonomiska utan även för politiska risker. Vinstutsikterna vid starten av företag utsatta för dylika risker och avkastningen, sedan företaget igångsatts, måste därför inkludera en rimlig riskpremie även härför.
Industrifinansieringen i Sverige och dess historiska utveckling.
Efter denna allmänna och principiella diskussion av frågan om industriens finansiering skall jag ägna några ord åt hur den konkret gestaltar sig i vårt land. Jag skall därvid börja med att flyktigt skissera den historiska utvecklingen av den svenska industrien och dess finansiering.
Redan under 1600- och 1700-talen fanns här i landet en viss industri. Det var alla dessa små hyttor, där man framställde osmundjärn. Dessa hyttor byggde upp sin tillverkningsprocess dels med hjälp av egna sparade medel, dels med förläggarekapital, som anskaffades från de stora handelshusen, förnämligast i Stockholm och Göteborg. Dessa fingo i sin tur krediter från de stora handelshusen i London och framför allt i Hamburg. Man kan säga, att större delen av den svenska industrien under 1600-talet, 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet finansierades från Hamburg. Dess omfattning var emellertid ganska blygsam under denna tid. Vid mitten av 1800-talet inträdde emellertid den svenska industrien i ett nytt skede i och med uppkomsten av sågverksindustrien. Även denna industri finansierades i början på 1850-talet av dessa samma handelshus. År 1857 sopades emellertid de flesta handelshusen bort genom den kris som då härjade. Året förut hade en händelse av stor vikt för Sveriges industri inträffat. Då grundade nämligen A. O. Wallenberg Stockholms Enskilda Bank. Hans stora insats var, att han organiserade inlåningsräkningarna och därmed gav upphov till de svenska bankernas moderna utveckling. Det fanns icke några affärsbanker förut; det fanns med andra ord icke något inhemskt kapital som var redo att förlägga den svenska industrien. Före denna tid brukade de banker som funnos, om de ansågo att de hade fått för mycket pengar - det rörde sig endast om en eller annan million - meddela insättarna att de måste taga tillbaka sina pengar. Stockholms Enskilda Bank genomförde en fullständig förändring härutinnan, drog till sig för tidens förhållanden stora insättningar och började förlägga industriverksamhet. Det har sedan dess till stor del varit genom de svenska bankerna som den svenska industrien kunnat finansieras.
Bankerna ha på tre olika sätt hjälpt till att bygga upp svensk industri intill dessa dagar. De ha först och främst ställt till förfogande bankkrediter, alltså förläggarekapital, på sätt som nämnts i fråga om Kopparbergs och Hofors sågverks aktiebolag när jag redogjorde för tillkomsten av dess sulfatfabrik. De ha vidare i mycket hög grad bidragit till att organisera en obligationslånemarknad, varigenom företagen kunnat vända sig till allmänheten för att konsolidera sina korta skulder i långa obligationslån. Slutligen ha de, fastän det obestridligen medfört delvis ogynnsamma verkningar, genom belåning av aktier i viss mån underlättat industriens anskaffning av företagarekapital.
Man hör ofta uttalas, att de räntor, som de svenska bankerna betinga sig av industrien, äro alltför höga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
