Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 23 juni 1934 - Östergötlands vattenkrafttillgångar, av Martin Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
23 JUNI 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 259
ringa del förtages emellertid inverkan på vattentillgången av denna rikligare nederbörd genom den mycket betydande avdunstningen från Vätterns stora yta. Ifrågavarande områden avrinna ju nämligen till denna sjö.
Om hela nederbörden avrunne genom strömmen, skulle dennas medelvattenmängd vid mynningen vara i det närmaste tre gånger så stor som den i verkligheten är eller omkring 300 m3/s i stället för något mer än 100 m3/s. I medeltal två tredjedelar av nederbörden bortgår således genom avdunstning och endast en tredjedel kommer strömmen till godo. Till väsentlig del beror denna kraftiga avdunstning på de många och delvis även stora sjöarna inom området, framför allt naturligtvis Vättern.
Det kan vara rätt belysande att anföra några siffror, som ge en uppfattning om vad Vättern kan åstadkomma ifråga om avdunstning, när det vill sig illa. Under fjolåret avrann från Vättern en vattenmängd, som i medeltal för hela året motsvarar 18,8 m3/s. Samtidigt sjönk vattenståndet i sjön 31 cm. Den vattenmängd, som sålunda togs ur Vätterns magasin, är lätt att räkna ut, när man vet att Vätterns yta omfattar 1 900 km2. Man finner att den utslagen på hela året motsvarar 18,7 m3/s, dvs. nästan precis den kvantitet, som runnit från sjön. Hela avrinningen från Vättern under år 1933 har således, så när som på en mycket obetydlig kvantitet, tagits av sjömagasinet vid årets ingång. Vart har då nederbörden under året tagit vägen? Ja, den har otvivelaktigt avdunstat. Avdunstningen har omfattat icke blott all nederbörd, som fallit direkt i sjön, utan också allt vatten, som från tillrinningsområdet runnit ned till sjön. Visserligen var 1933 det svåraste vattenbristår, som man i dessa trakter veterligen upplevat, men alltid var det något, som rann ned i sjön. Jag har med ledning av kända värden från angränsande vattendrag uppskattat den verkliga tillrinningen till Vättern till i runt tal 12 m3/s. Samlad på Vätterns yta under ett år skulle denna vattenmängd upptaga en höjd av 200 mm. Vättern har således under 1933 icke blott avdunstat den nederbörd, som föll direkt i sjön och som efter mätningar vid Askersund och Jönköping beräknas till 380 mm, utan dessutom ytterligare 200 mm, alltså sammanlagt på hela året 580 mm. Den normala avdunstningen torde icke uppgå till mer än 400 à 420 mm, men under fjolåret har den onormalt stora avdunstningen från enbart Vättern berövat Motala ström en vattenmängd därutöver som i runt tal motsvarar 10 m3/s och således mycket kraftigt bidragit till den nuvarande svåra vattenbristen.
Detta exempel ställer just icke sjöarnas betydelse för vattenhushållningen i någon gynnsam dager, men man får hålla i minnet att 1933 var ett i hög grad - hoppas vi åtminstone - egenartat år. I normala fall spela sjöarna i Motala ström en annan och nyttigare roll för vattenhushållningen, nämligen genom den utjämnande inverkan på vattentillgångens variationer, som de utöva. Redan av naturen är denna utjämning eller självreglering mycket god i Motala ström. Sjöarna upptaga nämligen icke mindre än 19,8 % av strömmens hela tillrinningsområde. Intet annat svenskt huvudflodområde kan uppvisa ett så högt tal. Enbart Vättern upptager mer än 12 % av hela flodområdet, och mäter man dess storlek i förhållande till nederbördsområdet vid sjöns eget utlopp, kommer man till ett värde av 30%.
Sjöarnas naturliga utjämning har i åtskilliga fall förstärkts genom regleringsåtgärder. Sålunda är Sommen i Svartån reglerad och likaså, fast kanske i något mindre grad, sjökomplexet Åsunden-Ämmern-Järnlunden i Stångån. Även Vättern är reglerad, men denna reglering avser f. n. endast att under loppet av en vecka i sänder fördela den därunder tillgängliga vattenmängden på ett för de närmast belägna kraftverken önskvärt sätt. Regleringen kommer säkerligen att bli fullständigt genomförd inom de närmaste åren. Det är vattenfallsstyrelsen i egenskap av ägare till all vattenkraft i Motala ström mellan Vättern och Roxen, som har hand om Vätternregleringen.
Motala ströms regleringsförening, en sammanslutning av vattenverksägare i Motala ström nedom Roxen och i Svartån nedom Sommen, håller f. n. på att genomföra en liknande reglering av Glan till fördel för vattenverken i Norrköping. Även den förutnämnda Sommenregleringen har genomförts av föreningen.
Om sjöarnas utjämnande inverkan och sjöregleringarnas betydelse lämna kurvorna å fig. 2 en god föreställning. Kurvorna återge vattenföringens varaktighet på olika ställen dels i strömmen och dels i några av biflödena och framställa sålunda huru stor del av en viss tidsperiod - helst så lång som möjligt - vattenföringen uppgått till eller överstigit en viss kvantitet. För att underlätta jämförelser mellan olika vattendrag och även mellan olika platser i samma vattendrag, har vid uppritningen av kurvorna på bilden resp. medelvattenmängder använts såsom enhet. Till enhet för tiden, varaktighetsgraden, har valts längden av den observationsperiod, som stått till förfogande, för Motala strömskurvorna ca 25 år.
Med denna metod blir tydligen den yta, som inneslutes av kurvan och axlarna, lika stor vid alla kurvorna och också med den rektangel med höjden 1, som uppritats på baslinjen.
Man kan säga, att denna rektangel representerar den ideala varaktighetskurvan med medelvattenmängden ständigt tillgänglig. I verkligheten avvika emellertid kurvorna mer eller mindre från denna idealform. Närmast kommer kurvan för Vättern (kurvan 1 å figuren). Kurvan 5 ligger visserligen vid mycket låga vattenföringar bättre än Vätternkurvan, men, då denna kurva avser en reglerad avrinning, är den icke direkt jämförbar.
För strömmens utlopp från Roxen och Glan sammanfalla kurvorna praktiskt taget, varför de fått representeras av en enda kurva (2). Denna ligger något sämre till än Vätternkurvan, men dock alltjämt gynnsamt. I själva verket är läget i förhållande till ideallinjen gynnsammare än vad man kunde vänta med hänsyn till sjöförekomsten nedom Vättern. Anledningen härtill är att åtminstone de stora tillflödena nedom Vättern äro relativt rika på sjöar, men också och i betydande grad, att normalt flöden icke förekomma eller åtminstone icke kulminera samtidigt vid Vätterns utlopp och i bivattendragen. I dessa inträffar såsom helt naturligt är den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
