Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 30 juni 1934 - Den finansiella redovisningens logik, av K. G. Hägerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 26 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 30 JUNI
ÅRG. 64 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 1934
INNEHÅLL: Den finansiella redovisningens logik, av K. G. Hägerström. - Bestämning av rörisolermgars tjocklek. – Notiser. - Tekniska föreningar. - Sammanträden.
DEN FINANSIELLA REDOVISNINGENS LOGIK.
Av K. G. HÄGERSTRÖM.
Det har tillräckligt ofta påpekats ifråga om industribokföringen, att ett intimt samarbete måste råda mellan kalkylationen och redovisningen. Närmast avser väl detta samarbete de delar av bokföringsorganisationen, där förkalkyl och efterkalkyl gripa in i varandra och fordra enhetlighet i begrepp och terminologi. Teknikern kan, trots att hans huvudsakliga intresse sålunda knytes till den egentliga driftsbokföringen, likväl givetvis icke undgå att komma i beröring med affärsbokföringens allmänna problem. Vid ett studium av dessa har han förmånen att vara fri från de många invanda föreställningar och begrepp, som ofta behärska detta område. De, som syssla med affärsbokföringen, ha endast i ringa mån försökt framställa den finansiella redovisningen såsom ett matematiskt system och bokföringstekniken såsom en tillämpning härav, utan ha istället gjort bokföringen till en delvis kasuistisk konteringsteknik, där t. o. m. sådana inkonsekvenser kunna förekomma, att man bryter udden av den kontroll, som är systemets kärna, Detta torde bero på en viss dogmatisk uppfattning, som skjuter balansvärderingsproblemen och balanstekniken i förgrunden på bekostnad av den systematiska redovisningskontrollen.
Såsom en ofrånkomlig premiss för en dylik kontroll gäller, att den redovisning, som åsyftas med bokföring, måste bestå av en redogörelse för de förändringar, som inträffa i det vid början av en redovisningsperiod rådande ekonomiska läget samt av en uteslutande på denna grundval framdeducerad bild av läget vid periodens slut. På sådant sätt erhålles möjlighet att jämföra denna redovisningsmässigt framdeducerade bild av läget vid periodens slut, sådant detta bör vara på grund av iakttagna förändringar, med samma läge, sådant detta i verkligheten inventeringsmässigt befinnes vara. Redovisningen genom bokföring blir därmed en förklaring till, varför läget är, sådant det är, och en kontroll på riktigheten av detsamma i den bemärkelsen, att förändringar, som inträffat, icke blivit oredovisade.
Jämför kassaredovisningen: Riktigheten av den aktuella kassabehållningens storlek kontrolleras genom jämförelse med ett redovisningsmässigt kassasaldo, som erhållits genom en redogörelse för storleken av förändringarna i kassaställningen (ut- och inbetalningar), vilka inträffat efter sista kontrolltillfället. En annan jämförelse: Vätskemängden i ett kärl kan visserligen bestämmas genom uppmätning av vätskeinnehållet vid viss tidpunkt men för en kontroll härpå erfordras även mätning eller beräkning av de mängder som under kontrollperioden tillflutit och runnit bort eller på annat sätt ändrat vätskekvantiteten.
Det bör alltså fasthållas att en redovisning i här avsedd bemärkelse endast kan ha karaktären av en redogörelse för inträffade förändringar (ökningar och minskningar). En redogörelse blott för situationen vid periodens början och slut, utan redogörelse för, hur den nya situationen uppstått, är givetvis ej någon redovisning. Men om det redovisningsmässigt framdeducerade läget skall kontrollera det inventeringsmässigt funna läget, är det lika litet förenligt med verklig redovisning att komplettera redovisningsmässiga uppgifter - det som skall kontrollera - med inventeringsmässigt funna - det som är föremål för kontroll, varom mera nedan.
Med utgångspunkt från det ovan sagda enligt vilket inträffade förändringar ytterst utgöra redovisningens föremål, måste den ekonomiska redovisningen konsekvent inriktas på en riktig redogörelse för under redovisningsperioden inträffade affärshändelser, vilka ju återspegla förändringarna i det ekonomiska läget. Redovisningen måste göras till en konsekvent renodlad händelseredovisning. Begreppet affärshändelse brukar man också begagna såsom ett uttryck för varje skeende inom en ekonomisk verksamhet, om detta är av sådan beskaffenhet, att det medför en förändring av affärsförmögenhetens sammansättning. Den systematiska redovisningen i bokföringen för olika affärshändelser är ju i själva verket just en redovisning för de förändringar, dvs. i penningvärde siffermässigt uttryckta ökningar och minskningar, som affärshändelserna medföra i den likaledes i penningvärde siffermässigt uttryckta storleken av tillgångar, skulder, vinster och förluster. Till en början skall innebörden av dessa förändringar närmare undersökas.
Inom den dubbla bokföringen skall som bekant varje affärshändelse redovisas dubbelt, som en ökning eller minskning på ett håll (debetförändring) och som en motsvarande ökning eller minskning på ett annat håll (kreditförändring). En av dessa förändringar måste alltid vara en ökning eller minskning av en skuld eller av en tillgång. Om tillgångar och skulder betraktas såsom ett affärs- eller tillverkningsföretags (positiva resp. negativa) kapital och betecknas med T resp. S, samt vinstorsaker och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
