Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 8 dec. 1934 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ministären ligger hos Frankrikes politiske
vågmästare, det radikalsocialistiska partiets ledare
Édouard Herriot.
Några få dagar efter Marseilles-attentaten
förlorade Frankrike även sin grand old man på den
inre politikens område, Raymond Poincaré, vilken
sjuttiofyraårig, avled den 15 oktober.
Frankrikes inrikespolitiska kris kan med säkerhet
ej betraktas som övervunnen och det skulle vara
ytterst förvånande, om det verkligen visade sig
möjligt att utan vidare återgå till det gamla
regeringssystemet med dess parlamentsanarki och
politiska förvaltningskorruption. Ett effektivt
övervinnande av dessa brister är emellertid knappast möjligt
utan ett genomförande av författningsändringar
efter i huvudsak de linjer, som Doumergue’s
regering föreslagit. Den radikala vänsterns motstånd
mot dessa reformer är å andra sidan segt och
orubbligt. Så länge denna inre kris ej funnit sin lösning
kan Frankrikes regering knappast heller i
utrikespolitiken uppträda med den fasthet och konsekvens,
som är nödvändig för ett ordnande av de europeiska
mellanhavandena. Övervinnandet av
författningskrisen i Frankrike är därför ej endast ett franskt
utan även ett allmäneuropeiskt intresse. Denna kris
skärpes genom att Frankrike under det senaste året,
delvis på grund av guldpolitikens återverkningar,
starkare än förr börjat känna det ekonomiska
trycket, samtidigt som världskrisen i de flesta andra
länder börjat lätta.
Det revolutionära Spanien har under innevarande
höst skakats av en våldsam inre kris. Efter
högerpartiernas framgångar vid de nyligen förrättade
parlamentsvalen hade de socialistiska,
kommunistiska och anarkistiska partierna mer och mer
drivits ut på illegala vägar. Så småningom
organiserade de sig för en revolutionär makterövring, och
denna sattes i oktober igång på flera olika punkter
i landet. Det kommunistiska revolutionsförsöket
fick understöd även av separatistiska rörelser,
framför allt såsom vanligt i Katalonien, särskilt dess
huvudstad Barcelona. Man kan sålunda med ett
visst fog tala om två parallella revolutionsförsök,
ett kommunistiskt och ett separatistiskt. Regeringen
Lerroux, som utgör en koalition mellan katolsk
höger och moderat vänster, lyckades emellertid med
arméns hjälp bli herre över bägge rörelserna. Detta
blev dock ej möjligt utan åtskillig blodsutgjutelse
och en betydande kraftinsats, särskilt i
nordprovinserna (Asturien), där kommunisterna någon tid
hade herraväldet, och där svåra grymheter förövades,
särskilt i staden Ovideo. Sannolikt har den
revolutionära arbetarrörelsen i Spanien genom detta
misslyckade upprorsförsök drabbats av ett hårt slag.
Att det spanska upproret aktualiserat de från
Moskva ledda försöken att få till stånd en
internationell enhetsfront mellan socialdemokrater och
kommunister (andra och tredje internationalerna),
betyder i jämförelse härmed föga. Det återstår ännu
att se, om pendeln definitivt kommer att svänga
över åt andra hållet och en fascistisk
statsorganisation upprättas i Spanien, eventuellt frågan om en
monarkistisk restauration bli aktuell.
Många tecken tyda på, att den nationella
samlingsregeringen i England under Mac Donalds
tämligen nominella chefskap icke längre åtnjuter samma
starka stöd i folkopinionen som tidigare. De under
första novemberveckan förrättade kommunalvalen,
blevo, särskilt i London, huvudsakligen framgångar
för arbetarpartiet. Flera fyllnadsval till
parlamentet ha givit liknande resultat. Den väldiga
parlamentsmajoriteten står dessutom splittrad i många
frågor. Det råder således ingalunda någon enighet
om Englands ställning till den politiska spänningen
i det kontinentala Europa. Sir John Simons
politik har visat sig i hög grad oberoende av den
franska, och i allmänhet har den nuvarande brittiska
utrikesministern även visat sig tämligen neutral mot
det nazistiska Tyskland. Anhängare och
motståndare till den franska antityska allianspolitiken synas
dock väga ungefär jämnt inom det engelska
konservativa partiet och även inom nationalregeringen.
Resultatet av detta blir närmast politisk passivitet i
regeringspolitiken. Icke på länge har England ställt
sig så utanför den kontinentala europeiska
politikens avgöranden, som fallet varit under det senaste
året. Däremot fortsattes konsekvent
imperiepolitiken, i synnerhet på det ekonomiska området, efter
de i Ottawa 1932 uppdragna riktlinjerna.
Ett mycket uppmärksammat och för den engelska
politikens karaktär och riktning synnerligen belysande
offentligt uttalande gjordes helt nyligen i London av
den sydafrikanska statsmannen general Smuts, en
man, som sedan världskrigets dagar alltjämt åtnjuter
ett mycket stort anseende inom anglosaxisk opinion
världen runt. Det mest anmärkningsvärda i detta
anförande var det att Smuts härvid uttryckligen
uttalade sig till förmån för ett ärligt och
reservationslöst erkännande av Tysklands
likaberättigande.
En för hela det brittiska riket oerhört
betydelsefull fråga, nämligen den om Indiens författning och
ställning i imperiet, närmar sig nu ett avgörande
efter årslånga förberedelser. Nationalregeringens
ledande män, framför allt MacDonald, Baldwin och
Simon, anse sig alltjämt i princip bundna av det
gamla krigslöftet om indisk självstyrelse. Sedan
lord Willington år 1931 blev vicekonung av Indien,
har den brittiska kontrollen i själva Indien utövats
med betydligt fastare hand än under de närmast
föregående åren, och detta har lett till för alla
parter förmånliga resultat. Nu föreligger emellertid ett
utarbetat författningsförslag, varigenom
självstyrelselöftet mera helt skall infrias. I huvudsak följer detta
förslag de riktlinjer, som framgingo ur
Simonkommissionens undersökningar år 1929 och
Rundabordskonferenserna 1930 och 1931, dvs. självstyrelsen
förverkligas i princip både för Indien i dess helhet och
i de särskilda provinserna, varjämte en federal
organisation inlemmar även de inhemska furstestaterna
i den nya allindiska dominionstaten, men åtskilliga
reservationer och garantier finnas kvar, vilka i stort
sett möjliggöra upprättandet av ett auktoritativt
regeringssystem, när helst så synes nödvändigt.
Icke desto mindre råder inom många konservativa
kretsar ovilja mot förslaget. Denna opposition ledes
av Winston Churchill och den framstående
kolonialämbetsmannen lord Lloyd. Det återstår att se, om
nationalregeringen skall anse sig äga auktoritet nog
att genomtrumfa förslaget, innan nyval till
parlamentet tillgripas.
I den Fjärran Östern råder alltjämt samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
