- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
445

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 48. 1 dec. 1934 - Bertil Stålhane, Sven Pyk: Bestämning av värmeledningsförmågan hos keramiskt material vid hög temperatur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEKNISKTIDSKRIFT

HAFT. 48
ÅRG. 64

UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN

l DEC.
1934

INNEHÅLL: Bestämning av värmeledningsförmågan hos keramiskt material vid hög temperatur, av fil. lic.
Bertil Stålhane och civilingenjör Sven Pyk. - Notiser. - Tekniska föreningar. - Sammanträden.

BESTÄMNING AV VÄRMELEDNINGSFÖRMÅGAN HOS
KERAMISKT MATERIAL VID HÖG TEMPERATUR.

Av fil. lic. BERTIL STÅLHANE och civilingenjör SVEN PYK.

I samband med arbetet inom den på förslag av
svenska värme- och sanitetstekniska föreningen
bildade normkommittén för värmeisoleringsmaterial, har
vid elektrovärmeinstitutet bedrivits en serie
undersökningar avseende metoder för bestämning av
värmeledningsförmågan hos isoleringsmaterial, varvid
kostnaderna huvudsakligen täckts med medel
beviljade för ändamålet av
ingenjörsvetenskapsakade-miens bränsletekniska kommitté. Några resultat ha
tidigare publicerats i denna tidskrift1» 2>3 varjämte
en sammanfattande redogörelse förekommer i
elektro-värmeinstitutets 10-årsskrift 19334.

Föreliggande uppsats utgör en beskrivning av en
ny metod för bestämning av värmeledningsförmågan
hos keramiskt material vid hög temperatur.

Bestämning av värmeledningsförmågan hos
keramiska material är i allmänhet förenat med ganska
stora svårigheter. För att ernå tillförlitliga värden
erfordras, även för mätningar vid vanlig temperatur,
en dyrbar apparatur och långa försökstider, vartill
kommer att provstycken av materialet med viss form
och precisa dimensioner måste framställas.
Kännedom om isoleringsförmågan hos eldfast tegel o. dyl.,
särskilt vid hög temperatur, har emellertid stor
betydelse vid konstruktion av värmeanläggningar av
olika slag, varför man ägnat mycket arbete åt
utarbetandet av lämpliga mätmetoder.

Värmeledningstalet W, cal/cm sek. °C eller i
tekniskt mått kcal/mh°C) kan antingen bestämmas
genom direkt mätning av värmeledningsförmågan i
fortvarighetstillstånd eller genom beräkning av
tempe-raturledningstalet (a, cm2/sek.), vilket kan fastställas
genom mätningar i föränderligt temperaturfält.
Mellan dessa båda koefficienter, l och a, råder nämligen

ett enkelt samband: a -

d-c

där d är materialet^

täthet och c dess spec. värme. Äro dessa sistnämnda
materialkonstanter kända kan alltså i beräknas, om
a är bestämt. Förklaringen till att man icke
uteslutande använder metoder för direkt bestämning av
värmeledningstalet i fortvarighetstillstånd. som i
allmänhet äro väsentligt enklare i princip, är att man
stöter på stora försökstekniska svårigheter, då det
gäller att på ett väl definierat sätt, utan förluster
"leda" värmeflödet i en apparat avsedd för dylika
mätningar.

Bland metoder, vilka basera sig på mätning i
föränderligt temperaturfält, kimna nämnas en av
Neumann5 utarbetad metod, vilken sedermera förbättrats
av Hecht6 och Glade. Enligt denna metod
undersökes materialet i form av kulor eller kuber (av
storleksordningen 15 cm), varvid temperaturskillnaden
mellan centrum och yta bestämmes efter viss tid,
sedan den ursprungligen jämnvarma provkroppen
utsatts för uppvärmning eller avkylning i en särskild
apparat.

Heyn7 bestämmer temperaturledningstalet för
vissa keramiska material genom att följa
temperaturförloppet i tid och rum vid ensidig uppvärmning
av en av materialet uppmurad vägg.

För att ernå en förenkling av den matematiska
behandlingen av mätresultaten, studerar Tadokoro8
temperaturflödet i en kropp vid användning av en
värmekälla med sinusformig ändring av
temperaturen. Metoden är f. ö. en utveckling av en av
Honda och Sato9 angiven metod.

Green10 använder liksom Heyn ensidig
uppvärmning av en provmur.

Samtliga ovannämnda metoder äro emellertid
besvärliga, kräva dyrbara anordningar och provstycken
samt innefatta en matematisk behandling, som i de
fall, där den över huvud kan genomföras exakt, är
mycket invecklad.

De vanligaste metoderna basera sig emellertid på
mätning i fortvarighetstillstånd. Man har föreslagit
användning av särskilt för hög temperatur
konstruerade apparater enligt Poensgen-principen11
(plattapparat med skyddsring), enligt jämförelsemetoden
(med en normalplatta i serie med provplattan),
apparater med kalorimetrisk mätning av effekten på
provplattans kalla sida osv.

Fritz-Schmidt och Gehlhoff12 ha sålunda utarbetat
en modifikation av Lees’ metod (plattapparat).
Kanz13 föreslår en speciell plattapparat med
förlustkompensation å ena sidan av det egentliga
värmeelementet medelst ett hjälpelement.

I samtliga fall har man emellertid, bortsett från
rent konstruktiva svårigheter, haft alltför
okontrollerade kantförluster och övergångsmotstånd, för
stort temperatur f all i försöksobjektet för att tillåta
interpolering till en viss medeltemperatur osv., så
att resultaten blivit tämligen osäkra.

En metod, som ger större möjligheter till exakta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free