Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 20 okt. 1934 - Notiser - Tekniska högskolan - Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen - Den nya Chalmerskommittén - Direkt järnframställningsmetod utexperimenterad i Tyskland - Torrgalvanisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
20 OKT. 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 403
NOTISER
Tekniska högskolan. Vid ansökningstidens utgång hade till den efter professor Israel Wahlman lediga professuren i husbyggnadslära anmält sig åtta sökande. En av dem har anhållit, att hans namn ej må offentliggöras. De övriga äro arkitekterna Elis Kjellin, Sven Markelius, Eric Rockström, Albin Stark, Eskil Sundahl, Gunnar Hoving och Olof Thunström.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. K. m:t har den 12 oktober utnämnt och förordnat vägingenjören i Gävleborgs län Ragnar von Segebaden att från och med den 15 oktober tillsvidare vara vägtrafikinspektör, samt vägingenjören i Västerbottens län Knut Kinch och civilingenjören Alex Södergren att från och med den 1 november vara väginspektörer.
Den nya Chalmerskommittén. De sakkunniga för utredning av frågan om den högre tekniska undervisningens ordnande hava utsetts. De äro kommerserådet A. F. Enström, ordförande, dr Hugo Hammar, ledamoten av riksdagens första kammare lektor J. E. Björnsson samt redaktör Anders Lindblad, Göteborg. Den sistnämnde har till år 1916 varit redaktör för tidningen Ny tid samt representerat Göteborgs stad i första kammaren. Sekreterare är amanuensen G. T. B. Sandberg.
Direkt järnframställningsmetod utexperimenterad i Tyskland. Man har i Tyskland vid studierna av landets råvaruproblem ingalunda förbisett landets försörjning med järnmalmer. De nuvarande rikare tyska järnmalmsgruvorna kunna ej täcka ens 30 % av landets tackjärnsbehov, som utgör ca 8 mill. ton årligen. Landet har emellertid stora tillgångar av fattiga malmer (ca 25 % Fe), vilkas anrikning vid nuvarande järnpriser ej kunnat bedrivas ekonomiskt.
Under det senaste året har man vid firma Friedrich Krupp, Grusonwerk, utexperimenterat en metod för tillvaratagande av bl. a. dessa fattiga malmer genom direkt järnframställning. Metoden, som säges vara såväl tekniskt som ekonomiskt löst, beskrives i Stahl und Eisen (20 sept. 1934). Reduktionsprocessen äger rum i en roterande rörugn av ungefär samma konstruktion som användes vid cementtillverkning. Denna beskickas med järnmalm, kisbränder, sot ur masugnsgaser, slagg o. d., nedkrossat till högst 10 mm kornstorlek och blandat med billiga, finkorniga bränslen, såsom koksstybb, finkol o. d. Ugnen eldas med gas. Vid reduktion av en järnmalm med 30 à 40 % Fe beräknas 240 à 300 kg koks- eller kolstyiob åtgå för uppvärmning och reduktion av 1 ton torr malm. I regel tillföres 90 % av bränslet i fast form och 10 % genom gaseldningen, som f. ö. kan utbytas mot kolpulvereldning och som har till uppgift att förvärma ugnen och reglera temperaturen under reduktionsprocessen. Beskickningen genomgår den svagt lutande ugnen på 6 à 8 timmar. När beskickningen lämnar ugnen, består den av en halvmjuk slagg med inbäddade järnlupper av storleken upp till 200 mm. Den genom luft eller vatten avkylda massan genomgår därefter en kross, varvid järnlupperna erhållas hela och befriade från slagg. Den senare males till ca 1 mm kornstorlek. De grövre kornen (> 1 mm) bestå av järn, medan de finare bestå av en intim blandning av slagg med små järnlupper eller järnsvamp. Den finare krossprodukten går över en magnetisk separator, som lämnar dels ett magnetiskt koncentrat, dels en i det närmaste järnfri slagg, innehållande endast 1 à 5 % Fe i form av FeO och 0,2 à 0,6 % i form av metalliskt järn. Koncentratet innehåller 55 à 75 % Fe i reducerad form och erhålles till en myckenhet av 5 à 15 % av malminsatsen. Det får i regel passera ugnen än en gång, varvid järnpartiklarna utgöra "kristallisationskärnor", kring vilka järnlupperna uppbyggas. Det är av vikt, att slaggen under processen har den rätta konsistensen. Allt efter dess surhetsgrad hålles därför temperaturen i ugnens nedre del vid 1150-1250° (vid sura slagger) upp till 1350-1400° (vid basiska slagger). Ugnen har vid försöken varit infodrad med chamotte.
Krupps ha haft två dylika ugnar i kontinuerlig drift och beskickat dem med 3 à 10 ton malm av olika slag dagligen. Av malmens järnhalt ha 90 à 96 % erhållits i form av lupper med sammansättningen 97 à 99 % Fe och 0,5 à 1,5 % C. Järnet kan antingen omsmältas i masugn eller direkt insättas i stålugn. Vid behandlingen av de fattiga tyska malmerna blir det i regel mest ekonomiskt att utföra smältningen i masugn. Härtill bidrager, att lupperna i detta fall ha en rätt avsevärd fosforhalt. De utgöra alltså, efter vad det försäkras, en fullvärdig ersättning för utländska malmer.
Jämförd med den mekaniska anrikningen av de tyska lågvärdiga malmerna ställer sig den nya metoden ekonomiskt fördelaktig. Vid mekanisk anrikning kan man tillvarataga endast 63,6 % av malmens järnhalt. Till följd av den höga kiselsyrehalten kräva dessa malmer stor kalktillsats i masugnen och därmed stor bränslemängd för smältningen. Anrikning och reduktion beräknas sålunda kosta sammanlagt 57,50 Rm pr ton tackjärn.
Vid smältning i masugn av de enligt Krupps metod erhållna lupperna tillsammans med malm, slagg o. d. blir omsmältningskostnaden relativt låg och totalkostnaden stannar vid 38,48 Rm pr ton tackjärn, dvs. ca 30 % mindre än vid nyssnämnda arbetsgång. Framställning av 1 ton tackjärn ur importmalm kostar ca 45 Rm.
Det återstår att se, vad inverkan den nya metoden kan få på vår malmexport.
Torrgalvanisering. Den hittills vanligaste metoden för förzinkning av järnplåt, den s. k. salmiakförzinkningen, består som bekant i att de med svavelsyra betade plåtarna beströs med salmiak och neddoppas i ett bad av smält zink. Apparaturen består i huvudsak av en zinkpanna och tre par valsar, av vilka det första paret skall avlägsna vattnet från plåten, det andra paret doppa plåten i zinkbadet och det tredje, som endast delvis ligger i zinkbadet, skall draga ut plåten ur pannan. Valsarna ha däremot ej, som man ibland hör uppgivas, till uppgift att pressa zinken på plåten. På senare tid har man börjat lansera en ny metod, den s. k. torr- eller högglansgalvaniseringen, vilken uppges skola medge framställning av en bättre produkt än den tidigare salmiakförzinkningen kan åstadkomma. Av denna nya metod har ingenjör WILH. KROOS lämnat Teknisk tidskrift en beskrivning av i huvudsak följande innehåll.
Om en järnplåt doppas i ett zinkbad och därvid erhåller badets temperatur, så diffunderar till en början zink in i järnet under upplösning av det senare, så att diffusionsskiktet i regel blir mycket tunt. På detta skikt bildas sedan järnlegeringsskiktet med ända upp till 20 % järn i zinken. Utanpå detta följer så ett skikt med renare zink. Järnlegeringsskiktets vidhäftning är dålig. Vid plåtens gång genom zinkbadet lösgöras därför delar av detta skikt och sjunka till botten i zinkpannan, där de tillsammans med andra återstoder bilda den s. k. hårdzinken. Till dennas bildning bidraga även de i zinkbadet befintliga maskindelarna samt zinkpannan själv, särskilt om dennas väggar genom olämpligt ordnad uppvärmning blivit överhettade.
Det nyssnämnda järnlegeringsskiktets uppkomst och beskaffenhet beror på plåtens och zinkbadets sammansättning, på badtemperaturen och doppningstiden. Det är sålunda ej möjligt att genom salmiakgalvanisering framställa ett jämntjockt zinklager på plåten. Zinköverdraget blir tjockare på den ände av plåten som sist lämnar badet, och dess vikt uppges kunna växla mellan 350 och 600 g/m2 vid dubbelsidigt galvaniserad plåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
