- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
317

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 32. 11 aug. 1934 - Carl Bosch: De industriella hydreringsmetodernas problem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 32 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 11 AUG.
ÅRG. 64 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 1934

INNEHÅLL: De industriella hydreringsmetodernas problem, av professor Carl Bosch. - Notiser. - Litteratur.

DE INDUSTRIELLA HYDRERINGSMETODERNAS PROBLEM.[1]

Av professor CARL BOSCH.

Under de senaste årtiondena har hydreringen fått en allt större betydelse inom den kemiska industrien. Ännu vid sekelskiftet förstod man med hydrering en addering av väte till omättade organiska föreningar. I dag ger man en mycket mera vidsträckt betydelse åt begreppet. Ett obegränsat antal synteser inom den oorganiska som den organiska kemien beror på adderandet av väte till radikaler eller kemiska föreningar. Dessa nya, i de kemiska laboratorierna utvecklade arbetsmetoder hava erbjudit den kemiska industrien ett rikt arbetsfält. Arbetsuppgifterna blevo större och mera svårlösta i den mån metoderna fingo större ekonomiskt omfång och utbredning. Särskilt under senaste år har det lyckats att utveckla en serie hydreringsmetoder för industrier i den allra största skala, vilka i dag stå i brännpunkten för mångsidiga intressen och vilka ännu befinna sig i en utveckling, vars slut men ej kan förutse. I det följande komma att behandlas några av de problem som måste lösas, då laboratorieförsöken skulle omsättas i större försöksskala och slutligen i storindustriell drift. Framställningen kommer därvid att begränsas till de tre stora tekniska processerna, nämligen hydrering av kväve till ammoniak, hydrering av koloxid till metanol och högre alkoholer samt hydrering av kol, bergolja och tjära till bensin, sådana dessa processer under det sista årtiondet utvecklats av I. G. Farbenindustrie.

Nämnda tre processer ha visserligen en serie gemensamma beröringspunkter, men reaktionernas skiljaktigheter erbjuda ett överflöd av nya problemställningar, vilka äro av stor generell betydelse för hydreringsreaktionernas teknik. I fig. 1 framställes ett fabrikationsschema, som återger förloppet vid samtliga tre metoder, sålunda synteserna av ammoniak, metanol och bensin. I verkligheten framställas dessa parallellt med varandra i Leuna-Werke. I samtliga dessa fall utgår man från samma råmaterial, nämligen luft, ånga och brunkol, resp. koks. Vid alla tre metoderna framställes ur dessa material den vätgas som användes i reaktionsprocesserna, vid ammoniaksyntesen blandad med kväve, vid metanolsyntesen med koloxid och vid kolhydreringen utan någon som helst blandning med annan gas. De i olika systemen använda gaserna renas, men gasreningen ställer sig något olika i de skilda fallen, beroende på den renhetsgrad som erfordras hos gasblandningen, resp. vätgasen. De renade gaserna komprimeras och tillföras därefter de katalytiska processerna, vilka uppvisa åtskilliga särdrag.

Tabell l ger en något djupare inblick i reaktionernas mekanik. Den åskådliggör de kemiska reaktionerna samt några av de viktigaste fysikaliska och kemiska data. Ammoniak- och metanolsynteserna kunna återges medelst entydiga formler, medan detta ej är fallet med kol- och oljehydreringsprocesserna. De senare bestå av talrika parallellt med varandra gående delreaktioner, vilka i stort sett kunna sammanfattas i två huvudgrupper. Den ena, som har tillämpning vid kolhydrering, består i överföring i kolväten av högmolekylära men vätefattiga kolföreningar; den andra, som möter vid oljehydrering, betecknar en klyvning i bensiner av högmolekylära kolväten. Tab. anger även väteförbrukningen pr ton av de olika slutprodukterna. Alla tre metoderna ha ett mycket stort om ock växlande vätebehov, och de angivna siffrorna ge vid handen, att vätgasframställningen spelar en utomordentlig roll för samtliga processer.

Tab. 1 anger därjämte reaktionsvärmet vid processerna. Samtliga äro exotermiska, men även i detta

illustration placeholder
Väteförbrukning m3 pr ton produkt

2000 1400 c:a 2500

Fig. 1. Schema för ammoniak-, metanol- och bensinsyntes vid Leuna-Werke.


[1] Föredrag inför norska vetenskapsakademien i Oslo den 6 okt. 1933.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free