- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Allmänna avdelningen /
447

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 48. 1 dec. 1934 - Bertil Stålhane, Sven Pyk: Bestämning av värmeledningsförmågan hos keramiskt material vid hög temperatur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

l DEC. 1934

TEKNISK TIDSKRIFT

447

Härefter byggdes en större apparat med fyrkantig
värmeplatta och öppning, 31 X 31 cm, i vilken
provstyckena med 2,5 å 3 cm tjocklek kunde provas.
Ka-lorimeterplattan var rund - 30 cm yttre diameter
och 10 cm diameter på centrumplattan - och
tillverkad av plansvarvad tjock kopparplåt med pålödda
rörspiraler av koppar för kylningen. Ut- och
ingående vattnets temperatur på centrumplattan
uppmättes med termometrar graderade 1/i0°, med vilka
avläsningar på 1/50° kunde göras. För kontrollmätning
var även den ringformiga plattan försedd med
dylika termometrar. Kalorimeterplattans hela översida
var täckt med ett lager expanderad kork med en
yt-beläggning av aluminiumplåt, för att undvika
värmeutbyte med omgivningen. I avsikt att förhindra
värmeutbyte mellan centrumplattan och den yttre
kyl-ringen, som skulle kunna inträda på grund av
variationen i ingående och utgående vattnets temperatur,
fördes kylvattnet från en gemensam tilledning till
inloppen vid kylringens inre kant och
centrumplattans periferi, varvid sålunda de närstående kanterna
få identiskt samma temperatur.

Apparaten fungerade utmärkt och nogranna
effektbestämningar kunde utan svårighet utföras, sedan
anordningar för konstanthållande av kylvattnets
ge-nomströmninsrshastighet (medelst nivå-kärl) och
temperatur (medelst en genomströmningsapparat försedd
med automatiskt reglerad elektrisk upp värmning)
införts. Vattenmängden bestämdes genom direkt
uppmätning av det på viss tid från centrumplattan
utströmmade vattnet, vilket kunde ske med stor
noggrannhet. Vattenmängden valdes lämpligen så
att temperaturstegrringen blev ca 2°, vilket motsvarar
ca l % nosrarannhet i temperaturbestämnin^en. Den
slutliga effektbestämnins:en kunde sålunda med exakt
kännedom om centrumplattans yta utföras med
mindre än 2 % fel.

Temperaturbestämnineen med provstyckets
termoelement kan utan svårighet utföras med en
tillförlitlighet av 2 % beträffande temperaturdifferensen.
Avstånd sb e stämningen mellan mätpunkterna grav en
noggrannhet av 0.5 mm, vilket på 2,5 å 3 cm betyder
mindre än 2 % fel.

Provstyckets värmeledningsförmåga erhålles ur
formeln

där effekten q i detta fall bestämmes av ekvationen
m

där m är den vattenmängd, som passerat på tiden r,
och tu och ti äro utgående resp. ingående vattnets
temperatur. A t är lika med temperaturdifferensen
mellan mätpunkterna T^. och T2, vilkas inbördes
avstånd är 1. Arean F är lika med 2 n r om 2 r är
centrumplattans diameter. Med hänsyn tagen samtidigt
till effekt-, temperatur- och avståndsbestämning bör
max. observationsfel i alla händelser bliva mindre
än 6 %.

För att utröna inverkan av de felkällor, som
härröra från ojämn värmefördelning, sidoavvikning i
värmeflödet m. m. utfördes en mängd olika mätningar
med provstycken av olika storlek beträffande såväl
utbredning som tjocklek, samt med olika tjocklek på

’C

300

250

200

/SO

fOO

40C 600
Fig. 3.

800

hjälpskiktet både under och över provstycket. I tab.
I äro sammanställda värden erhållna för
"Silocel"-kiselgurtegel, porös chamotte och vanlig chamotte
samt med kvartspulver som hjälpmedium.
(Värmeledningstalen äro angivna med dimensionerna cal/cm
sek. °C X 105 och skola sålunda multipliceras med
0,0036 för att omvandlas till tekniskt mått, kcal/m .
.Ä-°C.)

På grund av värmeplattans konstruktion
(kromnic-kelband i alundumcement) kunde icke högre
medeltemperatur på provstyckena ernås än inemot 800°
(motsvarande nära l 000° i värmeplattan), men
resultaten visa likväl tydligt metodens användbarhet.
Mätpunkterna äro sammanförda i ett diagram, fig. 3,
av vilket framgår, att resultatens variation vid olika
betingelser icke överstiger 5 %. Särskilt intressant
är förhållandet att mätpunkter, som erhållits med
extra termoelement placerade ca 8 cm från centrum
(nr 9 och 11 i tabellen; jfr TB och T4 i fig. 1) visa
så gott som fullständig överensstämmelse med de
samtidigt erhållna resultaten av mätning med de
centrala elementen (nr 8 och 10 i tabellen; jfr TI och
T2 i fig. 1).

Av mätningarna framgår, att man med relativt
små temperaturdifferenser inom provstycket kan
utföra mätningar vid hög temperatur och med stor
noggrannhet utan att provstycket behöver bearbetas till
stor planhet eller precisa dimensioner.

För att möjliggöra mätningar vid högre
temperatur än vid ovan relaterade försök, färdigställdes
slutligen den apparat, som schematiskt återgivits i fig.
1. Värmeplattan är utförd på ett särskilt sätt av
kantställda motståndsband av Kanthal
(aluminium-haltig kromnickellegering) inmurade l en massa av
så gott som ren aluminiumoxid (kristallinisk). För
att möjliggöra stor effektkoncentration är inlagt ett
särskilt bottenelement, som kompenserar
värmeavgivningen nedåt. I ett mellanskikt av tunna
cha-motteplattor är infört ett skyddsrör för termoelement
(Tö\ avsett för kontroll av värmeplattans
temperatur. I övrigt är apparaten utförd av Silocel-Super-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:21 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934a/0457.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free