- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
277

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 27. 7 juli 1934 - Tarras Sällfors: Bör kapitalränta medräknas i självkostnadsberäkningarna?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TEKNISK TIDSKRIFT
HAFT. 27 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 7 JULI
ÅRG. 64 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 1934

INNEHÅLL: Bör kapitalränta medräknas i självkostnadsberäkningarna, av överingenjör Tarras Sällfors. - Karl Arvid Johansson + - Ekonomisk översikt. - Notiser. - Tekniska föreningar.

BÖR KAPITALRÄNTA MEDRÄKNAS I SJÄLVKOSTNADSBERÄKNINGARNA?

I denna mycket omdebatterade fråga utvecklade överingenjör Tarras Sällfors vid teknologföreningens avdelnings för industriell ekonomi och organisation sammanträde i slutet av maj de skäl som gjort att en av avdelningen tillsatt kommitté med uppdrag att framlägga förslag till enhetliga principer för självkostnadsberäkningar inom svensk industri enhälligt uttalat sig för räntans medtagande.

Frågan, huruvida kapitalränta bör medräknas som ett kostnadselement eller ej, torde fortfarande vara föremål för olika uppfattningar. Förespråkarna för räntans medräknande anse väl i allmänhet, att ränta bör medräknas på allt i företaget investerat kapital, vare sig detta är lånat utifrån eller tillhör företaget självt. Motståndarna till kapitalräntans medräknande anse däremot, att ingen ränta skall medtagas på något ställe i självkostnadsberäkningen för eget kapital utan endast sådana låneräntor, som måste utbetalas för av företaget lånade medel.

Motståndarna anse, att ränta på det egna kapitalet aldrig kan betraktas som en kostnad, enär företaget ju icke har någon ränteutgift för detta. Det egna kapital, som användes för produktion och distribution av företagets produkter, kan sålunda aldrig giva upphov till en kostnad utan kan endast bliva föremål för belöning i form av företagarvinst genom de nettovinster, som uppstå på företagets drift.

Förespråkarna däremot för kapitalräntans medräknande anse, att själva användningen av kapital över huvud taget i produktionens och distributionens tjänst är förenad med en kostnad, oberoende av var kapitalet kommer ifrån, alltså om det är företagets eget eller upplånat utifrån. De mena, att som kostnad för denna användning av kapital skall betraktas den normala ränta, som kan anses gälla för relativt riskfritt industrikapital, exempelvis representerat av nyemitterade industriobligationer med god säkerhet. Den ytterligare inkomst och endast denna, som eventuellt kan komma det egna kapitalet till del, är att betrakta som ersättning för den företagarrisk, som det egna kapitalet är underkastat i och med dess användning i företagets tjänst.

Det framgår av vad som nu sagts, att från rent teoretisk synpunkt hela ämnet om kapitalränta och självkostnader är av stort intresse och kan debatteras från olika utgångspunkter. För industrimännen däremot kan denna fråga endast betraktas från rent praktisk synpunkt. Vad han är intresserad av är givetvis att tillse, att självkostnadsberäkningarna inom hans företag uppläggas på ett sådant sätt, att de bliva till största möjliga nytta för detta, vilket betyder, att de skola vara så rättvisande som möjligt. Endast om de fylla detta krav, kunna de tjäna som ledning för de viktiga beslut, som inom företaget måste fattas på basis av självkostnadsberäkningarna, exempelvis när det gäller att fastställa försäljningspriser för företagets olika produkter, att utröna vilken av två olika metoder för tillverkning av en viss produkt, som är mest ekonomisk, etc.

Från denna synpunkt sett - att självkostnadsberäkningarna skola vara så rättvisande som möjligt - torde man endast komma till en slutsats, nämligen att ränta i självkostnadsberäkningarna bör medräknas på allt i företaget investerat kapital, såväl anläggnings- som rörelsekapital. Ränta bör alltså medräknas på:

Anläggningskapital: tomter, byggnader, maskiner, verktyg, modeller, inventarier, patent [1], etc.

Rörelsekapital: material, halvfabrikat, varor i arbete, helfabrikat, fordringar, växlar, banktillgodohavanden, kassa.

I det följande skola angivas de huvudsakliga skäl, som motivera medräknandet i självkostnadskalkylerna av ränta på allt i företaget investerat kapital.

En riktig jämförelse kan ej erhållas mellan kostnaderna för tillverkningen av en viss produkt enligt två olika metoder, om ej kapitalräntan medräknas som en kostnad. I våra dagar, då tillverkningsmetoderna tendera att alltmer mekaniseras, är denna fråga av den största vikt. Om en företagare gör en jämförelse mellan den metod, som för närvarande användes i hans fabrik, och en föreslagen metod med dyrbarare maskinutrustning och lägre arbetslöner och kapitalräntan ej medräknas i båda fallen, kommer resultatet av jämförelsen att bli felaktigt. Då den nya metoden binder mera kapital i maskinutrustningen, kommer jämförelsen att på ett otillbörligt sätt favorisera den nya metoden. Om kapitalränta hade medräknats, skulle resultatet i många fall befunnits vara, att det ej skulle löna sig att inköpa de dyrare maskinerna.

Motståndarna till kapitalräntans medräknande som ett kostnadselement, hänvisa till att avskrivningarna


[1] Detta gäller endast i den mån dessa betraktas som tillgångar och alltså ej omedelbart vid anskaffningen upptagas som omkostnader.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free