- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
352

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 36. 8 sept. 1934 - Rütger Essén: Det utrikespolitiska kvartalet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och särskilt att utvecklingen efter januari 1933 helt
och hållet gått honom förbi. Denna mening torde
dock knappast vara grundad.

Hindenburgs personlighet blev från så gott som
alla håll föremål för hyllning. Han bisattes med
utvecklande av stort ceremoniel vid det nya
segermonumentet i Tannenberg, vid vilket tillfälle Hitler
i ett över större delen av världen radierat anförande
underströk hans betydelse och insatser.

En viss sensation uppstod kring frågan om
publiceringen av ett efterlämnat dokument, som gick
under benämningen Hindenburgs politiska
testamente. När det efter någon tid offentliggjordes
visade det sig emellertid icke innehålla någonting av
särdeles oväntad natur; huvudsakligen utgjordes
uttalandena av ett förnyat understrykande av den
gamle fältmarskalkens kända principiellt
monarkistiska åskådning, vidare ett allmänt hållet
förtroendeuttalande till den nazistiska regimen och Hitler
personligen samt slutligen en vädjan till folkförsoning.

När den förebådade folkomröstningen om Hitlers
beklädande även med statschefens nominella
ställning efter en ivrig regeringspropaganda ägde rum
på utsatt dag, den 19 augusti, visade det sig att 42,4
millioner deltagit i omröstningen. Detta betydde ett
valdeltagande av cirka 96 %. Av de röstande hade
38,1 millioner, eller cirka 90 %, röstat ja; 4,3
millioner, eller cirka 10 %, däremot nej. I jämförelse med
folkomröstningen den 12 november 1933 kan man
konstatera en ökning av antalet nejröster med
ungefär en million; dock bör man härvid erinra sig att
det vid detta senare tillfälle närmast gällde ett
uttalande i fråga om Tysklands likaberättigande,
varom hela nationen stod enig, vid denna omröstning
däremot ett personligt förtroendevotum för Hitler.
Huru stor del av de röstande, som eventuellt låtit sin
röstning bestämmas av hot och påtryckningar eller
fruktan för dylika kan ej objektivt fastslås;
valhemligheten är i varje fall skyddad, och intet tvivel
torde råda om den överväldigande majoritetens
ståndpunkt.

Den ställning Hitler genom detta plebiscit ernått
representerar en personlig makt- och
ansvarskoncentration av i modern tid enastående natur. Detta
betyder dock självfallet icke någon reellt absolut makt.
Posten som vicekansler efter von Papen torde komma
att besättas av Göring, under det Göbbels stjärna
synes vara i dalande. Ett ökat inflytande för vad
man kallar de gammalpreussiska elementen samt de
stora industriledarna är uppenbart.

Det missnöje som denna svängning i konservativ
riktning torde ha framkallat på många håll är för
visso en faktor att för framtiden räkna med, även
om det ingalunda behöver bli avgörande för regimens
bestånd. Denna kommer fastmera att bli beroende
på dess förmåga att behärska hela det komplex av
frågor som öppna sig beträffande rikets ekonomiska
och sociala organisation, och som i så oerhörd grad
försvåras genom det yttre tryck för vilket Tyskland
är utsatt. Finansiellt yttrar sig detta senare främst
i den mycket försvagade yttre betalningsbalansen,
förorsakad i första rummet av exportens nedgång.
Detta läge har fått motivera upprepade
nedsättningar både av valutabevillningarna till importen och
transfererandet av räntor åt utlandslånen. På
grund härav står nu i många länder frågan om
tvångsclearing gent emot Tyskland på dagordningen.
Denna vore en i många hänseenden, icke minst ur
sypunkten av världshandelns återhämtning, mycket
betänklig åtgärd. Å andra sidan är det fullt
begripligt och naturligt att ingen regering utan
nödtvång vill uppgiva sina medborgares välfångna
betalningsanspråk. Att förränta och amortera
Tysklands hela utländska skuldbörda efter ursprungligen
kontrakterad räntefot förefaller emellertid att vara
omöjligt. De nuvarande extraordinära svårigheterna
äro främst orsakade dels av upphörandet av ny
upplåning och dels av avsiktlig blockad gent emot tysk
export. De nu med ett flertal regeringar bedrivna
transferförhandlingarna måste i det allmänna
världsintressets namn leda till för bägge parterna
acceptabla uppgörelser. Utan ömsesidiga offer är detta
ej möjligt. Sker det emellertid icke, drives
Tyskland in i ett tvångs- och krigshushållningssystem
med utrikeshandelsmonopol, surrogatindustri och
ransonering, vilket även skulle betyda en kraftig
stegring av krigsriskerna.

Det allmänna talet om ökad europeisk krigsfara
har väl eljest sin främsta grund däri att den
inringningspolitik gent emot Tyskland, som var ett
utmärkande drag för perioden 1907-1914, nu håller
på att återuppstå i ny form. Skillnaderna mot det
dåvarande läget äro emellertid dess bättre betydande.
Framför allt kan England numera icke sägas vara
part i en dylik politik. Å andra sidan är Tyskland
av år 1934 så ofantligt mycket svagare än Tyskland
av år 1914 och äger ej heller de mäktiga
bundsförvanter, som då bidrogo till den europeiska balansens
nödtorftiga upprätthållande. Donaumonarkien
motsvaras nu av en splittrad grupp småstater, och
Italiens politik är lika oviss. Däremot har ett nytt
faktum inträtt genom det närmande mellan
Sovjetunionen och Frankrike, som tydligen ägt rum, och
som beseglats bl. a. genom Barthou’s och Litvinov’s
uppträdande på samma linje vid
nedrustningskonferensens praktiskt resultatlösa sammanträde i
Genève 29 maj-5 juni samt genom förberedandet av
Rysslands inträde i N. F.

Europa av 1933-34 har alltså fått se den gamla
fransk-ryska alliansen av 1891 återuppstå i
moderniserad form. Det är att hoppas, att den nya
alliansen ej skall få samma ödesdigra verkningar som den
gamla. Då som nu kommer detta att i väsentlig
mån avhänga av Englands hållning. Denna synes
ännu i mycket oklar. Å ena sidan vägrar man i
London alltjämt att i överensstämmelse med
Barthou’s och Pariskabinettets ståndpunkt besluta om
Europas rustningsproblem utan hänsyn till
Tysklands krav på likaberättigande, men å andra sidan
visar man tydlig oro för den egna säkerheten,
framför allt ifråga om luftvärnet, där man beslutat
betydande förstärkningar. Dock stå den brittiska
regeringen och opinionen alltjämt tveksamma till det
senaste fransk-ryska projektet om ett "Öst-Locarno"
som visserligen i formen skulle vara ett ömsesidigt
garantiavtal i stil med "Väst-Locarno" av 1924 -
Englands enda nya garantiförbindelse för
Kontinental-Europa efter kriget - men i realiteten ha sin
udd riktad mot Tyskland. Denna plan torde dock,
oberoende av Englands ståndpunktstagande, komma
att stranda på Polens och Tysklands motstånd.

Polen har som bekant sedan förra hösten i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free