- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
234

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 22. 2 juni 1934 - Vilhelm Löf: Några intryck från Ryssland, särskilt rörande järnindustrien i Ukraina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jämförliga med sådana i andra världsstäder såväl
i Europa som i U. S. A. och priserna äro även
jämförliga, I hotellen finnas utställningslokaler med
försäljning av konstsaker och dyrbarheter från de
kejserliga slotten och kyrkorna. Många kyrkor och
slott voro emellertid apterade till museer med helt
enkelt underbara konstskatter och dessa voro utmärkt
väl bevarade och underhållna. Frekvensen av
museibesökande var mycket betydande och sakkunnig
ledning var tillgänglig. Bland museer vill jag särskilt
framhålla exportmuseet i Moskwa, där Rysslands
exportvaror voro åskådligt och skickligt exponerade
med angivande av statistik över utvecklingen. Även
här fanns både sak- och språkkunnig ciceron att få.

Väl anländ till Moskwa och placerad på ett
hotell, ansåg jag mig behöva en dag för att med
vederbörande avdelning av kommissariatet för den tunga
industrien överenskomma om arbetsplan m. m. för
att sedan få fortsätta resan söderut till
Donetzdistriktet. Men i början av november ägde de stora
festligheterna rum till åminnelse av revolutionen
med formlig invasion av människor från icke blott
olika delar av Ryssland utan från hela världen. Det
var omöjligt att erhålla tågplats - vilken som regel
i Ryssland måste tingas i förväg - och jag nödgades
stanna nära en vecka i avvaktan på biljett. I
gengäld fick jag tillfälle uppleva de "röda dagarna"
med sina demonstrationer och väldiga militära
parader. Då jag äntligen kom iväg, gick resan med
natttåg över Charkow till Djnepropetrovsk, ca 120 mil,
samt därifrån med bil ca 40 km till den lilla
fabriksstaden Kamenskoje vid Dnjeper, där Dzerjinsky
stålverk ligger.

Jag åtföljdes av en representant från
"Technoexport", d. v. s. den avdelning av kommissariatet,
som handhar exporten av järn, och dessutom ställdes
en tolk, fullt kunnig i engelska, till förfogande.

Djnepropetrovsk hette tidigare Jekaterinoslav,
väl bekant från de s. k. Potemkinkulissernas dagar.

Vi togo in på Dzerjinskyverkets klubb, där ett par
visserligen enkla men snygga rum ställdes till
disposition. Mathållningen var riklig och god, om ock
kokkonsten avvek något från den i Sverige vanliga.
Men man bör ju icke försöka att i främmande land
införa sina egna vanor utan i stället taga seden dit
man kommer. Klubben hade flera hundra gäster
bland anställda vid verket. I matsalen sutto
fotografiska förstoringar av dem, som särskilt gjort sig
bemärkta för goda arbetsprestationer. Detta var den
första bekantskapen jag gjorde med "stjärnkulten"
inom järnindustrien, varom mera sedan.

Järnverket lär vara anlagt 1886 och uppgives hava
haft ca 6 000 arbetare 1926, medan antalet nu
uppgår till ca 30 000, således en enorm utveckling. I
drift voro vid min vistelse där 6 st. äldre
koksmasugnar och 1 st. ny, varjämte ytterligare 1 st. var
under uppförande. Storleksordningen å dessa var
mellan 450 och 1 000 ton tackjärn per dygn. I de
äldre och mindre masugnarna skedde framfraktning
av koks, malm, kalksten m. m. med handkärror från
upplagen, vilka fylldes från järnvägsvagnar på
högbanor, men vid de nya stora hyttorna voro silos
anordnade med mekanisk uppsättningsanordning.
Allt var i dessa senare fullt modernt. Så fanns t. e.
i särskilda rum full utrustning av instrument, som
ständigt visade blästermängd, temperatur, avgående
gasens sammansättning o. s. v. Den största
beredvillighet visades mig, då jag begärde få se olika
avdelningar. Om några Potemkinkulisser funnos, så
har jag sett även bakom dessa.

Tackjärnet gick dels till bländare och dels till
gjutmaskiner för tackor. Blandarjärnet användes dels i
3 st. sura konvertrar om 15-17 ton och dels i
martinugnar av äldre och nyare typer. Martinchargerna
bestodo till 80 % av tackjärn på grund av knapphet
på skrot.

Bessemergöten tappades i 600 mm kokiller och
temperaturavläsning med Pyrometer å strålen
gjordes regelbundet å första och sista götet i varje
tappning samt ofta även å mellanliggande. Göten
nedsattes, så snart de svalnat tillräckligt och före
valsningen i gaseldade gropar. Temperaturen avlästes
såväl vid valsningens början som vid dess slut.
Götverk och rälsverk drevos på vanligt sätt med direkt
kopplade ångmaskiner. Ett 600 mm göt nedvalsades
i 19 drag till ca 200 mm ämnen för rälsverket. Av
ämnena avklipptes tillsammans från topp och botten
ca 25 %, och topprälen undantogs sedan för
järnvägsspår med mindre påkänning t. e. stickspår.
Efter valsningen fingo rälerna svalna å kylbäddar,
varefter de riktades i pressar, frästes i ändarna och
borrades. Av varje göt erhölls vanligen 5 st. räler
om ca 12,5 m à ca 40 kg pr m.

Därefter synades rälerna, upplagda å bäddar, först
av verkets egna synare och sedan av regeringens
vid verket anställda inspektörer, vilka hade på sitt
ansvar att tillse, att alla föreskrivna fordringar
uppfylldes. För uraktlåtenhet härutinnan var
straffpåföljden 10 års fängelse. Inga som helst försök
gjordes för att söka förmå mig att godkänna räler,
behäftade med minsta fel. De fel, som någon gång
förekommo, voro flagor eller ränder, i de flesta fall
s. k. skönhetsfel. Föreskrivna provningar utfördes,
och de var ytterst sällsynt att kassation förekom. För
hanteringen å bäddarna samt för utlastning fanns en
väldig brokran. Den kvantitet av 50 000 ton, som
min besiktning gällde, var avsedd för Persien och
utgjorde endast en ringa del av tillverkningen för
inhemsk förbrukning. Kvantiteten räls var uppdelad
på två verk, nämligen det ifrågavarande
Dzerjinsky-verket och Rykoff-verket. Övriga rälsverk gingo för
landets eget behov.

Jämsides med de äldre verken vid Dzerjinsky,
uppfördes nya martinverk med modernaste utrustning
såsom vattenkylda gasintag och luckor, de senare
mekaniskt manövrerade instrument med ständigt
angivande av temperatur i regeneratorer och av
gassammansättning etc. En ny ugn på 170 ton, basisk,
var i gång, en annan var under påeldning och en
tredje under murning. Dessutom voro flera ugnar
planerade. I samband med dessa voro batterier av
götvärmningsgropar under uppförande. En stor
gasklocka var även under byggnad, avsedd för gas från
eget koksverk. Ett nytt götvalsverk av modernaste
konstruktion och drivet med Ilgneraggregat hade
även tagits i bruk. Den elektriska utrustningen till
detta hade levererats av Metropolitan Vickers. I den
elektriska maskinsalen stod en soldat, fullt beväpnad,
på post "för att skydda statens egendom", och
detsamma var förhållandet på flera ställen i verket.

Göt tillverkades i olika storlekar från 150 mm och
uppåt, med olika former för olika ändamål, med och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free