Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 24 nov. 1934 - Notiser - Den nyare utvecklingen på ljudmätningsområdet - Tyska bestämmelser för säkerhetsventiler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
24 NOV. 1934 TEKNISK TIDSKRIFT 443
arbeten vid Heinrich-Hertz-Institut fur Schwingungs-forschung. Ljudmätningstekniken, dvs. i betydelsen uppmätning av ljudstyrkan, är ju en ganska ny vetenskap, vars praktiska nytta främst ligger i att den ger medel till uppmätning och bekämpande av buller. De storheter som därvid komma i betraktande äro ljudstyrkan och ljudspektrum. Den fysikaliska tonstyrkan är ej ägnad till mätning av buller. Den ljudstyrka det här närmast är fråga om är att fatta som en subjektiv storhet, ett mått för iakttagarens mottaglighet för ljud. Vid praktisk ljudmätning jämför man bullret med styrkan hos en normalton (se härom uppsats om Barkhausens bullermätare i Teknisk tidskrift 1933, s. 347). Ljudstyrkan hos normaltonen, vars frekvens är 1000 Hz, anges i enheten phon. Ljudstyrkan hos normaltonen fastställes ur "ljudtrycket"’ p enligt en logaritmisk funktion, sålunda att styrkan är 20 log p/0,000316. Därvid är jämförelse värdet 0,000316 mikrobar valt så, att det motsvarar hörbarhetsgränsen för ett normalt människoöra, örats ljudstyrkeomfång utgör ca O-120 phon, vilket motsvarar ett intensitetsförhållande hos retningen (ljudtrycket) av ca 1 : 1 000 000.
Mätningsmetodens praktiska användbarhet inskränkes genom olikformighet i hörseljämförelserna, så att ljudstyrkan kan anges någorlunda noggrant endast genom ett medeltal av flera observationer. I allmänhet nå ej heller två iakttagare samma resultat, enär deras hörsel ej är alldeles lika. Vid användning av ljudstyrkemätning för objektiva utlåtanden, t. e. vid rättsprocedurer, försvåra dessa omständigheter bruket av Barkhausens apparat. Detsamma gäller om andra subjektiva mätningsmetoder, t. e. övertäckningsmetoden, som tillämpats vid audiometern o. a. apparater. Man har kringgått svårigheten genom definitionen av "det artificiella örat" med bestämda egenskaper. Genom efterbildning av örat med en mikrofon, en förstärkare och ett mätinstrument har man fått en objektiv grund för ljudmätningen.
Örats huvudegenskap är dess olika känslighet vid olika svängningsfrekvenser. Den största känsligheten ligger ungefär vid frekvensen 1000. Såväl beroendet av frekvensen som känsligheten i övrigt ändras emellertid med ljudstyrkenivån. I den för objektiv ljudmätning avsedda apparaturen har man sökt finna en approximativ lösning genom uppdelning av mätområdet i flera avsnitt, t. e. tre, och för varje avsnitt lagt en viss frekvenskurva till grund. På grund av apparaturens ofullkomlighet och genom att vissa vid hörseln verksamma faktorer försummats bliva även den objektiva ljudstyrkemätarens värden något olika dem som örat uppfattar. Felen äro dock ej stora; däremot äro metodens mätningstekniska fördelar påfallande, varför metoden slagit igenom, bristerna till trots. För sitt fulla utnyttjande fordrar dock metoden, att alla apparaturer byggas enligt samma principer. Normer härför ha föreslagits av den av Verein deutscher Ingenieure tillsatta kommittén för bekämpande av buller. Men ej ens beträffande definiering av ljudstyrkebegreppet har man ännu nått internationell enighet. National Physical Laboratory i Teddington har visserligen helt nyligen godtagit den tyska definitionen för hörbarhetsgränsen och antagit enheten phon för ljudstyrka, medan man däremot i Amerika använder jämförelsevärdet 10-16 watt/cm2 och anger ljudstyrkan i decibler (db). Vid en temperatur av 20° C och normalt barometerstånd motsvaras t. e. 73,8 db av 70 phon.
Jämte ljudstyrkan användes klanganalysen som objektivt kännetecken för buller. Man har utarbetat åtskilliga metoder för automatiskt återgivande av ljudet. I allmänhet framställer man därvid spektrum i lineär skala, men för bedömning av ljudets subjektiva verkan synes det mera rationellt att använda en logaritmisk skala för intensiteten och att ange ljudkomponentens styrka i delområden, vilkas bredd är proportionell mot frekvensen, t. e. utgör en viss procent därav. Analysen med en "frekvenssikt", som kontinuerligt vidgar sig, återger vid tillräcklig finhet hos sikten detaljerna i ljudspektrum och möjliggör en uppskattning av spektrets subjektiva tyngdpunkt. Vid ett s. k. ljudspektrum anger man frekvensen på den ena koordinataxeln och deltonernas styrka i phon på den andra. Dessa metoder göra det möjligt att framställa ljudets objektiva karaktär på så sätt, att man därav kan draga slutsatser rörande dess subjektiva verkningar. Huruvida man därigenom kan klarlägga även dess störande eller skadliga verkningar, är ännu ej tillfullo utrett.
I det ekonomiska livet begär man numera ofta uppgifter om en maskins eller apparats ljudstyrka. "Ljudstyrkan" har dock lika litet som "ljusstyrkan" i optiken avgörande betydelse. Om en sådan uppgift skall hava praktiskt värde, måste den ha vunnits under iakttagande av bestämda mätningsföreskrifter. Särskilt lämpligt har det härvid visat sig att använda ett "ekorum", dvs. ett rum med hårda, släta väggar, mot vilka ljudet gång på gång reflekteras, alltså en akustisk motsvarighet till Ulbrichts kulfotometer. Ljudstyrkan eller "ljudligheten" i ett sådant ekorum är, frånsett ljudkällans närmaste omgivningar, vilka man kan tänka sig avgränsade med en bestämd radie, i det närmaste konstant. Man kan därför utanför nämnda gränsområde göra en mätning på en enda punkt utan att angiva avstånd och riktning från ljudkällan. Det intensitetsvärde man då erhåller, beror utom på ljudstyrkan hos ljudkällan även på den totala absorptionen i rummet, vilken bör anges i mätningsföreskrifterna. Man kan sedan beräkna ljudkällans bullerverkan i ett annat rum, såvida dettas absorption är bekant och ej alltför stor och såvida ej ljudkällan har en utpräglad riktningsverkan.
För bedömandet av frågan, med vilken styrka en maskin höres i ett rum måste man dessutom äga kännedom om rummets ljudnivå. Beteckningarna "bullersam", "bullerfattig" och "bullerfri" (ljudlös) ha endast berättigande i sammanhang med den eljest förefintliga ljudnivån; man bedömer nämligen differensen mellan maskinen buller och övriga ljud i rummet. Är maskinens ljudstyrka 15 à 20 phon lägre än den allmänna ljudnivån, så är den knappast hörbar; dess buller går förlorat i det allmänna bullret. Ligger ljudstyrkan däremot några phon högre än den allmänna nivån, så kan man tala om maskinbuller. Man har tagit hänsyn till dessa förhållanden vid definitionen av begreppen "ljudlös" och "bullerfattig". Ljudlös är sålunda en maskin, vars ljudstyrka ligger 20 phon under den allmänna ljudnivån. Därmed har man gjort början till en precisering av dessa begrepp genom objektiva metoder.
Tyska bestämmelser för säkerhetsventiler. Riksarbetsministern har efter framställning av den tyska ångpannekommittén utfärdat nya normer för dimensionering av säkerhetsventiler vid ångpannor. För vikt- och fjäderbelastade ventiler skola hittillsvarande bestämmelser för ventilarean gälla, såvida ej påkänningen på eldytan överskrider 30 kg/m2. För viktbelastade säkerhetsventiler med stor lyfthöjd ha nya formler fastställts, vilka äro beroende av lyfthöjden. Uppgår höjden till 1/4 á 1/3 av inre ventildiametern, gäller formeln F = 3,7 D/d, vid en höjd lika med eller större än 1/3 av inre diametern däremot F = 3,3 D/p, varvid F är ventilarean i mm2, D den av tillverkaren garanterade högsta avdunstningen i kg/h och p det högsta tillåtna arbetstrycket i at. Undersökningar, som utförts av de preussiska ångpanneföreningarnas centralförbund, ha visat, att en enligt dessa föreskrifter dimensionerad säkerhetsventil fyller alla anspråk i trygghetsavseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
