Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 21 juli 1934 - Notiser - Japans aluminium- och magnesiumindustrier - En ny arkitektsammanslutning? - En fråga om koncentration - Ett industrijubileum - Referendum i lamellhusfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
21 JULI 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 299
Japans aluminium- och magnesiumindustrier. Japan har hittills saknat aluminiumindustri beroende på att landet ej har tillgångar av bauxit och på att frakterna av bauxit från fyndorterna till Japan ställa sig för dyrbara. Man har därför sedan flera år tillbaka i Japan som i andra länder experimenterat med andra mineral som råvaror för aluminiumframställning. Enligt Journal of the Society of Chemical Industry, Japan, skola dessa experimentarbeten nu ha krönts med framgång. Försöksanläggningar i halvstor skala finnas vid fem olika industriföretag, och en anläggning är under uppförande för industriell tillverkning av aluminium och väntas få ut sina produkter i marknaden redan detta år. Som råvaror ha valts dels alunit från Korea, dels leror med hög aluminiumhalt från Manchukuo. De använda metoderna sägas vara av rent japanskt ursprung. Tillgångarna på råmaterial äro rikliga. Särskilt den koreanska aluniten är lovande. Den innehåller förutom aluminium 5 à 7 % K20 och ca 30 % SO3, vilka ämnen vid processen utnyttjas för framställning av gödselmedel, tack vare vilka biprodukter framställningskostnaden för aluminiummetallen kan sänkas.
Medan Japans årliga aluminiumimport f. n. utgör ca 10 000 ton, har magnesiumbehovet hittills stannat vid 40 à 50 ton men befinner sig i stigande. Hälften av magnesiummetallen importeras från Amerika och Tyskland, medan den andra hälften framställes vid en inhemsk anläggning. En ny sådan med en kapacitet av 350 ton årligen är under uppförande. Som råmaterial kommer den att använda magnesit från Manchukuo och moderlutarna från koksaltverk.
En ny arkitektsammanslutning? Vid det möte som i juni hölls i Hälsingborg mellan Svenska arkitektföreningen, Tekniska samfundets i Göteborg avdelning för husbyggnadskonst och Arkitektföreningen för södra Sverige uttalade sig de närvarande enhälligt för bildande av en gemensam organisation, helt fristående från de nuvarande organisationerna, vilka skulle bibehållas för att alltjämt representera de intressen de hittills företrätt. Denna organisationsform har valts med hänsyn till gemensamma intressen med de tekniska sammanslutningar, i vilka två av de nämnda arkitektföreningarna ingå.
Bakom planerna för denna nya organisation ligger, enligt ett uttalande av länsarkitekten Nils Blanck i Byggmästaren den 27 juni, det faktum, att arkitektkåren och dess arbetsobjekt under senare decennier förändrats. Antalet arkitekter har starkt stigit, utvecklingen av byggnads- och stadsplaneväsendet har varit enorm. Det anses nödvändigt att skapa en fristående organisation redan för tillvaratagandet av kårens och yrkets intressen. Härtill kommer, att arkitektkårens arbetsvillkor undergått en påtaglig förändring bl. a. därutinnan, att ett relativt stort antal arkitekter numera är verksamt utom huvudstaden. De arbetsförhållanden som erbjudas i stora delar av landet äro, enligt vad det uppgives, många gånger sådana, att sammanhållning kräves för att tillvarataga både kårens och yrkets intressen. Känslan av att vid behov ha stöd av en hela landet omfattande arkitektorganisation måste vara värdefull för de kamrater, som ofta ha att arbeta under prekära förhållanden.
Sättet för lokalföreningars representation i den gemensamma organisationen är för närvarande föremål för utredning av en vid Hälsingborgsmötet tillsatt kommitté.
En fråga om koncentration. Det har i år varit rätt livligt på desinfektionsfronten att döma av den reklam tillverkarna och försäljarna av olika preparat igångsatt i pressen och direkt hos förbrukarna. Tyvärr synes denna reklam ej alltigenom ha burit vederhäftighetens prägel, och allmänheten har i vissa fall kunnat bibringas en ganska falsk föreställning om de olika preparatens effektivitet. Det förefaller sannolikt, att vederbörande försäljare varit i god tro, när de dragit sina slutsatser, men att det har sina risker att jonglera med siffror i reklamsyfte torde framgå av följande relation av ett par aktuella fall.
I marknaden finnas bl. a. tre preparat för utrotning av ohyra, vilka vi - för att ej göra oss skyldiga till reklam - kunna kalla "anticim", "antipul" och "antitin". I verkligheten ha de helt andra namn. "Anticim" består av flytande blåsyra med en uppgiven halt av 96 % rent cyanväte. "Antipul" är likaledes ett blåsyrepreparat, men blåsyran förekommer här absorberad i kiselgur, vilket ämne tillika tjänstgör som stabilisator. Blåsyrehalten pr förpackning utgör ca 37 % av bruttovikten. Medlet säljes emellertid ej efter bruttovikt utan efter nettoinnehållet av cyan. En burk om 500 g innehåller därför 520 g cyanväte, även om bruttovikten råkar vara 1,4 kg.
Hittills har man räknat med en erforderlig cyanvätehalt av 0,5 volyms-% hos luften vid desinficering. Denna halt motsvarar 5,65 g rent cyanväte pr m3 luft. Tillverkaren av "antipul" har rekommenderat en dosering av 6 g cyan (netto) pr m3 luftkub. Utgående från denna siffra men utan att aktge på att den avser nettovikten, har representanten för "anticim" beräknat, att av hans medel skulle behövas endast 2,25 g/m3 för att man skall erhålla en cyanvätekoncentration i luften av 0,5 volyms-%. Till grund för denna alltigenom felaktiga beräkning ligger förväxlingen av netto- och bruttovikter. Med 2,25 g "anticim" pr m3 får man givetvis ej högre cyanvätekoncentration än ca 0,22 volyms-%.
Enligt uppgift har en kommunal desinfektionsanstalt använt "anticim" i denna dosering. Om den så erhållna låga koncentrationen ändock visat sig effektiv, kan ju också doseringen av "antipul" minskas i motsvarande grad, och någon skada har ej drabbat allmänheten men väl "antipul"-firman.
Det tredje medlet, "antitin", publicerade i våras ett intyg från en statlig institution, vilket synes ha tillkommit mot bättre vetande. Det heter däri, "att vid provning av medlet mot vägglöss har det visat sig, att djuren dött av medlets gasverkan (minimidosering: 3 l pr 50 kbm luftrymd = 0,006 vol.-%) i slutet rum inom loppet av 4 timmar." Eftersom doseringen avser medlet i flytande form, är ju procentberäkningen minst sagt fantastisk. Siffran 0,006 volyms-% är dock ägnad att ge den okritiske bedömaren uppfattningen, att "antitin" skulle vara ca 100 gånger så effektiv som cyanväte. En beräkning av cyanvätedoseringen efter samma tokiga metod skulle ge en koncentration av 0,0008 volyms-%. Dessbättre synes denna reklam nu hava inhiberats, men vad som förekommit tyder på att desinfektionsområdet ej är alldeles fritt från charlataneri.
Ett industrijubileum av betydelse infaller i år, då firman Gebrüder Sulzer i Winterthur fyller 100 år. Efter att från början hava tillverkat huvudsakligen maskiner för den inhemska textilindustriens behov, upptogs för ca 50 år sedan ångmaskinstillverkningen, varigenom firman grundade sitt världsrykte. I samband härmed inriktades verksamheten även på andra kolvmaskiner. Vid sekelskiftet gjorde firman stora insatser för utvecklingen av centrifugalpumpen för högtryck, och efter kriget har dieselmotortillverkningen blivit en alltmera uppmärksammad gren av verksamheten.
Referendum i lamellhusfrågan. Medan i lamellhusfrågan stridens åskor rulla mellan våra kollegor inom byggnadsfacket, å ena sidan Byggnadsvärlden med professor H. N. Pallin som artilleribefälhavare och å andra sidan Byggmästaren, förstärkt med irreguljära trupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
