- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
221

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 21. 26 maj 1934 - E. Hylander: Standard och standard. Reflexioner med anledning av en utställning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TEKNISK TIDSKRIFT
HAFT. 21 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 26 MAJ
ÅRG. 64 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 1934

INNEHÅLL: Standard och standard. - Fult. - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rutger Essen. - Tidskriftsnytt inom mekaniska och elektriska facken. - Notiser. - Litteratur. - Tekniska föreningar. - Personalnotiser. - Sammanträden.

STANDARD OCH STANDARD.

REFLEXIONER MED ANLEDNING AV EN UTSTÄLLNING.

"Standard" är ett om inte tvetydigt så åtminstone dubbeltydigt begrepp. Det betecknar dels norm eller rättesnöre, dels läge eller utvecklingsståndpunkt. Anmälaren måste bekänna, att han i förstone var tveksam om vilketdera den av Svenska slöjdföreningen och Svenska arkitektföreningen anordnade utställningen "Standard 1934 för bostad och bohag" skulle belysa. Det talades i förhandsreklamen så mycket om standardisering av bostäder och bohagsföremål, att man närmast var böjd att fatta ordet standard i dess så att säga industriella bemärkelse. Emellertid verkade årtalet 1934 litet förbryllande i sammanhanget, ty det kunde väl inte vara anordnarnas mening att allmänheten skulle byta bostads- och levnadsvanor lika ofta som kolingen lär byta skjorta.

Så var dock ej fallet. Utställningen avser att belysa utvecklingen på ifrågavarande områden sedan Stockholmsutställningen 1930, denna, som vi trodde, historiens för alla tider modernaste skapelse, vilken dock visat sig äga sin största betydelse i det avseendet, att arkitekturen med fördel låter sig dateras till det eller det årtalet före eller efter nämnda epok.

Det kan nog sägas, att "Standard 1934" i vissa avseenden är sin store företrädare avgjort överlägsen. Den mindre skalan bidrar till ökad åskådlighet och har framtvingat en gallring av materialet som verkat ytterst välgörande. Det sätt, varpå föremålen sammanförts i grupper och ordnats i montrerna är åtskilligt mera tilltalande nu än 1930. Helhetsintrycket av utställningen är mera verklighetsbetonat; man får för sig, att så som här visas kunna verkliga människor bo, och sådana föremål som utställas kunna de begagna. Den vräkiga "lyxfunkis", som gjorde sig bred vid Djurgårdsbrunnsviken, ser man lyckligtvis heller inte mycket av hos Liljevalchs.

Men den pedagogiska pekpinnen märker man desto mer. Funktionsbegreppet har här upphöjts till rang och heder av vetenskaplig indelningsgrund, och utställningskommittén har ej spart någon möda, när det gällt att göra allmänheten förtrogen med den vetenskapliga systematikens senaste landvinningar. Den som inte visste det förut, får nu klart för sig, att en spisel rätteligen är ett föremål för födans tillredande, och bosättnings- och möbelhandlarna, som dock torde ha haft en latent känning av funktionsbegreppet tidigare, eftersom de delat upp porslinet i köksporslin och serviser samt möblerna i garnityr, kunna numera fråga sina kunder vilken speciell livsfunktion de önska få tillfredsställd, när de stiga in i butiken. Att sätta upp en skärm mellan spiseln och matbordet och en annan mellan sängen och sittmöblerna samt att ordna korsdrag i en lägenhet heter numera att tillgodose kravet på bostädernas sociala förbättring genom utrymmenas differentiering efter de fundamentala livsfunktionerna och aktgivande på lägenheternas genomluftbarhet. Därom kan ingen utställningsbesökare sväva i okunnighet hädanefter.

Emellertid är det nog med bostadsreformationen som med Lotta Svärd, att den mera tål att hedras ändå. De insatser som gjorts för bostädernas förbättring äro allt erkännande värda, och kunde man övertyga dem det vederbör om fördelen att ordna hemlivet i andra och sundare former än de hittills brukliga, vore säkerligen ett stort socialt framsteg taget. Därmed är ju ej sagt, att de hittills gjorda försöken att åstadkomma överklassmässiga bostäder i miniatyr för mindre bemedlade skulle utesluta alla andra lösningar. Människor som anse, att en bostad aldrig kan bli billig nog, skulle må gott av att fundera över Virchows visdomsord, att man bör bo över, klä sig efter och äta under sina tillgångar. Kanske man ej heller borde hoppa jämfota av förtjusning över att ha ha lyckats trolla in tre rum och kök på en lägenhetsyta av 36 m2, innan man övertygat sig om omöjligheten att sänka bostadsstandarden ännu ett spadtag under lyxnivån till förmån för luftkuben.

En förnuftig tillämpning av lamellhusidén utställes av arkitekt Hakon Ahlberg och byggmästare Olle Engkvist. Det gäller ett planerat komplex av arbetarbostäder i Hjorthagen, där lamellerna orienterats med långsidorna åt norr och söder och där lägenheterna gå tvärs igenom den endast 7,3 m djupa huskroppen.

En stark publikattraktion utgör nog också arkitekt Sven Markelius’ kollektivhus, som här visas i skisser, modeller och interiörer. Den som betraktar kollektivhuset inte som en åtråvärd normal bostadsform utan snarare som en nödfallsåtgärd mot en social abnormitet, kan i alla fall trösta sig med att arkitekten sörjt för att hyresgästerna få möjlighet att laga individuella köttbullar i sina kokvrår och att individuellt aga sina barn, om den examinerade kvinnliga barnpsykologiexperten skulle glömt något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free