Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap / 15 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 Febr. 1934 - Folke Kilhstedt: Kanadas guldgruveindustri

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har till år 1932 producerat guld till ett värde av
ungefär 170 mill. dollar, trots att fältet i sin helhet ej
kom upp i storproduktion förrän tämligen sent. Åren
1925–1931 såg en ökning från 3 mill. till 21 mill.
dollar årligen.

I motsats till Porcupine äro malmerna lokaliserade
till en enda förkastningszon, som dock ställvis är
uppdelad i två. Den skär över Timiskamingsedimenten
och en rad däri in traderade syenitporfyr- och
lamprofyrgångar med en liten vinkel. Malmkropparnas
storlek och läge kontrolleras av intensiteten och
vidden av krosszonen, vilket i sin tur beror på de
fysikaliska egenskaperna hos sidobergarten. Sprödare
bergarter ge bättre malmer än segare.

Alla de producerande gruvorna ligga i en rad på
samma malmförande zon, så att det egentligen är en
enda fyndighet, vars olika delar kontrolleras av ett
antal olika gruvbolag, nämligen från V till Ö
Macassa, Kirkland Lake Gold Mining Co, Teck-Hughes
Gold Mines, Lake Shore Mines, Wright-Hargreaves
Miiies, Sylvanite Gold Mines och Toburn Gold Mines.
Lake Shore, i mitten, är Amerikas för närvarande
största guldgruva då det gäller årsproduktion.

Malmen förekommer såväl i kvartsgångar som i
den omvandlade sidobergarten, och består av kvarts,
karbonatmineral och en lång rad sulfider, vars
kvantitet uppgår till 1–2 %, ytterst finfördelat guld saiat
tellurider. De olika malmkropparna uppnå stora
dimensioner. Så t. e. fanns i Lake Shoregruvan en
malm, hållande $ 40 per ton över en bredd av 3–15
meter och med en längd av upp till 500 m. I stort
sett äro alla malmkropparna likartade, så att
gruvbrytning och anrikning variera föga i de olika
gruvorna. Gruvbrytningen är ytterst intensiv så att
mången konservativ gruvingenjör nog anser det vara
"rovbrytning". Årliga avsänkningen torde ligga
mellan 50 och 200 m för de olika gruvorna att döma
av snabbheten, med vilka tillredningsarbetena fortgå.
Man får en viss respekt för gruvledningen av
Teck-Hughes gruvan, där ett anrikningsverk av 1 350 ton
per dygn hålles gående från en malm som nog i
genomsnitt har en areal av betydligt under 1 000 m².

Fig. 5. Centrala delen av Kirkland Lake-fältet med geologi och gruvor. (Efter Emmons).

Gruvan är nu 5 000 fot djup, schaktsänkning fortgår
alltid med full fart och den tillredda malmen uppgår
vanligen till endast något över ett års malmbehov.

Anrikningsproblemen äro betydligt svårare än i
Porcupine. Guldet är så finfördelat att finmalningen
måste gå till 95–98 % minus 200 mesh. Vid minus
400 mesh är större delen av guldet renkrossat. Det
är därför omöjligt att avskilja något avfall på ett
tidigt stadium. Hela massan finmales mycket länge i

Fig. 6. Kända malmkroppar i centrala delen av Kirkland Lake-fältet år 1926. (Efter E. W. Todd.)

rörkvarnar i cyanidlösning, efter vilket luft piskas in
i pulpen med Dörrs Turtomixer, Superagitators och
andra anordningar, som möjliggöra en intensiv
luftning av hela den cyaniderade pulpen.

Lake Shore använder flotation i anrikningsschemat,
men på ett helt annat ställe än McIntyre. Efter
finmalning i cyanidlösning och agitation avskiljes den
pregnanta lösningen, pulpen tvättas i agitatorer,
avvattnas och filtreras. Kakan utspädes till pulp,
flotationsreagenser tillsättas och pulpen floteras i Kraut
och Fagengrens flotationsceller. Koncentratet från
cleanercellerna males i rörkvarnar i cyanidlösning,
agiteras och avvattnas i thickeners. Pulpen tvättas
upprepade gånger, varefter alla pregnanta lösningar
från de olika cyaniderings- och tvättningsprocedurerna
gå till utfällning enligt Crowe-Merrill systemet.
Det är att märka, att sulfidhalten i flotationsgodset
blott uppgår till något över 2 %, samt att de
pregnanta lösningarna ej kunna avskiljas på filter efter
sista finmalningen, då godset är alltför fint för en
dylik behandling. Avfallet håller 60–70 cent guld
per ton och utvinningen uppgår till cirka 95 %.

Avfallet från samtliga anrikningsverk går till
Kirklandsjön. Lake Shore och Wright-Hargreaves ha
tillsammans planerat ett anrikningsverk för att
tillgodogöra sig guldet i avfall från tidigare år.

Driftsresultatet från år 1932:

	Lake Shore	Teck-Hugl.es	Wright- Hargraves
Ton malm . . .	818 698	475 700	294 259
Utvinning $ . . .	12 647 128	5 953 687	3 624 363
Gram per ton . . .	23,2	18,8	18,5
Dollar per ton . . .	15,44	12,52	12,32
Gruvbrytning, $ } per ton . . . }		3,47	4,20
Anrikning, $ per } ton . . .	5,27	0,99	1,20
Administration, etc. . . .	0,97	1,14	0,60
Totalkostnad per ton . . .	6,24	5,60	6,00
Nettovinst per ton $ . . .	9,20	6,92	6,32

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>