Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 26 maj 1934 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
26 MAJ 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 225
munalvalen i London i mars. De konservativa ökade visserligen sin väljarsiffra med 6 %, men arbetarpartiet gick upp med 61 %. Även åtskilliga fyllnadsval ha ådagalagt en pendelsvängning åt vänster. Svårigheterna att upprätthålla enigheten inom Mac Donalds ganska heterogena ministär bidraga ej heller att öka dennas prestige, och de periodiskt uppdykande ryktena om den till hälsotillståndet försvagade premiärministerns snart förestånde avgång torde så småningom komma att besannas. På många håll talar man även om en växande anslutning till den av Sir Oswald Mosley ledda brittiska fasciströrelsen. Dessutom växer inom de konservativas led styrkan hos den i främsta rummet av Churchill företrädda oppositionen mot regeringens indiska politik. Även i fråga om hållningen mot Frankrike och Tyskland samt i nedrustningsfrågan äro meningarna som ovan framhållits rätt skarpt åtskilda. Denna allmänna osäkerhet försvårar i hög grad varje fast regeringspolitik.
Läget i Frankrike har efter februarikrisen på ytan förblivit lugnt, men detta betyder ingalunda, att oppositionen mot parlamentarismen och det härskande partisystemet verkligen skulle ha givit sig till tåls. Regeringen Doumergue har på ett förtjänstfullt sätt strävat att balansera budgeten, varvid även under starkt motstånd lönenedsättningar för tjänstemän genomförts, men den har ingalunda med samma kraft arbetat på saneringen av den parlamentariska korruption, vars omfång Stavisky-affären klargjort för en bredare allmänhet. Folkförtroendet är därför ej heller på något sätt återvunnet. Krisstämningen fortlever under ytan och kan när som helst vid första anledning taga sig nya, kanske våldsamma uttryck.
I Tyskland har man visserligen under den nationalsocialistiska regimens första år lyckats kraftigt reducera arbetslösheten och även i allmänhet haft hjälp av den inträdda konjunkturförbättringen. Däremot har exportens nedgång vållat allvarliga bekymmer. Frågan om utlandsskulderna har som ovan angivits ävenledes inträtt i ett kritiskt skede. Man är emellertid ense om tvenne principer, den ena: att icke fortsätta med den tidigare, ekonomiskt fullständigt ohållbara utländska upplåningen, även om något dylikt vore möjligt - vilket det som bekant knappast är - och den andra: att icke slå in på inflationens väg. Dessa båda principer betyda tillsammans, att Tysklands utländska fordringsägare bli de, som i första rummet komma att drabbas av den tyska exportens nedgång. Blir denna varaktig, måste en ny balans sökas genom en omläggning av den tyska exportens huvudinriktning till ökad avsättning österut.
På den inre fronten har i Tyskland fullständigt lugn varit rådande. De sista månadernas huvudintresse har koncentrerat sig på genomförandet av den nya sociallagstiftningen och formerna för den nya kontrollen över det större näringslivet. Kyrkostriden fortfar om än i lugnare former. Någon varaktig ny uppgörelse med den katolska kyrkan har ej heller ännu kunnat ernåtts.
Diktaturen Dollfuss-Fey-Stahremberg i Österrike har fullföljt sin seger genom en författningsreform, som bl. a. inneburit det gamla parlamentets avskaffande, införandet av en ny ständerrepresentation och borttagande av de hittills bestående hindren för monarkiens återinförande. Om en habsburgsk restauration kommer till stånd eller icke är ännu ovisst. Varje mera betydelsefullt steg av den nominellt visserligen ganska allsmäktiga Dollfuss-regeringen förutsätter emellertid sanktion från regeringarna i Berlin och Rom, eller åtminstone från den ena av dem. Tills vidare har Rom härvid otvivelaktigt övertaget.
Den politiska oron i Östeuropa synes vara allmän, undantagandes Polen, vars såväl inre som yttre läge under de senare åren tydligt konsoliderats. Den sedan 1926 faktiskt rådande Pilzudski-diktaturen har under sista året givits klarare författningsmässigt uttryck genom de konstitutionella reformer, som genomförts. I såväl Estland som Lettland ha helt nyligen, i mars respektive innevarande månad, diktatoriska regeringssystem införts. I Estland har regeringen Päts, i Lettland regeringen Ulmanis genomfört statskupperna med den väpnade maktens stöd. I intetdera av dessa baltiska länder torde det parlamentariska systemet komma att återinföras. Däremot står det i vida fältet vilka samhällsgrupper, som slutligen komma att taga ledningen. Bägge dessa nya baltiska diktaturer äro emellertid antimarxistiskt inställda, och stödja sig i främsta rummet på bondebefolkningen. Det skall icke bli utan sitt intresse att iakttaga huru dessa baltiska regimförändringar komma att återverka på den tendens till politisk samverkan Östersjöstaterna emellan, som på sista tiden tydligt vunnit i styrka.
Det är mycket möjligt, att de händelser, som under de sista månaderna utspelat sig i den Fjärran Östern i framtiden komma att betraktas såsom ägande en världspolitisk betydelse långt överstigande mycket av vad som under senaste tid inträffat i Europa. Ett visst samband är även uppenbart. Dagen efter det den franska noten i nedrustningsfrågan publicerats och den därmed hopplösa motsättningen mellan de stora europeiska makterna blivit uppenbar, eller den 18 april, fann Japans regering tiden inne att göra ett offentligt uttalande om sin politik i Kina, ett uttalande, som i rätt hög grad har karaktären av en Monroedoktrin för Ostasien, och som kanske i framtiden kommer att tillmätas en betydelse motsvarande den, som den ursprungliga, för 114 år sedan proklamerade, amerikanska Monroedoktrinen senare kommit att få. Innehållet av den japanska deklarationen är i huvudsak följande:
Japans intresse av förhållandena i Kina är av ett säreget slag. Intet västerländskt intresse i denna del av världen kan jämföras med Japans. Till följd härav måste "alla slags gemensamma operationer av främmande makter, även om de endast gå under namnet av teknisk och finansiell hjälp" i Kina, betraktas såsom "ägande politisk betydelse", och "Japan måste principiellt motsätta sig alla sådana företag".
Denna förklaring innebär uppenbarligen ett japanskt anspråk på hegemoni, närmast över Kina, men i verkligheten över Ostasien i dess helhet. Förklaringen avgavs i den rätt ovanliga formen av en presskommuniké. Den har under den därefter följande diplomatiska konversationen visserligen i någon mån mildrats, dock endast på ett i verkligheten föga bindande sätt. I trots av mer eller mindre skarpt formulerade protestnoter från bl. a. både England och Förenta staterna har den japanska regeringen i verkligheten knappast retirerat ett steg från den nya position, som den funnit lämpligt intaga. Den har ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
