Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 29 sept. 1934 - Notiser - Nomenklatur för svetsningstekniken - Svetsningsfilmer - En handbok för gasmästare och gasinstallatörer - Radiofoni i gruvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
378 TEKNISK TIDSKRIFT 29 SEPT. 1934
är ju naturligt; analogien med båglampa ligger nära till hands. En grundläggande skillnad har gjorts mellan "fogen", här definierad som det för svetsning iordningställda föreningsstället, och "svetsen" eller den färdiga skarven. Den rikhaltigaste samlingen nykonstruktioner torde möta bland uttrycken för fogar, en avdelning som omfattar 42 nummer, och bland de för olika slag av smältsvetsning gemensamma uttrycken. Bland de senare lägger man märke till ett, som tydligt bär nykonstruktionens prägel, nämligen "underuppsvets" (för det tyska "Überkopf"). Eljest synas nybildningarna i allmänhet vara ej blott talande utan även naturligt funna.
Enligt titeln är ordlistan utarbetad "delvis i samarbete med Svenska akademien". Samarbetet torde huvudsakligen ha bestått i den bearbetning ur språklig synpunkt som professor Otto von Friesen låtit en del av materialet genomgå. Svenska akademien lärer väl dock ej med större förtjusning vilja ikläda sig ansvaret för andra delar, exempelvis punkterna 323 och 324, av vilka den sistnämnda här må citeras som ett avskräckande exempel på s. k. teknisk språkstil:
"Vänstersvetsning (frånsvetsning): vid acetylensyrgassvetsning därvid svetsbrännaren och svetstråden (tillsatsmaterialet) föras så att exempelvis vid handsvetsning, brännaren föres med höger- och tillsatsmaterialet med vänster hand, brännaren, med föränderligt läge i fogens sektion om tillsatsmaterial användes eljest oförändrat, och riktad från den färdiga svetssträngen, föres i fogens riktning från höger till vänster samt att tillsatsmaterialet, där sådant användes, diskontinuerligt tillföres svetsen under svetslågan."
I vissa fall kan man nog också klaga över bristande konsekvens vid valet av uttryck. Typiskt i detta fall är användandet av den kortare formen "svetsbrännare" i stället för "svetsningsbrännare", medan ordlistan å andra sidan fastställt uttrycket "skärningsbrännare" och ej "skärbrännare". Valet av det förstnämnda kortare uttrycket drar med sig rätt osmakliga konsekvenser i fråga om ytterligare sammansättningar. Så t. e. har man måst finna sig i "handsvetsbrännare", vilket uttryck medför ungefär lika obehagliga associationer som "vårtsvetsning", ävenledes av kommissionen godkänt.
Det sagda är för ingen del ägnat att förringa värdet av denna publikation, vars praktiska nytta väl får anses obestridlig. Genom fortsatt arbete torde nog kommissionen kunna åstadkomma en även ur mera formella synpunkter oangriplig nomenklatur. Med den snabba utveckling som råder å svetsningsområdet lärer det ej heller dröja länge, innan en ny och förbättrad upplaga av ordlistan framlägges.
Svetsningsfilmer. Ett livligt uppskattat evenemang utgjorde den filmförevisning som Svenska studiekommissionen för svetsningsfrågor anordnat å ingenjörsvetenskapsakademien tisdagen den 18 september, varvid professorn vid tekniska högskolan i Berlin A. Hilpert demonstrerade sina mycket omtalade svetsningsfilmer. Förevisningen föregicks av ett kort föredrag av professor Hilpert, där man genom utsnitt av filmbilder delvis i kombination med oscillogram fick en god orientering av förloppet vid bågsvetsning och vid gasskärning. De två första filmerna, som åskådliggjorde förloppet vid bågsvetsning, visade ljusbågen och droppens övergång till fogen vid användande av obelagda och belagda elektroder samt lindade elektroder vid horisontalsvetsar, vertikalsvetsar och underuppsvetsar dels vid likströmssvetsning och olika polaritet hos elektroden, dels vid växelströmssvetsning. Bildserierna hade här tagits med olika hastigheter, ända upp till 3 200 bilder i sek. Intressant var bl. a. att se, hur metalldropparna under inverkan av det elektriska fältet och tyngdkraften kunde hålla sig svävande i luften. Den tredje filmen, som åskådliggjorde förloppet vid skärning, hade sitt största intresse däri, att det genom speciella belysningsanordningar lyckats åskådliggöra syrgasstrålens utseende. Här visades bl. a., vilken inverkan syrgastrycket och munstyckets form har på lågans utseende. Uppvärmnings- och skärningsförloppet kunde också i detalj studeras.
En handbok för gasmästare och gasinstallatörer har i dagarna utgivits av Svenska gasverksföreningen. Boken, som är synnerligen omfångsrik (den omfattar ca 500 textsidor) avser att täcka den brist på läroböcker, som gjort sig kännbar vid föreningens kurser för gasmästare och gasinstallatörer och utgör en genomgripande omarbetning och komplettering av de kompendier, som använts vid kurserna i fråga.
Givetvis har det vållat svårigheter att anpassa behandlingen efter de teoretiska kunskaper som besittas av den läsekrets, för vilken handboken närmast är avsedd. Emellertid synes redaktionen hava lyckats över förväntan väl i den svåra uppgiften att populärt men på samma gång sakligt framställa de mången gång komplicerade förhållanden som boken behandlar.
En dryg tredjedel av boken beskriver gasens framställning och därmed sammanhängande frågor, såsom biprodukternas egenskaper samt ugnskontroll och analyser. Återstoden har ägnats spörsmål av betydelse huvudsakligen för gasinstallatörer, såsom rörnätet och de gasförbrukande apparaterna, vilka framställningar baseras på korta översikter av gasdynamiken och förbränningsläran. En fyllig litteraturöversikt, av naturliga skäl dock begränsad till svensk litteratur, avslutar arbetet.
Med den vidsträckta användning gasen numera har inom olika områden kan man vänta, att handboken skall bliva till god hjälp även för andra än gasmästare och gasinstallatörer. Speciellt vid planläggningen av bostadshus och diverse industriella anläggningar torde såväl arkitekten som ingenjören hava nytta av de praktiska råd och anvisningar boken ger.
Radiofoni i gruvor. De senare årens ohyggliga gruvkatastrofer i åtskilliga länder ha aktualiserat frågan om inrättande av radioförbindelser mellan gruvornas olika arbetsrum och mellan dessa och dagen. Vanliga gruvtelefoner äro i detta hänseende ej tillfyllest, enär kabelförbindelserna löpa alltför stor fara att fördärvas vid inträffande ras och explosioner. Hur litet den moderna radiofonien för närvarande är ägnad att komma till hjälp, framgår av en artikel av ing. Volkert Fritsch i VDI-Zeitschrift den 15 september, vari redogöres för de olika fordringar man måste ställa på en för gruvor avsedd radioutrustning.
Apparaterna måste vara anpassade för gruvdrift och måste kunna drivas oberoende av gruvornas elektriska distributionssystem. De måste dessutom vara lättskötta. Enär de skola insättas på särskilt hotade platser, måste de vidare vara vattentäta och explosionssäkra. Apparatlådorna skola kunna tåla nedfallande stenblock utan att gå sönder, i vilket fall gnistbildning och explosionsrisk föreligger. Å andra sidan få de ej vara för tunga. Man väntar dock, att de numera använda isoleringsämnena skola erbjuda betryggande säkerhet i dessa avseenden. Åtskilliga ändringar måste göras i fråga om de rörliga apparatdelarna, av vilka standardtyperna ofta ej äro brukbara för gruvradiofonien. Glidkontakter måste undvikas, och vridkondensatorer, vilka vid stötar lätt bli obrukbara, måste ersättas av andra konstruktioner. Rören måste utföras av ståltuber i stället för glaskolvar, och deras inre uppbyggnad måste vara så fast, att ej ens starka stötar utlösa någon mikrofonverkan. Endast batteridrift av anläggningarna kan komma i fråga.
Anläggningarna måste kunna användas dels för talförbindelser inom gruvan och mellan denna och dagen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
