- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
12

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 Febr. 1934 - Folke Kilhstedt: Kanadas guldgruveindustri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Timiskaming, utefter smärre antiklinaler, dragveck
och dylikt. Dessa ha senare ytterligare påverkats
och andra anlagts under stelningen av graniterna och
de övriga intrusiven, varvid skillnaden i
hållfasthetsegenskaper hos bergarterna ofta lokaliserat den plats,
där krafterna utlösts. Av denna anledning finner
man ofta guldförande gångar samlade utefter smärre
intrusiver, vanligen kvartsporfyr, vilkas hårdhet
motsatt sig ett lugnt förlopp av de tektoniska
störningarna i de mera homogena lavorna och skiffrarna. Ett
exempel på detta är området mellan Siscoe och
Pascalis, fig. 3. Andra fall antyda, att brottzonerna
funnits från början och att först intrusiven och sedan de
guldförande lösningarna använt sig av i stort sett
samma kanaler. Ofta äro dessa kanaler ej olika
vanliga skolar.

Guldet förekommer i gedigen form, och stundom
i tellurider, tillsammans med kvarts, antingen som
enkla, några fot tjocka sprickfyllnader i en tämligen
oomvandlad bergart eller som en beståndsdel i en
upp till ett 10-tal meter tjock, metasomatiskt
omvandlad zon av silicifierad klorit-sericitskiffer med
karbonatmineral, pyrit och andra sulfider, vilken
lokalt kallas "schist". Helt naturligt äro
malmtillgångarna större i gruvor av det senare slaget, ehuru
ofta de största guldhalterna äro att finna i malmer
av det förra slaget.

Guldet tillhör de sista mineralen som bildats och en
successiv uppbrytning och hopläkning av kvartsen
är därför alltid ett bra tecken, medan homogen, solid
kvarts mestadels är fri från guld. Det är vanligen
ytterst finfördelat, så att man många gånger ej ens
med förstoringsglas kan upptäcka det i en stuff av
medelhalt. Grovt guld uppträder även, men trots att
enskilda partier av en dylik malm kunna vara
oerhört rika äro malmer av denna typ i sin helhet ej så
fördelaktiga. Dels är det svårt att undvika stöld,
"highgrading", och dels är guldhalten så ytterst
oregelbunden att man ofta ej kan uppskatta sina
malmtillgångar. Gruvor med dylik malm bearbetas
emellertid i Kanada, ehuru ingen ger så oregelbundna
resultat som t. e. en gruva i Kalifornien, som större
delen av året går med förlust men dock varit
vinstgivande tack vare de små, rika "ore-shoots", som
påträffas då och då.

Som ovan nämnts äro malmerna vanligen linsformiga.
Gränserna äro av ekonomisk natur och äro
därför mycket oregelbundna, som framgår av fig. 6.
Sällan är hela zonen eller gången malmförande, utan
man finner en lins här och där. Ehuru de enskilda
linserna ofta ej äro så djupgående förekomma de den
ena under den andra, så att fyndigheterna i sin helhet
äro mycket djupgående. I Kirkland Lake brytes
malm på 5 000 fots djup och flera gruvor planera
förberedningsarbeten till betydligt större djup. Å
andra sidan står Premier i British Columbia, som nu är
nästan utbruten vid ett djup av endast 1 400 fot.
Detta står möjligen i samband med dess
silverrikedom. Silvermalmer av denna typ äro sällan
djupgående.

Brytvärda fyndigheters guldhalt varierar mellan
vida gränser och beror till stor del på utvinningskostnaderna.
Stora, fattiga fyndigheter, såsom Howey
och Beattie bearbeta malm med endast $ 3 (4,5 g)
per ton, medan i andra fall årliga medelhalten
uppgår till $ 20 (30 g) per ton.

Utvinning.

Nyupptäckta fyndigheter undersökas genom
blottning och diamantborrning. På grund av malmernas
oregelbundna uppträdande och sammansättning anses
resultaten dock blott som indikativa och måste
därför följas av schaktsänkning och ortdrivning med
många och noggranna provtagningar. Ävenså kan
stundom ej avgöras om medelhalten är sådan att
arbetet bör fortsättas, även om den sannolika
malmtillgången är tillfredsställande. Flera fyndigheter ha
vid detta stadium försetts med ett pilotverk med en
kapacitet av några 10-tal ton per dygn, vars uppgift
ej är att utexperimentera ett lämpligt
anrikningsschema utan för att behandla tillräckligt stora
generalprov. Det är sålunda ett dyrbart arbete att
undersöka nya fyndigheter och i flera fall ha
inemot en halv million dollar utgivits innan man
kunnat bestämma, om fyndigheten ifråga är brytbar
eller ej.

Malmkropparnas skivform och den vanligen branta
stupningen gör magasinsbrytning till den naturliga
brytningsmetoden och större delen av all guldmalm
utvinnes med denna metod. Eftersom emellertid ofta
flera zoner förekomma parallellt och i omedelbar
närhet av varandra måste magasinen igensättas sedan de
dragits. Detta har stundom visat sig vara ett
dyrbart arbete, som i ett fall lösts genom att använda
rullstensgrus från ett närliggande grustag.

Utvecklingen har börjat gå i riktning mot
igensättningsbrytning av flera orsaker. Den med
magasinsbrytning utvunna malmkvantiteten är större än
beräknat och guldhalten lägre genom att ofyndigt berg
medföljt vid dragningen. Magasinen bli ofta mycket
oregelbundna, så att malm kommer att kvarligga
ovanpå lämnade, fattiga partier etc. Med
igensättningsbrytning vinnes kontroll av dessa faktorer, och
slutligen måste ju arbetsrummen igensättas under
alla omständigheter.

Etagehöjden är i allmänhet 125 fot, men vid
mycket oregelbundna malmer har stundom 100 fotsetager
visat sig nödvändiga. Å andra sidan använder sig
Lake Shore av 200-fotsnivåer, då malmkropparna äro
exceptionellt stora och regelbundna.

Med avseende på malmtillgångarna är man mycket
konservativ i Kanada. Sannolika och möjliga
malmtillgångar tillmätas i allmänhet föga värde och de
malmtillgångar, som angivas i bolagens årsrapporter
motsvara sådan malm, som förberetts för brytning
och undersökts genom ortdrivning och schaktsänkning.

I det stora hela variera anrikningsmetoderna föga,
ehuru renkrossningsgränsen varierar så mycket, att
vissa verk måst vidtaga särskilda anordningar före
den slutliga cyanideringen. Amalgamering har, utom
i vissa fall, uppgivits för cyanidprocessen.
Utvecklingen har här börjat gå från det enkla schemat att
krossa och mala malmen till lämplig finhetsgrad och
cyanidera hela tonnaget, till att bortskilja så mycket
gråberg som möjligt på ett tidigt stadium. På detta
sätt minskas malningskostnaderna och stora
utrymmen sparas, då endast ett fåtal thickeners och
agitatorer erfordras för att cyanidera den lilla
kvantiteten koncentrat. På sistone har flotation börjat
uttränga skakbord och andra maskiner för denna
förseparering, som ofta också har förtjänsten att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free