Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 1 sept. 1934 - Ekonomisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1 SEPT. 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 345
som visade årets hittills största månadstillverkning. I ögonen fallande är, att en sådan typisk konsumtionsindustri som bomullsindustrien, som tidigare visat synnerligen tillfredsställande förbrukning av råvara, under juni-juli endast tagit i anspråk något över hälften mot samma tid i fjol och omkring 30 proc. mindre än i genomsnitt under årets fem första månader. Så långt man kan döma av föreliggande produktionsindices, torde produktionen under juli ha varit i genomsnitt cirka 10 proc. lägre än under maj.
Den mer än säsongsmässiga retardering av produktionstakten inom ett flertal av de mest betydande industrigrenarna torde i viss utsträckning sammanhänga med den forcering av produktionen inför hotande arbetsstrider, som tidigare ägt rum inom vissa branscher, men lär ock i väsentlig grad avspegla den brist på tillförsikt om framtiden, som gör sig gällande framför allt bland kapitalplacerare och finansmän. Denna känsla av bristande stabilitet i de produktionsekonomiska förhållandena har under den senaste tiden tilltagit. De förestående valen kasta nu i högre grad än någonsin slagskugga framför sig. Den personliga populariteten är för de amerikanska politikerna av utslagsgivande betydelse. De politiska programmen formas med hänsyn till omedelbar stark påverkan av väljarskarorna. Icke heller Roosevelt kan undgå att taga hänsyn till dessa valtekniska förhållanden. Han ställdes vid återkomsten från sin Stillahavsresa inför tvånget att eliminera det starka ogynnsamma intryck på väljarkåren, som de stora alltmera växande svåra arbetstvisterna göra. Dessa äro en direkt följd av presidentens ekonomiska politik. Han måste ock söka att få den avmattning av konjunkturen, som sedan några månader gör sig tämligen allmänt gällande inom U. S. A:s näringsliv, hävd eller i varje fall få den tilltagande konjunkturpessimismen att vika för nya förhoppningar baserade på statliga ingripanden. Det personliga ingripandet i San Fransiscostrejken visar visserligen den oerhörda betydelsen av presidentens personliga prestige men ock tyvärr de mycket små möjligheterna för amerikanska statsmakten att kunna hävda sig i den ekonomiska intressestriden och på det socialpolitiska området. De Rooseveltska socialpolitiska reformerna sakna ännu i allt för hög grad förutsättningar i det amerikanska samhällets struktur och samhällsmedlemmarnas sociala inriktning. Den djupgående på presidentens initiativ genomförda förändringen av arbetsmarknadens organisation måste givetvis leda till betydande friktion i densammas funktion. Och detta så mycket mer som omgestaltningen äger rum samtidigt med omfattande statliga ingripanden i näringslivets automatism, vilka varit i hög grad ägnade att motverka varandra och, där så ej varit fallet, ofta medfört betydande anpassningssvårigheter. De av Roosevelt framskapade starka organisationerna på arbetsmarknaderna ha genom hans åtgärder på löne- och prispolitikens områden ställts inför behovet att hålla reallönen uppe, när densamma vid oförändrad penninglön genom prisnivåns stegring reduceras. Arbetstvisternas omfattning har aldrig tidigare varit så omfattande som under N. R. A.-regimen; f. n. hotar en textilstrejk omfattande dryga 1/2-millionen arbetare. Omarbetningen av N. R. A.-organisationen till en mera permanent institution och med för en dylik avpassad organisation och verksamhetsformer pågår, och samtidigt äger regimskifte rum i avsikt att poängtera behovet av samarbete med näringslivets folk. Federal Reserve Boards förre chef har fått i uppgift att utjämna motsättningarna mellan regeringsmakten och finansen vid Wall Street. Dessa åtgärder äro säkerligen i hög grad avsedda att inför valet blidka högfinansen. Samtidigt har Roosevelt ock gjort ett litet offer åt The Committee of The Nation och dess många anhängare bland väljarmassorna. Denna organisation har satt nytt liv i sin propaganda för "50-centsdollarn". Roosevelts budskap av den 9 augusti är av allt att döma avsett som en ofarlig gest åt inflationisterna i kongress och senat. Den genom detsamma införda "dubbelmyntfoten" kommer tydligen icke att få någon reell betydelse för U. S. A., medan den däremot redan har framkallat besvärligheter för det kinesiska näringslivet genom den prisstegring på silver den orsakat. De amerikanska silverlagren skola inköpas till ett pris av 50,01 cent pr uns och silvercertifikat i stället utsläppas såsom omloppsmedel. Myntningen sker efter ett pris av 129 1/4 cent per uns. Meningen lär vara att endast släppa ut så mycket certifikat, som fordras för betalning av det köpta silvret. Man räknar med att på detta sätt skulle cirkulationen tillföras omkring 100 mill. dollar eller ökas med endast omkring 2 proc. Den planerade lag, som uttalar önskvärdheten av att en fjärdedel av sedeltäckningen utgöres av silver och resten av guld, skulle, i vad den avser silvret, sakna nämnvärd betydelse, då för att täcka ett dylikt silverbehov skulle krävas icke blott hela världens silverförråd utan ytterligare fyra års totala produktion. Redan prisbildningens lagar skulle lägga oöverstigliga hinder i vägen för förverkligande av en dylik i lagform uttalad "önskan". I övrigt måste man givetvis hålla i minnet de oöverkomliga svårigheter, det hittills mött att åstadkomma en kreditinflation. Även om det skulle vara möjligt att framkalla en ytterligare undervärdering av dollarn i utlandet, så kvarstår alltjämt svårigheterna att sänka dollarns inre värde. För att näringslivets behov av cirkulationsmedel skall stegras eller cirkulationshastigheten ökas fordras ökad aktivitet hos näringslivet. För denna kräves, vad som N. R. A. och Roosevelt hittills icke lyckats åstadkomma, optimism beträffande den ekonomiska framtiden i U. S. A. På denna punkt har den Rooseveltska regimen misslyckats ifråga om den för konjunkturutvecklingen viktigaste opinionen nämligen kapitalinvesterarnas. De "bära" de ekonomiska riskerna och deras bedömande av dem är utslagsgivande för näringslivets aktivitet. De många över lång tid spridda såväl till syfte som art planlösa ingripandena i näringslivets mekanism, för vilka man icke ser några gränser, äro icke ägnade att skapa den stabilitet och möjlighet till förhandskalkyl, varpå allt ekonomiskt initiativ bygger. Det privata initiativet har endast i ytterst obetydlig grad kunnat ersättas med det allmännas. Det framstår som en nödvändighet för Roosevelt att skapa åtminstone en viss grad av tilltro till en hans, åtminstone till sina syften fastslagen, politik, om det för en varaktig konjunkturförbättring nödvändiga privata initiativet skall växa fram och blomstra. Tilltro kräves ock i valtider och åtgärderna i samband med valen böra sålunda automatiskt få en ur konjunktursynpunkt tillfredsställande inriktning.
Det ekonomiska läget i U. S. A. rymmer alltså f. n. betydande ovisshetsmoment. Sannolikheten för att den inträffade avmattningen skall visa sig vara av tillfällig karaktär synes ej alltför stor. Förestående val bruka inverka oförmånligt. Roosevelts fortsatta politik är synnerligen oviss. Det synes som om han vore benägen att gå vidare på de sociala reformernas väg men samtidigt ville genom större varsamhet och anpassningsförmåga i reformerna övervinna det motstånd inom finans- och industrivärld, som hans och N. R. A: s åtgärder väckt. Böjelsen för en manipulerad varu-dollarvaluta är av allt att döma övervunnen, och den omständigheten, att silverdollarplanen förverkligas, kan väl knappast tagas för en reell eftergift åt "50-procent-dollarn".
Medan sålunda konjunkturavmattningen i U. S. A. är påtaglig, är det i ögonen fallande att i Europa järnindu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
