- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
367

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 38. 22 sept. 1934 - O. Holmqvist: Vertikalkammarugnar vid gasverken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

22 SEPT. 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 367

digt spolas med ammoniak vatten for att hindra tjäravsättningar.

I början av förgasningsperioden uppstå starka övertryck i kamrarnas nedre del, då gasutvecklingen är stark och gasen har ett högt kompakt kolskikt att passera på vägen upp mot stigrören. Detta övertryck gör, att gasen gärna söker bana sig andra vägar, där motståndet är mindre, framför allt genom murfogarna, och förluster uppstå. För att undvika detta böra kamrarna även nedtill utrustas med stigrör och förlag, s. k. undre förlag (se fig. 4). Övertrycket är beroende på kolens malningsgrad, vattenhalt, kammarhöjd, ugnstemp. och kammarväggarnas täthet. Även vid så låga kammarhöjder som ex. 5 000 mm, bör undre förlag finnas, annars uppstå stora övertryck. Gastrycket mätt nedtill i kamrarna och med undre förlagen stängda framgår av fig. 5.

illustration placeholder
Fig. 5. Övertryck i kammare.


Kol.
Värmevärdet å den rena stenkolsgasen är ca 5 300 v. e. (15°C, 760 mm). Av praktiska skäl önskar man en gas av lägre värmevärde (ca 4 500-4 800 v. e.). Det förekommer ofta att "värmevärdet regleras genom sugning", dvs. att undertryck hålles i kamrarna, så att förbränningsgaser sugas in genom otätheter och värmevärdet sålunda nedsattes genom tillsats av tunga inerta gaser, vilket är olämpligt, då en tung gas erhålles och lågan lätt "slår ned". I förlagen skall trycket vara ± 0 mm H2O och kan också hållas konstant med en automatisk regulator. Värmevärdet bör sänkas genom utspädning med vattengas, som framställes under förgasningsperiodens sista timmar genom inblåsning av vattenånga i den glödande koksmassan. För att reaktionen skall förlöpa C + H2O = = CO + H2, måste kokstemperaturen vara tillräckligt hög, 1 000° C och däröver, och ångan starkt överhettad, 350-400°C. Vattenångan måste även ledas in väl fördelad runt omkring kammarens nedre del, så att största beröringsyta erhålles.

Vattengasen kan karbureras direkt i kamrarna med den erhållna tjäran som karbureringsmedel, varigenom gasproduktionen kan stegras med 10-15 %, ett förfaringssätt som är mycket lämpligt vid toppförbrukning och vid låga tjärpris.

Den för avgasningen erforderliga värmen erhålles genom att generatorgas förbrännes i särskilda förbränningskammare, som ligga å ömse sidor av avgasningskamrarna. Vid mycket stora verk är det lämpligt med centralgeneratorer, vid mindre är det fördelaktigast att sammanbygga varje ugn med sin generator. Praktiskt taget all koks större än 8 mm kan användas, blott den är stybbfri och ej alltför stora mängder småkoks komma till användning. Bästa resultatet erhålles om en jämn styckestorlek användes. Detta är dock ej alltid möjligt, då gasverken ofta själva måste använda de sorter som äro svårast att avyttra. Såväl stav- som trapprost användes i generatorn och är denna riktigt konstruerad, behöver inga svåra slaggbildningar uppstå, Generatorn kan förses med tvenne slaggningsdörrar, en på fram- och en på baksidan, varigenom den blir lätt att hålla ren.

illustration placeholder
Fig. 6. Genomskärning av ugnar,

förbränningskanaler och generator.


illustration placeholder
Fig. 7. Genomskärning av ugnar,

förgasningskammare och rekuperator.


Värmetillförseln får anpassas efter förgasningstiden, kamrarnas konicitet och mängden vattengas, som skall alstras. Genom att kamrarna äro bredast nedtill, erfordras den högsta temperaturen där. Är temperaturen nedtill 1 250 °C (i förbränningskanalen), bör den vara ca 800° C upptill. Förbränningen sker enligt flera olika principer, varje firma har i regel sitt patenterade system. Som ex, kan här anföras dr C. Otto & Comp:s system, fig. 6. För att erhålla en jämn temperaturfördelning med goda regleringsmöjligheter finnas 3 à 4 olika brännare på olika höjd. I varje brännare utmynnar en kanal för generatorgas och en för sekundärluft, och genom förskjutbara reglerstenar kan lämplig mängd gas resp. luft framsläppas. Anordningen kan kompletteras med en tredje kanal för lysgas om kokspriset skulle vara så högt, att det lönar sig att ersätta en del av generatorgasen med lysgas eller om under viss tid bristande avsättning å lysgasen uppstår. Enligt andra system kommer generatorgasen in blott å ett enda ställe, medan sekundärluften tillföres å olika höjd. På ett tredje system är den undre etagen ordnad som en stor förbränningskammare, varifrån värmefallet regleras.

Rekuperatorn ligger vid sidan om generatorn, och gasen från tvenne förbränningskanaler sammanföres ofta till en rekuperatorkanal. Vid inträde i skorstenskanalen hava gaserna vanligen en temperatur av ca 450° C. De få där passera en rökgasångpanna, vilken de lämna med en temperatur av 180-200° C. I rekuperatorn förvärmes sekundärluften. Många olika rekuperationssystem finnas, och varje firma har vanligen sitt speciella utförande. Alla system äro dock byggda på motströmsprincipen. Fig. 7 visar exempel på ett utförande.

Koksen bör efter släckningen utbredas på ett plan, där fuktigheten får utjämnas och där ev. ännu glödande stycken kunna släckas. För den skull kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free