Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 29 sept. 1934 - Notiser - Radiofoni i gruvor - Tyska gödselmedelsbekymmer - Att andas genom näsan - En besk kritik - »Bestående värde» - Litteratur: Insänd litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels för automatiskt avgivande av nödsignaler efter en
enkelt genomförd utlösning.
Det torde ej vara lätt att konstruera en
apparatutrustning som fyller alla dessa fordringar, men
lyckligtvis saknar problemet aktualitet för vårt land.
Tyska gödselmedelsbekymmer. VDI-Zeitschrift tager
numera nästan varje vecka upp något problem, som
sammanhänger med landets självförsörjning. Den 15
september är gödselmedelsfrågan, eller rättare
kvävegödselfrågan föremål för behandling. Det är närmast
framställningen av ammoniumsulfat ur syntetiskt eller på annat
sätt vunnen ammoniak, som nu står i problemets
förgrund. För framställning av 1 ton ammoniumsulfat
erfordras ungefär 1 ton svavelsyra. Enär den senare
måste tillverkas av importerat svavel, har man sedan
länge sökt utnyttja svavelhalten i förbränningsgaserna
från koleldade anläggningar. Under innevarande år ha
mycket sinnrika system uppkonstruerats, vilka dock
skulle draga kostnader vida överstigande besparingen
av svavelsyra.
En särställning intar en av I. G. Farbenindustrie
utexperimenterad metod, enligt vilken ammoniak under
vissa förhållanden omsätter sig med gips under bildning
av ammoniumsulfat och kolsyrad kalk. Ur rent
privatkapitalistisk synpunkt (uttrycket är värt att
uppmärksammas) är dock denna process ekonomiskt bärkraftig
endast om den genomföres i stor skala, och trots landets
rikliga tillgångar av gips anses den endast kunna
ifrågakomma vid de av nämnda bolag drivna anläggningarna
för ammoniaksyntes.
Att andas genom näsan, det av borgmästare
Lindhagen så varmt förordade skyddsmedlet mot diverse
farligheter, synes i varje fall ej utgöra någon osviklig
metod att undgå den inom diverse industrier vanliga
yrkessjukdomen silikos. Denna består som bekant i
sjukliga förändringar i lungorna, orsakade av
inandning av kiselsyrerikt damm (om det är kvarts eller
sillimanit som därvid är farligast är väl ännu en öppen
fråga). Mottagligheten för sjukdomen sammanhänger
självfallet delvis med den filtrering av inandningsluften,
som äger rum i luftvägarna, speciellt i näsan. Vid
Kaiser-Wilhelm-Institut für Arbeitsphysiologie har man
nyligen utfört omfattande undersökningar rörande
näsans filtrerande förmåga (refererade i Forschungen und
Fortschritte av dr Gunther Lehmann).
Försöksmaterialet omfattade 241 gruvarbetare, av vilka 56 ledo av
silikos, medan 185 voro friska. Av de friska hade 65 %
näsor med en dammbindningsförmåga av minst 40 %,
19 % med en dammbindningsförmåga av 30-40 %,
medan återstoden, eller 18 %, hade näsor, som bundo
mindre än 30 % av det inandade dammet. Inom den grupp,
som bildades av de sjuka arbetarna, var
gruppfördelningen väsentligt olika. Endast 21 % hade näsor med
en dammbindningsförmåga av minst 40 %, 17 % med
en dammbindningsförmåga av 30-40 % och 62 % med
en dammbindningsförmåga av mindre än 30 %.
Slutsatsen av dessa undersökningar är, att man borde
låta näsans effektivitet avgöra lämpligheten för arbete
i de silikoshotade yrkena. Alla som andas genom
munnen skulle därvid uteslutas, men även hos dem som
andas genom näsan synes mottagligheten för silikos
stundom vara mycket stor.
En besk kritik har i dagarna aktuarien i S. P. P.
Emil Liedstrand riktat mot det av 1928 års
pensionsförsäkringskommitté avgivna förslaget till revision av
den allmänna pensionsförsäkringen. Denna revision
åsyftar, som torde vara läsaren bekant, en ökning av
pensionsförsäkringens effektivitet, särskilt i fråga om
de nuvarande högre åldersklasserna.
Den nuvarande folkpensioneringen består av två
grenar, avgiftspensioneringen, som bygger på försäkringstekniska
grunder, och en direkt understödsverksamhet,
vilken består i beredandet av s. k. pensionstillägg.
Dessa principer ha i kommittéförslaget till väsentlig
del frångåtts.
De av kommittén föreslagna åtgärderna i utjämnande
syfte äro en partiell överflyttning av
försäkringstekniskt sett intjänta pensionsbelopp dels från högre
inkomsttagare till lägre, dels från nu levande yngre
generation och alla framtida generationer till den
nuvarande äldre generationen.
Aktuarien Liedstrand framhåller, att den nuvarande
yngre generationen och alla kommande generationer
skulle, för den händelse kommittéförslaget antages,
endast erhålla två tredjedels valuta för sina avgifter.
Männen skulle i genomsnitt erhålla en pension av 182
kr. pr år, under det att de erlagda avgifterna borde
berättiga dem till en pension av 317 kr. Den del av
avgifterna, för vilken ingen valuta erhålles, kan anses
likvärdig med en "pensionsskatt", utgörande i
genomsnitt för man 43 % och för kvinna 12 % av avgifterna.
Det märkliga med denna pensionsskatt är emellertid,
att den ingalunda kommer att utmätas efter
avgiftsbetalarens ekonomiska bärkraft utan kommer att
väsentligen åvila medelklassen. Under det att en person
med en årsinkomst av 600 à 700 kronor helt och hållet
slipper undan skatten, uppgår den årliga
pensionsskatten för ogift man med 1 000 kronors inkomst till
0,29 % av denna för att vid inkomster av 2 000, 3 000
och 4 000 kronor utgöra resp. 0,53, 0,61 och 0,65 %. Sin
högsta relativa storlek skulle pensionsskatten nå vid
5 000 kronors årsinkomst, då den skulle utgöra 0,67 %
av inkomsten. Vid högre inkomster minskar skatten
alltmera i betydelse. För de allra flesta kommer den
till folkpensioneringen erlagda årsavgiften att bliva
2 à 3 gånger så stor som den avgift vilken skulle
behöva erläggas till en privat försäkringsinrättning för
motsvarande försäkringsförmån.
"Bestående värde". Tidskriftslitteraturen,
enkannerligen den tekniska, tillmätes i allmänhet mycket litet
bestående värde. Man förmenar, att utvecklingen på
detta område fortskrider så raskt, att vad som i dag är
den tekniska vetenskapens sista ord redan i morgon kan
vara föråldrat och utan annat intresse än det
historiska. Att döma av de rekvisitioner å äldre uppsatser
som ingå till vår tidskrifts redaktion, finnes det visst
fog för denna uppfattning. Det är sällan någon frågar
efter uppsatser av högre ålder än ca 10 år. Troligt är
dock, att biblioteken i stor utsträckning få fylla det
behov av äldre tidskriftslitteratur som till äventyrs kan
finnas. Det är endast i de undantagsfall, att biblioteken
ej kunna tillmötesgå rekvisitionerna, som
förfrågningarna gå vidare till tidskriftens utgivare. Ett dylikt fall
har i dagarna inträffat, då en utländsk vetenskaplig
institution hos Teknisk tidskrift rekvirerat en uppsats av
professor Peter Klason, vilken publicerades redan 1893,
eller för 41 år sedan. Här kan man förvisso, när det
gäller ett verk som intygats vara oumbärligt för
forskningen, tala om "bestående värde".
LITTERATUR
Insänd litteratur.
Den moderna automobilen, Motoraggregatet, av J.
WALTER LINDBERG. Åhlén & Söners förlag, Stockholm
1934. Pris 15 kr.
Industriens finansiering, av M. WALLENBERG J:R,
Stockholm 1934. Albert Bonniers förlag. Pris 1 kr.
Statliga cement- och betongbestämmelser av år 1934,
normalbestämmelser för leverans och provning av cement
samt för byggnadsverk av betong och armerad betong.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
