- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
328

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 33. 18 aug. 1934 - Carl Bosch: De industriella hydreringsmetodernas problem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

328 TEKNISK TIDSKRIFT 18 AUG. 1934

illustration placeholder
Fig, 6. Apparatdel, förstörd genom karbonylbildning.


att påskynda reaktionen, tillkommer vid metanolsyntesen uppgiften att leda reaktionen i en viss riktning. Av tab. 1 framgå en del bireaktioner som kunna försiggå vid sistnämnda syntes, sålunda bildning av isobutylalkohol och metan. Men därjämte finnas ytterligare talrika omsättningsmöjligheter, vilka kunna leda till högre kolväten, alkoholer, aldehyder, ketoner och syror som slutprodukter.

Metanolkontaktens grundsubstans är oxidisk. Man använder zinkoxid, som aktiverats med kromsyra. Vid våra försök visade det sig snart, att man måste hålla sig inom mycket trånga gränser för sammansättningen, om det önskade reaktionsresultatet skulle uppnås. Redan vid mycket små avvikelser i sammansättningen inträda bireaktioner. Detta förhållande har utnyttjats för tillverkning av katalysatorer, avsedda för renframställning av högre alkoholer, vid vilken dock även reaktionsvillkoren, särskilt temperatur och strömningshastighet, måste skilja sig något från dem för metanolsyntesen gällande.

De största svårigheterna mötte vid utexperimenterandet av katalysatorer för kolhydrering. Innan detta ämne beröres, måste först sägas några ord om förloppet vid kolhydreringen. Metoden sönderfaller i två stadier. I det första måste de högmolekylära kolväteföreningarna klyvas under addition av väte. Samtidigt söker man binda även kolets bibeståndsdelar, såsom syre, svavel och kväve, med väte, så att de kunna avskiljas från de bensinbildande ämnena. I det senare stadiet omvandlas de bildade kolvätena (eller de ur bergolja och tjära genom förhydrering vunna mellanoljorna) genom ytterligare klyvning och hydrering till bensin. Katalysatorn måste vid dessa processer ej blott kunna påskynda klyvningen och hydreringen; dessutom måste dessa reaktioner följa efter varandra i rätt tidsföljd. Vid alltför kraftig klyvningsverkan inträder bildandet av omättade kolväten och kondensationsprodukten å andra sidan kan en för kraftig hydrering leda till bildning av metan, vilken är förenad med hög väteförbrukning och stark värmeutveckling. Även bibeståndsdelarnas bindning med väte måste försiggå i rätt tid. Härtill kommer ännu en svårighet, orsakad av kolens svavelhalt vilken, som nämnts, åstadkommer kontaktmaterialets förstöring.

Det såg till en början hopplöst ut att finna en katalysator som tillfredsställde alla dessa fordringar, men arbetena i denna riktning kröntes slutligen med framgång.

Av utslagsgivande betydelse för kolhydreringens genomförande var effektiviteten i det första stadiet av processen, alltså kolens upplösning. I tekniska apparater kan man utan användande av katalysatorer men under de lämpligaste reaktionsvillkor för övrigt ej upplösa mer än ca 60 % av kolsubstansen; först genom bruk av lämpliga katalysatorer kunde en omsättning av ca 95 % erhållas. Till detta resultat medverkade dock även andra förbättringar. Man fann exempelvis, att brunkolens alkaliska aska verkar som negativ katalysator och alltså starkt hämmar kolens upplösning. Denna svårighet kunde bemästras på så sätt, att man behandlade kolen med syror för neutralisering av askan. Även kontaktsubstansens lämpliga användning var av stor betydelse. För att erhålla en god katalysatorverkan impregnerar man kolen med en kontaktlösning, och då det här gäller stora kolmängder, var det en svår uppgift för ingenjörerna att finna sådana doserings- och blandningsanordningar, att en fullt likformig fördelning erhölls.

Vid sökandet efter lämpliga kontakter lyckades man först finna oxidiska katalysatorer, som någorlunda fyllde anspråken och under processens lopp övergingo i sulfider utan att förlora sin aktivitet. Senare visade det sig lämpligast att på en gång använda sulfider av en bestämd struktur; härigenom kunde kontaktverkan betydligt förbättras. Grundsubstanserna i de moderna kontakterna äro järn, molybden och Volfram.

Med dessa praktiska exempel, vilka blott flyktigt kunnat belysa katalysatorernas omfattande uppgifter, har antytts vilka mångskiftande uppgifter kemisterna mött vid hydreringsprocessernas utarbetande. Det inflytande katalysatorernas beskaffenhet har på syntesens gång är så stort, att trots det väldiga erfarenhetsmaterial som tio års studier givit nya upptäckter alltjämt göras eller äro att förvänta. Detta gäller framför allt kolhydreringen, vilket område ännu

illustration placeholder
Fig. 7. Genom bildning av svaveljärn förstörda rör.


illustration placeholder
Fig. 8. Ett genom deformation i värme förstört rör.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free