- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
236

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 22. 2 juni 1934 - Vilhelm Löf: Några intryck från Ryssland, särskilt rörande järnindustrien i Ukraina

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Att bostadsfrågan är svårlöst säger sig självt.
Järnverkets utveckling har gått i mycket raskare
tempo än bostadsproduktionen. De nya bostäderna
som uppföras göras fullt moderna äro givetvis
mycket uppskattade, varför de företrädesvis givas till
sådana personer, som utmärkt sig i arbetet.

Jag hade tillfälle att se befolkningen i såväl helg
som söcken. Var sjätte dag var fridag, och dessa
dagar myllrade det av folk på den lilla stadens gator,
mest yngre folk. I början av november var det ännu
varmt och vackert väder, och klädedräkten var
lämpad därefter. Kvinnorna buro oftast ljusa och
färgrika dräkter, ryska konstsilkesstrurnpor och snygga
skor. Männen hade antingen den ryska blusen och
stövlar eller vanlig kavajkostym samt mjuk vit eller
kulört krage. I allmänhet voro såväl kvinnor som
män en smula undersätsigt byggda, men rörde sig
påfallande ledigt. Jag har ett bestämt intryck av
att befolkningen icke verkade undernärd. Barnen
voro pigga och livliga som "vanliga" barn. Då det
kalla vädret kom på allvar, voro pälsklädda kvinnor
en vanlig syn. Männen hade då i regel
fårskinnspälsar och fotbeklädnaden var filtstövlar med
galoscher. I arbetet begagnades vadderade kappor för
kvinnor och små ylleschalar som huvudbonad.
Männen hade vadderade byxor, pälsar och pälsmössor
med öronlappar. Vid oväder brukades
överdragsrockar av grovt linne. Det ringa antalet upplysta
butiker förlänade staden en egendomlig prägel.
Gatorna hade visserligen elektrisk belysning, men då
husens fönster ej gåvo mycket ljus, verkade gatorna
ganska mörka och dystra. Reparationer av hus och
gator hade icke medhunnits som sig borde, men
arbeten därmed voro i gång i den mån, så kunde ske.
Man fick det intrycket, att verket och produktionen
skulle gå först, och bekvämligheterna för folket i
andra rummet.

I de kooperativa butikerna såldes företrädesvis
nödvändighetsvaror och till relativt lägre pris än så
kallade njutningsmedel och lyxvaror. I
Torgsin-affärerna, som voro väl sorterade, kunde exempelvis
pälskappor köpas till priser från 70-2 000 kronor
eller mera. Ägg kostade där cirka 5 öre per styck
och smör cirka 2 kronor per kg. Rysk kaviar kostade
cirka 25 kronor per kg. (I vissa kooperativa affärer
kunde kaviar även erhållas till cirka 40 sovjetrubel
per kg). Ett par vanliga svarta lågskor kostade
omkring 10 kronor och ett par galoscher 3 kronor.
Dessa Torgsinaffärer mottogo endast utländska
pengar eller guld- och silversaker, juveler och dylikt
som betalning. De voro synbarligen ett slags
kanaler, som uppsamlade befolkningens värdesaker och
ledde dessa till Moskwa.

De inhemska betalningsmedlen voro i ständig
cirkulation. Personer, som hade små inkomster kunde
köpa endast det nödvändigaste, medan de med större
inkomster försågo sig även med sådant, som bidrog
till komfort och nöje. Det föreföll som om ingen
tänkte på att göra besparingar och dock funnos
penninglotterier. Alla inköp betalades kontant och som
regel, innan varan erhållits. Varubrist å personliga
förnödenheter förelåg icke i egentlig mening, men en
del nödvändighetsvaror voro svåråtkomliga bl. a. på
grund av priset. Synålar, stoppnålar och
stoppgarn kunde icke erhållas i en av städerna. Varubrist
för industri, byggenskap, samfärdsel och dylikt
förefanns däremot i hög grad på grund av
behovsstegringen genom den snabba utvecklingen och det torde
taga lång tid, innan Rysslands behov för dessa och
liknande ändamål blir fyllt genom egen produktion,
i synnerhet som behovet ju ökas med tilltagande
välstånd och större krav på bekvämligheter. För
närvarande torde kommunikationsproblemet vara det
mest aktuella i Ryssland. En tendens att
koncentrera vissa produktionsgrenar till stora enheter,
varifrån varorna sedan skola fraktas, skärper
distributionssvårigheterna. Postgången var tydligen mycket
oregelbunden. I en del fall togo brev från
Stockholm ända upp till 6 veckor, medan i andra fall
endast 9 dagar behövdes och en resa kunde göras på
5 dagar. ’

Befolkningens nöjesliv i järnverksdistrikten bestod
till stor del av musik och dans, teater, föredrag och
biografföreställningar, på samma sätt som här. Kyrkor
inreddes ofta till biograflokaler. Instruktionsfilmer
och propagandafilmer utgjorde en väsentlig del av
programmen. Som exempel på en instruktionsfilm
vill jag nämna en upptagning från
martintillverkning, där det visades, huru en slarvigt rengjord och
dåligt lagad ugnsbotten ledde till att stålet skar sig
ut och anställde skada och förödelse.

Till hushållsbränsle begagnades åtminstone i
järnverkens närhet numera oftast stenkol eller koks,
medan längre bort belägna bostäder ännu använde
briketter av gödsel och halm. I samhällenas
utkanter voro de små bostadshusen i regel uppförda av en
träställning på vilken tjocka lager av naturlig
sandblandad lera påsmetades, så att väggarna fingo en
tjocklek av mera än en halv meter.
Taktäckningsmaterialet var här halm. Dessa hus voro nästan utan
undantag målade i vitt eller ljusblått och sågo helt
prydliga ut utvändigt, utom vad fönstren beträffar,
vilka voro lappade eller sammansatta av små
glasbitar tydligen beroende på glasbrist. Alla nybyggda
hus gjordes naturligtvis i dessa skoglösa trakter av
betong eller tegel.

Sedan jag avsynat och godkänt det parti räler, som
tillverkats vid Dzerjinsky, gick resan vidare öster ut
till verket Rykoff vid staden Enakievo, mitt i
koldistriktet. Även detta är ett gammalt verk, likartat
med föregående. Där finnas masugnar och
bessemerverk, vilket senare med endast tvenne konvertrar om
10 ton kommer upp till cirka 100 blåsningar per dygn.
Vidare funnos koksverk, martinverk, valsverk m. m.
Även här pågingo omfattande ny- och
ombyggnadsarbeten. En stor arbetsstyrka för ett nytt koksverk
förlades i baracker, vilka byggdes av en trästomme,
som kringmurades med stora obrända formstenar av
naturlig sandblandad lera. Liksom vid föregående
verk funnos nybyggda sjukhus, skolor och tekniska
institut. Funkisstilen hade även gjort sitt intåg. Ett
stort sintringsverk var planerat för malm och s. k.
hyttsot. Av det senare fanns ett upplag på ca en
million ton. I martinverket tillverkades stora
mängder av 150 mm göt för direkt valsning utan götverk.
För valsverken begagnades vällugnar med hydraulisk
inmatning. Valsverken drevos av direkt kopplade
ångmaskiner med undantag av två, som drevos av
gasmotorer. Transporterna inom verksområdet
utfördes till stor del med hästar, men en stor
traversbana med tre traverser var under uppförande. Två
moderna gjutmaskiner för tackjärn arbetade dagligen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free