Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 33. 18 aug. 1934 - Råsockerfabrikation på Cuba, av Carl A. Bergman - De industriella hydreringsmetodernas problem (forts.), av Carl Bosch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
18 AUG. 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 327
den lastade vagnen på grund av sin tyngd sänker ena sidan av plattformen, vilken är excentriskt lagrad. Vagnarna äro försedda med dörrar som vrida sig på gångjärn uppe i toppen och med låsanordning nedtill. Då plattformen kommer i sitt nedre läge öppnas dörrarna och lasten faller ned på en transportör. Plattformen med den tomma vagnen reses sedan med hydraulisk kraft (fig. 3).
För sönderskärning av röret och krossning av cellväggarna i detsamma samt utpressning av sockersaften användas roterande knivar, krossar och kvarnar.
Transportören, på vilken vagnarna avlastas, nedlägger rören på en följande transportör, som uppfordrar dem till krossningsavdelningen. Orsaken till att två transportörer användas är, att på så sätt en utjämning av matningen kan åstadkommas. Eftersom rören äro långa, falla de ofta från vagnarna i stora högar, och genom att reglera hastigheten hos den första transportören, kan man utjämna matningen till den nästa. Knivarna äro fästa på en axel, vilken är placerad tvärs över den andra transportören och utföras med fasta eller svängbara hållare. Sistnämnda konstruktion motiverades från början med att kniven skulle slås åt sidan, om den träffade något hårt föremål, som råkat komma in med sockerrören. I praktiken har det emellertid visat sig, att på grund av den höga rotationshastigheten, kniven avviker mycket litet från sin rörelseriktning. Konstruktionen har dock den fördelen att vibrationer upptagas ej endast av bladen, som vid den fasta hållaren, utan även i själva hållaren, varmed vinnes, att materialet i kniven ej blir grovkristalliniskt och densamma brytes. Knivarna göras av specialstål men slitas det oaktat fort, varför antingen de eller transportören under desamma måste göras justerbara för att knivarna alltid skola skära lika djupt i massan. På sista tiden har en ny konstruktion kommit till användning, i vilken spetsen av kniven ej är rak utan böjd 90° mot bladet. Då denna slites, kommer diametern över eggen att bliva oförändrad. I allmänhet är diametern över knivspetsarna omkring 1 300 mm, avståndet mellan knivbladen 75 mm och rotationshastigheten 500 v./min.
Eftersom det är av största vikt att matningen till kvarnarna blir fullt jämn, placeras ofta före knivarna en "kicker" eller axel försedd med armar. Dessa rotera i motsatt riktning mot transportören, och om rören på bandet skulle ha fallit i högar, så komma topparna av dessa att nedslås. Kraftåtgången för knivarna uppgår till ca 1 hkr vid en matning av 1 ton rör pr tim. Knivarna rotera i samma riktning som transportören rör sig, och om transportören är fylld med rör till 800-1 200 mm höjd, så nedskäras dessa i småbitar och flisor till en matta av ca 200 mm tjocklek. Ingen sockersaft avrinner här, ty om någon skulle bildas, så återabsorberas denna genast i massan, som nu av transportören nedstjälpes i krossen.
Denna består av två horisontala med grova tänder försedda valsar, mellan vilka massan sönderrives och krossas, varvid ca 60-79 % av sockersaften avlägsnas (fig. 4). För en kross med 900 mm diam. och 2 100 mm längd hos valsarna användes ett tryck av ungefär 250 ton på övre valsen.
(Forts.)
DE INDUSTRIELLA HYDRERINGSMETODERNAS PROBLEM.
Av professor CARL BOSCH.
(Forts. fr. sid. 321.)
Hydreringsprocesserna.
Från vätgasframställningen komma vi nu till de egentliga hydreringsprocesserna och deras problem, vilka i antal överträffa dem som mötte vid vätgasframställningen. Särskilt göra sig här skillnaderna mellan de olika synteserna gällande i hög grad, och man ställdes vid varje metod inför helt nya frågor, såväl då det gällde katalysatorerna som beträffande apparaternas konstruktion och materialfrågorna.
I problemens förgrund stod alltid katalysatorn, enär dennas verkningssätt är bestämmande för val av tryck- och temperaturförhållanden och för dimensioneringen av de nödiga reaktionsrummen.
Här skall ej närmare ingås på teorien för katalysatorverkan. På senare tid ha visserligen betydelsefulla klarlägganden av katalysens väsen blivit gjorda, och talrika lagbundenheter hava funnits på empirisk väg. Så t. e. visa element i samma grupp av det periodiska systemet ofta liknande katalytiska egenskaper. Detta oaktat är det tillsvidare omöjligt att på förhand säga vilken katalysator som bäst ägnar sig för en bestämd process, ja ej ens frågan om den fysikaliska beskaffenhetens inflytande är ännu helt klarlagd. Katalysatorer med samma kemiska sammansättning visa vid skiljaktiga framställningssätt nästan alltid betydande olikheter i fråga om verkningssättet, vilka kunna orsakas redan genom obetydliga olikheter i strukturen.
Man måste därför i varje fall arbeta sig fram till den lämpligaste katalysatorn genom systematiska försöksserier. Därvid måste man taga hänsyn ej blott till katalysatorns förmåga att påskynda reaktionen och leda denna i en viss riktning utan även till dess motståndsförmåga mot kemiska och fysiska inflytanden. Antalet för varje metod undersökta kontaktsubstanser uppgår också till flera tusen.
Den numera använda ammoniakkontakten består av metalliskt järn av särskilt stor renhet, vilket aktiveras med små mängder alkali och aluminiumoxid. Hur utvecklingen gått från Habers ursprungliga osmium- och urankontakter till den nuvarande, högaktiva järnkontakten har tidigare vid olika tillfällen beskrivits. Antalet prövade kontakter överstiger 20 000, men arbetena på kontaktens förbättring pågå alltjämt.
Medan ammoniakkatalysatorns huvuduppgift är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
