- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
279

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 27. 7 juli 1934 - Tarras Sällfors: Bör kapitalränta medräknas i självkostnadsberäkningarna?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

7 JULI 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 279

Man kan blott tänka sig, att ett företag först hyr de byggnader, i vilka tillverkningen äger rum, och därefter köper dessa byggnader. Under den första perioden får det till ägaren av byggnaderna betala en hyra, som utom kostnaden för avskrivning och dylikt, även inrymmer räntekostnad för tomt och byggnader. Om under den senare perioden, då företaget själv äger denna byggnad, räntekostnaderna ej skulle medräknas, skulle en väsentlig skillnad i kostnaderna uppkomma, medan i realiteten ingen avsevärd kostnadsförändring borde uppstå för produktionen.

Av allt det nu sagda framgår, att då ett företag tillverkar flera olika slags produkter, vilka genomgå olikartade tillverkningsprocesser, som taga i anspråk proportionsvis olika stora delar av företagets kapital, rättvisande självkostnader endast komma att erhållas för de olika produkterna, om kapitalränta för såväl fasta anläggningsmedel som för de olika delarna av rörelsekapitalet medräknas på respektive ställen vid omkostnadsfördelningen. Vissa produkttyper fordra dyrbarare maskiner, verktyg och dylikt för tillverkningsoperationerna, en del av produkterna kunna kanske såväl tillverkas som försäljas jämnt under året, medan andra med mera säsongartad försäljning få tillverkas på lager under vissa tider, varigenom räntekostnaderna bli högre för färdiglagret. En del produkter kanske säljas med långa kreditterminer och andra med korta, varigenom räntekostnaderna för utestående fordringar bli väsentligt olika etc.

Då försäljningspriser skola bestämmas med ledning av självkostnaderna, måste ju under alla förhållanden hänsyn tagas till att en viss förräntning bör uppkomma på det i företaget investerade kapitalet, vare sig kapitalränta medräknas uti kostnaderna eller ej. Av det tidigare sagda framgår emellertid, att om kapitalränta ej medräknas som ett kostnadselement utan i stället täckes genom ett visst procentuellt tillägg till summan av de övriga självkostnaderna, kommer ett riktigt resultat ej att erhållas vid beräkning av det försäljningspris, som produkten rättvisligen bör betinga.

Företag finnas visserligen, vilka utan felaktighet skulle kunna tillämpa en sådan beräkningsgrund, exempelvis fabriker, som tillverka en enda likartad produkt såsom mjöl, cement, tegel, tackjärn, pappersmassa etc., men även vid sådana företag är det nödvändigt att medräkna kapitalränta som en kostnad, om till exempel en ekonomisk jämförelse skall göras mellan två olika sätt att tillverka produkten ifråga, av vilka det ena erfordrar en större kapitalinvestering än det andra, exempelvis genom dyrbarare maskiner.

Utan att kapitalränta medräknas som ett kostnadselement, skulle det ej vara möjligt att få till stånd jämförbara självkostnadsberäkningar för olika företag inom en viss industri. Vissa företag kunna nämligen äga sina byggnader, medan andra förhyra dem, vissa företag arbeta till största delen med lånat kapital, medan andra själva äga hela sitt kapital, etc.

Av det ovanstående framgår icke endast, att skälen för kapitalräntans medräknande överallt i självkostnadsberäkningarna äro mycket starka, utan även att det till och med är många viktiga problem vid driften av ett företag, som ej kunna lösas på ett tillfredsställande sätt med tillhjälp av kostnadsberäkningar, om räntan ej medtages.

Vi skola nu skärskåda några av motståndarnas viktigaste skäl mot kapitalräntans medtagande i självkostnadsberäkningar utöver dem, som redan anförts ovan.

Det invändes, att på grund av svårigheten att fastställa en lämplig räntefot, kostnadsberäkningarna i alla händelser ej kunna göras fullt riktiga, även om räntan medtages. Emot detta påstående bör anföras, att det väl är bättre att försöka få kostnadsberäkningarna så riktiga som möjligt än att ej göra detta försök. Vissa övriga element i självkostnaden äro ävenledes uppskattade. Detta gäller exempelvis för alla avskrivningar på kapitalföremål, som ju äro grundade på en förutberäknad ekonomisk livslängd hos föremålet. Den verkliga ekonomiska livslängden kan emellertid visa sig bliva längre eller kortare än den förutberäknade. Man antager exempelvis, att en nyinköpt maskin kommer att kunna användas i produktionen i 10 år och beslutar sig därför för att avskriva den med 10 % om året. I verkligheten visar den sig emellertid kunna användas i 12 år, innan den behöver utrangeras. Detta förhållande torde emellertid icke kunna avhålla någon fackman från att medräkna avskrivningar som ett kostnadselement.

Vad kapitalräntans storlek beträffar, bör ränteberäkningen ske med den procent, efter vilken ett företag anser sig hava möjlighet att låna kapital i den allmänna marknaden. Av praktiska skäl kan det dock vara lämpligt att ej allt för ofta ändra räntefotens höjd. Vanligast torde väl vara att räkna med 5 à 6 %.

En annan invändning är, att basen för ränteberäkning av exempelvis rörelsekapital är svår att bestämma, enär storleken på detta varierar under årets olika dagar, varför ränteberäkningen av detta skäl ej kan bliva fullt riktig. Så varierar exempelvis kapitalinvesteringen i kontona för råmaterial, varor i arbete, halvfabrikat och färdigfabrikat, kundfordringar etc. från den ena dagen till den andra, och variationen är särskilt stark vid ett företag med utpräglade säsonger ifråga om tillverkning eller försäljning.

Svaret härpå är, att det visserligen ej är möjligt att göra en fullkomligt exakt beräkning av räntan för detta rörelsekapital, men att en för kalkyländamål tillräckligt noggrann sådan sällan är svår att utföra. Vid ett företag, där månadsbokslut göras, kunna månadsbalanserna användas som bas för räntans beräkning. Vid företag, där bokslut förekomma mera sällan, får en uppskattning göras av dessa tillgångars storlek vid olika tider på året och ett medeltal användas för räntans beräkning.

Det invändes vidare, att om ränta på det egna kapitalet inräknas i självkostnaderna, en bokföringsvinst uppkommer genom att denna ränta ingår i tillgångskontona för varor i arbete, halvfabrikat och färdigfabrikat, innan en försäljning kommit till stånd. Enligt den svenska bokföringslagen är det ej tillåtet att i dessa tillgångskonton medräkna ränta på eget kapital, som kan giva upphov till en sådan vinst. Botemedlet häremot är emellertid, att vid boksluten en engångsjustering göres för borteliminering av denna ränta i tillgångarna. Även vid ett stort företag kräves ett relativt litet arbete att tillräckligt noggrant uträkna detta belopp, som den beräknade räntan på eget kapital utgör uti tillgångskontona för va-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free